Jag gillar, nej rättelse, behöver vara ensam, för mig själv. I lagom stora doser.
Att vara i ofrivillig ensamhet kan nog vara en verklig plåga, rent av en hälsofara. Men, så kan även bristen på de självvalda stunderna i sitt eget sällskap.
Vissa har svårt att finna sig ensamma. Skulle få lätt panik över en oplanerad lördagkväll utan folk runt omkring. Jag kan känna något liknande inför ännu en fulltecknad vecka, visserligen fyllt med roligheter men där ensamtiden, återhämtningen lyser med sin frånvaro.
För den som inte laddar sina energidepåer i farten är en hektiskt tillvaro dränerande, oavsett hur kul man tycker det är. Det krävs en motvikt. Tid i stillhet, utan yttre stimulans. Inte helt enkelt att få om man delar sin tillvaro med andra människor. Familjeliv i liten lägenhet, arbetsliv i kontorslandskap utan egen sittplats, tiden däremellan på trängselbuss och mataffär full av kunder.
Hur nå stillheten, självsamvaron mitt i detta, utan att för den skull bli en enstöring som riskerar att gå vilse i sitt eget psyke.
Det gäller att värna förmågan att skärma av, att stänga ute omgivningens larm och intryck. Det är en konst man aldrig fullt kan bemästra, inte utan ansträngning. Som att balansera på en boll. Du behöver ständigt parera, vigt vika undan för det som stör. Låta det fara förbi. Det spelar ingen roll hur snabbt omgivningens flod forsar fram, så länge jag är still.
