Som barn letade jag med ljus och lykta efter någon som var religiös. Någon som hade en tro. Jag kammade noll. Inte en kotte bland släkt och vänner hade en tro att dela med sig av.
Jag vet att man kan bestämma sådant själv, att det inte är något man behöver få av någon annan men det styrkan hade jag inte i mig då. Jag frågade ut släktens äldsta, hade fått för mig att det var där chanserna var störst. Ingen sade sig tro på högre makter men de verkade tillfreds, så något hade det.
Det enda i religiös väg jag minns från tidig barndom var när maranata slog upp sitt enorma cirkustält på ängen nära vårt lilla centrum och en jämnårig pojke lurade med mig in. Det här var innan skolåldern så vi var runt fem.
Jag satt på marken med ryggen mot tältduken. En person mässade om att vi skulle bli frälsta. han gick runt till folk och gjorde något, sa något, vad vet jag inte men jag blev skrämd. Av det okända. Jag ville inte blir förvandlad. Det här med tro kändes otäckt när det kom så nära.
Jag smet ut genom glipan mellan marken och tältduken och sprang hem och gömde mig under sängen.
Än idag kan jag avundas de med en tro. Och samtidigt vara rädd för den. Jag förstår den ju inte och har aldrig haft en god förebild. Bara sett de avskräckande avarterna.
Frågorna är många. Alla saknar svar.
Finns något bakom scenen vi upplever genom våra sinnen? Finns ett maskineri med taljor och block? Vem drar i trådarna? Är vi marionetter på en teaterscen eller är vi alla medförfattare till ett drama utan enväldig regissör?
Jag sitter förvirrad på tredje raden och busvisslar i pausen.
Ridå.
