Om himlen är något att sträva efter så är det trevligt att inse att den inte alls ligger oåtkomligt långt bort utan befinner sig precis lagom nära. Det är bara att börja klättra. Himlen börjar vid marken, just där du står.
Kanske behöver du bara en liten pall, eller en sten att kliva upp på. Det krävs ingen lång stege, inte för att starta.
Inte behöver man oroa sig för att komma fram heller för det går inte. Lika lite som att finna regnbågens början eller dess slut. Himlen är bara en hägring. Vissa dagar känns den längre bort än andra.
När det ligger som ett grått täcke strax över marken med fukten drypande under sig. Dagarna när man glömt hur solskenet känns då är den klara himlen avlägsen.
Vackert blå men går aldrig att nå. Ett nödrim är aldrig fel. Men visst går himlen att nå. Som på den regntunga grå dag man sitter i ett flygplan strax ovan molnen och känner sig extra lyckligt lottad att få se blå himmel och sol. Lite busig, som att man lurat vädergudarna.
