Jag har skaffat mig en ny vana och går till och från jobbet varje dag. Över Västerbron i ur och kanske skur. Med mig har jag promenadsällskap i form av Min timme med Olof. Ett förträffligt trevligt upplägg där man får visdomsord, allmänbildning, musik och pepp under promenaden.
Lättlurad är jag och uppskattar och tror på påståendet att jag är en vinnare, och snygg också :)
Det är mycket roligare att promenera med en trevligt berättande röst i öronen. En riktigt bra idé!
Och jag är på gång!
Redan inne i andra halvan av november och för första gången på jag vet inte hur många år har jag inte fått ihop ett enda inlägg på hela månaden, förrän nu.
Jag kollade. 2017 var det senaste år jag inte skrev varje månad. Det beror inte på något specifikt utöver brist på tid, koncentration, lust och ro. När lust och ro brister så blir det inget skrivet.
Bristen kvarstår men nu får det ändå vara nog. Kanske orden rent av hjälper mig igenom. Nu ska alla oskrivna ord ut.
Ut ur mig.
In i dig.
Dessa ord är inte oskrivna. Inte längre.
Om man tänker på oändligheten och det gör jag ibland så undrar jag om det finns fler oskrivna ord än skrivna. Ja såklart måste det göra det!
Bara att sätta igång. Det finns en hel evighet kvar att beskriva.
Det är så sjukt irriterande. Alltså när idéer och formuleringar till mina berättelser kommer när jag inte har något att skriva på. När jag är ute och springer, står i duschen eller ligger och sover i godan ro.
Jag vet inte hur många gånger jag tvingats gå upp och låtsas behöva sitta på dass i evigheter och skriva mail till mig själv i skenet av belysningen i torktumlaren. Såklart finns belysning i mobilen som jag mailar ifrån men det blir liksom trevligare med lite rumsbelysning när jag sitter där i min enslighet och försöker minnas de briljanta formuleringarna från drömmen jag nyss väckts ur.
Nu senast hände det medan jag satt i bastun. Där finns inte heller något att anteckna på. Mobilen törs jag inte ta med, den skulle förmodligen storkna före mig i värmen.
Alltså, återstår bara att desperat försöka memorera formuleringarna jag inte vill tappa. Rabblandes dem som en galning, om och om igen, förvanskas orden för varje varv innan jag hinner ut till dator eller penna och papper.
Jag har fått för mig att de flesta andra får mer idéer i huvudet. Idéer som lättare blir kvar och kan byggas vidare på i sinom tid. Men inte jag. Jag får hela perfekta formuleringar som snabbt glider mig ur minnet. Orden rinner iväg och försvinner och blir meningslösa.
Aldrig att jag lyckas återskapa de där glimrande formuleringarna som kommer till mig.
Diktafon? Skrivplatta och penna avsedd för dykning? Eller, vad ska jag ta mig till?
Jag är i Åre över läslovet eller höstlovet kallar vissa det. Jag kallar det skrivlov för nu har jag gett mig lov att skriva. Veckan ser ut att bjuda på regn, regn och lite mera regn. Möjligen blandat med snö men ingen snö som blir kvar i vackra vita sjok på marken utan bara blött som klibbar fast på kläder och bar hud.
Burr!
Man vill helt enkelt inte gå ut. Till mataffären tar man bilen, fast det är fullt rimligt gångavstånd. Perfekt väder för att inte längta det minsta ut på vandring. Perfekta betingelser för att få något skrivet.
Vi får se hur det går. Vädret här har en ovana att vara ombytligt och oberäkneligt. Solen kan mycket väl få för sig att titta fram och omintetgöra mina storslagna planer.
Jodå, jag vet att bokmål egentligen är en av de två skriftspråksvarianter som används i Norge. Men det blir roligare såhär.
Bokmål är när man kommit i fas och mål med sina textuella plikter. Alltså ett fullständigt ouppnåeligt mål.
Boksläp är känslan när man närmar sig slutet i en bra bok och saktar ner läsningen för att få stanna kvar.
Vad kallas oron över att ett paket man fått ska innehålla en bok man redan har? Och dito oro fast för givaren?
Bokerian. En liten affär man önskar fanns.
Jag är upptagen ikväll. Jag är redan bokad. Boktalad och överbokad.
Bokfull och med fullt utvecklad boksmälla.
Bokstöd är det som AA för bokberoende?
Nej, det här beroendet tänker jag å det bestämdaste behålla.
Bokhålla.
Jag gillar motionslopp, har alltid minst ett bokat framför mig. Idag sprang jag och dottern Hässelbyloppet, som ska vara den plattaste milen och därmed erbjuda god chans att slå sitt gamla rekord. Mycket riktigt såhär fort har jag aldrig tidigare sprungit 10km.
Personbästa sedan jag sprang mitt första Midnattslopp 2011. Medalj fick man också. Inte illa. Hur kom det sig då att det gick så pass snabbt för mig, trots att jag är otränad och kände mig skapligt seg? Jo, jag kände mig jagad. Trodde ett bra tag, typ mellan 6 km och 9 km att jag var sist i hela loppet. Det var tomt när jag kastade en blick bakåt.
Driven av att undgå skammen att lufsa in på jumboplats knatade jag uppenbarligen på bra. Detta fick mig att tänka på ett annat lopp där jag sprang på rena skräcken.
Så underligt att känna rädslan bulta i bröstet. Jag är sällan rädd av mig och verkligen inte mitt i Hellasgårdens friluftsområde. Vad kan finnas för skrämmande här? Jag känner stigen, kan alla knickar och uppåtlut. Stubben till höger och den konstiga el-mojängen på vänster sida om stigen.
Är det mörkret som gör skillnaden? Nej, jag är inte rädd för skymningen. Det är sensommarmörker och hade det varit en vanlig sommar hade jag stått i folkhavet på Söder bland 30 000 andra orangea tröjor. Redo att svära löpareden, lyssna på Kenta som just idag är stark och sedan springa runt Söder. För att efter målgång fira med en iskall öl på Dovas.
Inte detta år. Denna kväll är loppet digitalt. Var och en springer där och när den vill och kan. Söders gator är tomma. Jag är ensam i spåret. Väljer att starta samma tid jag egentligen skulle startat, om allt varit som vanligt. Sent på lördagkvällen. Därav mörkret inne bland träden.
Rädslan kommer plötsligt. Oväntat. Triggad av en lukt. En lukt som inte brukar finnas i skogen, såvida det inte åskar och det gör det inte. Jag känner igen lukten men inte härifrån, utan från tunnelbanans perrong, långt under marken vid centralstationen. En lukt skapad av elektriska urladdningar. Ozon. Tre ihopklumpade syreatomer.
Hjärtat bultar, adrenalinet rusar till. Får mig att springa ännu fortare. Ska jag göra min bästa mil på grund av att jag lyssnat för mycket på Creepypodden?
Där beskrivs nämligen Getmannen, vars uppdykande föregås av en stark lukt av just ozon. Jag förbannar min dumhet att lyssna på alla dessa avsnitt. Det som känts kul och spännande i bilen eller i hemmets trygga vrå känns nu allt annat än lustigt.
Jag borde testa Zombie-loppet nästa gång jag vill slå ett rekord.
Vad är slipstream för nåt? Ja, det kan man fråga sig och det gjorde jag. Och jag hade förstås inget svar. Då frågade jag det allvetande Google istället. Det blev inte heller bra, för Google och dess nye bundsförvant AI svarade bara med idrottsliga sammanhang.
Ni vet det där med att lägga sig i klunga när man cyklar runt Vättern eller skidar i fäders spår. Man dras helt enkelt med. Det blir som ett sug och man dras med av luftdraget.
Snålskjuts med andra ord.
Men det var ju inte alls i den aerodynamiska betydelsen jag ville komma i kontakt med begreppet utan i den litterära. Ja, vad trodde ni? Att jag börjat tävlingscykla eller funderar på Vasaloppet? Aldrig i livet. Jag springer, bara springer. Och vandrar i berg. Visst äger jag både cyklar och skidor men de sportar jag inte med. Bara åker på. Långsamt.
Ok, förfina sökningen. Slipstream som litterär genre.
Bingo! Begreppet används för att kategorisera litterära verk som för in icke-realistiska inslag i annars realistiska skildringar. Berättelseströmmar som glider in i varandra. Sliding Doors, eller som i den senaste bok jag läste ut idag, Namnen av Florence Knapp.
Slipstream som genre har enligt uppgift en starkare koppling till den moderna kulturen än traditionell science fiction eller fantasy som ofta förlägger storyn till avlägsna eller icke definierade epoker och platser.
Verk inom genren slipstream handlar mer om att tolka vår verklighet på ett nytt sätt snarare än att skapa nya världar.
Vi som skriver i denna genre vill se vad som händer när vi kastar in lite magi i vardagen. Detta är helt klart en genre att dras med av.
Det blir kul!
