Aprilväder

Snöflingorna dansar utanför mitt köksfönster men igår sken solen från en klarblå himmel. Ombytligt är bara förnamnet på det jämtländska aprilvädret. Jag ser hur VM8:an, skidliftarnas pulsåder, stretar uppåt med skidåkare som trotsar vädret och klistersnön i backarna.

Själv har jag annat för mig idag. Skidåkning är ändå inte min paradgren, det ska gudarna veta och de lär de veta. De sitter nog på yttersta kanten av snömolnen och håller sig om magen av återhållet asgarv. Att se mig i skidbacken är ingen vacker syn.

Inte för att jag vet om bilden av den hårt arbetande författaren är så mycket vackrare, annat än i min fantasi. Jag är i sluttampen på redigering av ett manus som jag tycker är riktigt skapligt. Jag har även roat mig med att läsa ut Hemingways till stora delar självbiografiska postumt utgivna roman En fest för livet, eller A Moveable Feast som den heter i original.

Jag tror titeln är en blinkning till påsken. En flyttbar högtid. Som livet själv.

Idag är det påskafton och fjärde april. Glad påsk alla kärringar där ute! 

Mina fyrklöver

Jag har flera kompisgäng där vi råkar vara fyra i varje, jag och tre till. Alla tjejer i varierande åldrar. Det är rätt perfekt, lagom många för att forma en grupp och tillräckligt ifall en skulle råka ha förhinder vid en träff. Samtidigt ett smidigt antal där alla hinner prata med alla.

Först var Amaranten, från början var vi fler, en hel föräldragrupp men med tiden blev fyra kvar. Vi sågs egentligen aldrig med barnen, vi övergick tidigt till att hänga i hotellbar och det startade på Amaranten. Efter en renovering som inte gjorde baren bättre övergick vi till olika andra etablissemang, numera ses vi på Portal bar. Barnen blir 20 i år, så det där med föräldragrupp är ju ett tag sedan.

Fyrklöver nummer två är Skuggorna. Där var vi också fler från starten som skedde på en skrivkurs för tio år sedan. Vi sågs hemma hos en i gänget varannan vecka och pratade om våra gemensamma skrivprojekt. Över tid droppade några av och numera är det Hjärntrusten kvar. De fyras gäng.

Från Manusgruppen finns inte mindre än två fyror, den gamla och den nuvarande. I gamla, där två av oss även är i nya, skriver vi på ett gemensamt projekt. I den nya skriver vi på andra egna projekt

Fyror är starka tillsammans. Fyra vädersträck, fyra färger i en kortlek, fyra årstider, fyra vänner.

Tonåren i backspegeln

Idag fyllde yngsta dottern 20 år. Tiden som tonårsförälder är definitivt tillända. Det gick i en grisblink kan man säga. Var det inte nyss hon inte ens fanns som en förhoppning och jag satt på ett plan till San Francisco på självaste bröllopsdagen och tyckte rödvinet smakade en smula märkligt.

Det var ju flygplansvin och man var lagom trött av att sitta med men pigg treåring bredvid sig så jag tänkte väl inte närmare på saken då. Men morgonen efter när make och sagda pigga treåring lämnar mig djupt snarkandes på hotellrummet och efter en stund kommer hem med hämtkaffe så började jag undra. Jag som älskar kaffe. Skulle det smaka sådär illa? Amerikanske blask förvisso men det brukar ändå vara fullt drickbart.

Senare under dagen eller möjligen dagen efter mådde jag illa. Det gör jag typ aldrig. Apoteket nästa. Provade om jag inte missminner mig sju olika fabrikat av graviditetstest. Alla med samma resultat. Jaha, det var oväntat men inte det minsta ovälkommet.

De två är nu 20 och 24 år. Ofattbart, underbart och alldeles i sin ordning.

Happy Campers

Idag hade vi träff i Roskilde-kvartetten, tråkigt nog bara tre av oss, men det tar vi igen nästa gång! När vi ses är den djupt rotade traditionen att hålla till i takbaren på hotell Downtown Camper. Vi fyra började skriva på vårt gemensamma projekt i maj och utan större överdrift är det ett av de roligaste projekt jag varit med i.

Vi lever ut våra lustar, breder ut våra vingar och provar om de bär. Vi avslöjar hemligheter, både våra egna och andras och reder ut våra mest hoptrasslade livstrådar. Otroligt befriande att få leka med ord, tillsammans med likasinnade ordrika lekkamrater.

Vi fantiserar om ära och berömmelse, om intervjuer i Babel och TV4s morgonsoffa. Där vi får svara på frågor om hur vår arbetsprocess såg ut och hur vi i all världen kom på tanken att göra detta. Varifrån kommer inspirationen och hur mycket av oss själva har vi egentligen hällt in i våra karaktärer?

Ja, säg det. 

Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.

Fredag i dagarna tre

Ibland får jag för mig att det är en viss veckodag, fast det är helt fel. Känslan är så himla stark att den inte går att bli av med. Så var det nu i onsdags. hela dagen fick jag påminna mig själv gång på gång att det faktiskt inte var fredag, inte riktigt ännu.

Likadant var det igår, då det följaktligen var torsdag. Fortfarande inte fredag. Så himla konstigt. Varför blir det såhär? 

Idag när det faktiskt är fredag var fredagskänslan inte alls lika stark. Nu är jag nyfiken på vilken veckodag jag ska vakna till imorgon.

Ro

Detta med skrivandet... hur får man till det? Vad som krävs är tid, ork, lust och ro. Envishet och tålamod. En röd gris och en ängel.

Det krävs ro för att ro ett projekt iland. Att hålla i och hålla ut tills en bok kommer ut i andra änden. 

Änden av vad?

Var kommer idéerna in?

En idé fångas upp ur idéhavet. Antingen med krok eller håv. Det beror lite på. Ibland kommer idéerna i stim och ibland får man lurpassa i evigheter innan man lyckas få gammelgäddan på kroken. Ibland är idéerna för små och ofärdiga. Idé-yngel åker tillbaka i sjön.

Det sägs ju vara rofyllt att fiska så det är vad jag gör. Ror min båt och fiskar.

Sierskan

Det är märkligt att jag halkade in på polisspåret, att jag tillbringar arbetsdagarna i sällskap av kriminalare och rättsläkare.

I ett annat tidevarv hade jag suttit i ett tältbås på karnevalen. Gömd bakom ett vinrött draperi bestrött med guldglitter. 

Den enda kristallkula jag använt är då jag skojade med tjejerna på tåget ner till Roskilde. Min dotter Violas gamla souvenir-snöglob. Riktigt skoj att se deras förvånade miner där i tågvagnen.

Och nej, det är inte bara på skoj. Jag blir seriöst inblandad i brott där gärningspersonen inte låter sig hittas på konventionellt vis. En och annan försvunnen person har jag hjälpt till att lokalisera, även föremål och katter. Fast katterna väljer nog att låta sig hittas. Det har jag åtminstone alltid misstänkt.

Jag är inte det minsta vidskeplig men vad ska jag annars göra med allt jag ser och vet och anar?

Det är högst verkligt alltsammans det är bara, av för mig okänd anledning, inte alla som ser det jag ser. Kanske är det inte konstigare än för en färgblind att föreställa sig att andra ser färger. Fast tvärt om då. I det här fallet är de flesta färgblinda.