Är du någonstansare och vartsomhelstare? Det är författaren David Goodharts något yxiga indelning av oss människor i endera slaget. Min första tanke är att jag är vartsomhelstare, främst för att jag aldrig riktigt haft ett hem på det viset. Inte på en speciell plats som jag längtar tillbaka till.
Tvärt om faktiskt. Mina föräldrar bor kvar i radhuset där jag är uppväxt, i den inte särskilt högt ansedda förorten. Jag kan känna något som liknar panik om jag ens snuddar vid tanken.
Tänk om jag bott kvar här.
Jag ville ju inte ens bo där då.
Goodhart generaliserar grovt och menar att någonstansare är inskränkta lantisar utan vare sig utbildning eller driv. Och vartsomhelstare å andra sidan, de skulle vara öppensinniga, högutbildade och på hugget.
Sicket dravel.
Jag har alltid känt en längtan efter att ha något att längta till. Jag har saknat den känslan som jag förstått att många har. Längtan till en hembygd som man lämnat för de där högre studierna och jakten på äventyret som inte fanns där hemma. Jag har avundats dem kopplingen till ett visst hus, ett barndomshem. Något att återvända till vid jul och andra storhelger.
Hemlängtan kan också handla om att längta efter ett hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar