Love me tänder del 2

För många år sedan skrev jag om tappade mjölktänder. Nu är den tiden i livet sedan länge förbi, för både mig och döttrarna. Nu är det annat som tappas, plomber exempelvis, eller förresten, heter det plomber nu när de inte längre är gjorda av giftiga metaller. Kvicksilver mest, men inte bly som man kunnat tro av namnet.

Amalgam, eller gammal gam som man sa... 

Nej det var en hederlig plastlagning som rök, och på själva bröllopsdagen till på köpet. På vägen till Trondheim på utflykt stannade vi givetvis vid köpladorna vid Storlien. Där säljer de billigt godis och brus (läskeblask) till grannarna med den skyhöga sockerskatten.

Jag hittade min favorit, Pingvin-pastiller och i alla smaker dessutom. De vanliga salta, salted caramel och allra bäst de med fruktsmak. Givetvis köpte jag av alla sorter. I vår gottebutik i Åre finns bara de salta och i allmänhet finns de bara på färjor och flygplatser. Detta godis är högvilt alltså. 

Men jag hann väl inte mer än snaska i mig typ två innan det sa krasch. Där rök min gamla lagning som jag gått och väntat på ska ryka, förr eller senare. Nu blev det 12 juli, prick.

Ingen fara, det gjorde inte ont men det är irriterande vasst. Det fick bli ett besök hos tandläkaren när vi kom tillbaka från grannlandet i väster. Tanden är bättre än innan men vete katten om jag törs äta de där jäkla godisarna. De är farligare än min mammas knäck och det vill inte säga lite.

Höjden av lyx

Höga torn och byggnader har alltid fascinerat mig. Så snart tillfälle ges åker jag upp i dem och beundrar utsikten. Om man har riktig tur finns där en restaurang eller bar.

Jag saknar fortfarande vårt eget torn hemma i Stockholm. Gamla goda Kaknäs som numera är stängt för besökare. Jag kan se tornet från mitt vardagsrumsfönster men får förmodligen aldrig mer beundra utsikten där uppifrån. 

Som tur är finns ännu många ansra öppna torn och de allra bästa är de med roterande restaurang, där utsikten åt alla håll kan beundras från en och samma plats. Jag har besökt många sådana ända sedan jag insåg att de fanns. Egentligen är det inte så värst avancerat, det är mest ett långsamt roterande innergolv. Som barn trodde jag att det var hela tornet som roterade och kunde inte alls begripa hur man kunde bygga något sådant.

Haha, dumma unge! Men fascinationen kvarstår, trots att jag numera listat ut hur det fungerar. Inte minst efter att jag ställt min handväska på fönsterkanten invid mig där jag satt och sippade färgglada drinkar.

Jag insåg inte mitt misstag förrän jag smått skamsen konstaterade att väskan numera befann vid ett helt annat bord. Minns faktiskt inte om jag gick dit eller om jag helt enkelt inväntade att väskan kom tillbaka av sig själv.

Det kan även vara förvirrande att besöka damrummet som i många fall är placerad i mitten av tornet, i den del av golvet som inte snurrar. Det vore nog inte så kul för vattenrören och avloppen. Hur som helst, när man sen ska hitta tillbaka till sitt bord. Ja det kan ha snurrat iväg en god bit från där det befann sig när man lämnade det.

Men nu är det färdigsnurrat för ett tag och jag ska hålla mig på landbacken. Hoppas få beundra utsikten från ett eller annat fjäll i sommar.

Skrivlov

Semester. Tid att läsa och framför allt skriva. Nu ska fantasin grillas och berättelser skördas. När inga tider behöver passas och inga måsten utföras. Då kan lusten ta plats. Lust och ro, mina klassiska ingredienser för att lyckas få något skrivet.

Lust och ro är även namnet på denna plats, en fristad för mina små ordvrängningar. En plantskola för berättelser. På engelska heter det nursery, samma ord för odling av plantor som för barn. Båda ska blomma ut i något större. Slå rot och så småningom bära frukt och så vidare.

Det är det närmaste vi kan komma evigt liv, ett trick för att göra oss odödliga. Plantera ett träd, få ett barn, skriv en bok.

Och nu har jag lov att skriva.

Min första kärlek

Min första kärlek var till ordet. Överfulla bokhyllor, färgglada ryggar som lovade äventyr. Fantasin tog tidigt överhanden. Över det som många övriga kallade verkligheten.

Berättelserna tog mig i besittning och ibland var det tvärt om. Ombytta roller. Karaktärerna så levande att jag fortfarande har svårt att greppa att de inte är verkliga. Vem säger att det inte är de som skrivit fram mig?

Jag har låtit fantasifigurerna ta plats på scen. Komma till tals, trots att jag fortfarande tycker det är satans svårt att skriva dialog.

Äntligen har jag fått leva ut berättarlusten i form av en riktig bok. En i papper, som man kan hålla i handen. En underfundig och samtidigt lättsam historia som ger hopp om livet och kreativiteten. Som låter en tro på att kärlek kan trotsa både tid och rum.

Att det som förefaller osannolikt faktiskt är fullt möjligt. Min första kärlek blir sannolikt livslång.

Jag har skapat en bok som ligger bra i väskan och inte tynger för mycket i hängmattan. Inget som orsakar ett brutet näsben om den råkar tappas när sömnen infinner sig. Berättelsen i boken har förgyllt många år av mitt liv, definierat en icke försumbar del av den jag är.

Nu hoppas jag att den ska förgylla åtminstone ett par timmar av mina läsares sommar.

Alltid, ständigt och jämt

Aldrig får man semester från sig själv, aldrig slipper man ifrån den ständigt brusande tankeströmmen. På gott och ont för tankarna är ju av allehanda slag. Roliga, utmanande, utmattande, oroande, träliga och ibland alldeles underbara.

Tankarna går aldrig att ta ledigt ifrån och de följer alltid med på verklighetsflykten, rent av är själva verklighetsflykten

Det går inte att springa ifrån sin egen skugga.

Lika bra att acceptera faktum och låta strömmen föra mig dit den behöver. Kanske kan det bli en välbehövlig verklighetsutflykt.

Sen återstår att se om det blir forsränning med risk att falla överbord eller ett stilla flyt på en flotte längs floden med ett grässtrå i munnen.

Som ekvatorn ligger mellan polerna

Första juli. Jag tittade tilllbaka vad jag skrivit om juli förr om åren. Juli ligger mitt emellan två jular. Ungefär som ekvatorn ligger mellan jordens två poler. Runt runt och allt kommer tillbaka igen. Man går och går och kommer till slut tillbaka till samma plats.

På jorden och i livet. Eller?
Är tiden cirkulär eller linjär? 

Min tid är som en spiral, den går i cirkel men inte i samma spår, utan nya, fast i igenkännbara marker.

Några år har jag tagit semester från första juli. I år ska jag snart traska till kontoret. Ska bara dricka upp första pannan kaffe, ta en dusch och klä på mig något som passar för sommarbubbel i stan efter jobbet. 

Om en vecka, efter nästa tisdag, inleds min semester. Men det får bli en annan historia.

Tvåhundra tramptag

Idag cyklade jag till och från jobbet. Från en ö till en annan. Bron är en seg bågbro 340 meter går över vatten och den sträcker sig 26 meter över vattnet på högsta punkten. Cykeln är gul och gammal, inköpt på tidigt nittiotal, den har hängt med länge och väl. 

Drygt 200 tramptag på lägsta växeln av fyra krävdes för att ta mig från hemmaöns strandkant till brons högsta punkt. Efter det, givetvis nerförsbacke. Av någon underlig anledning är det alltid värre åt ena hållet. Hemåt. Bron förefaller segare åt det hållet. Kan det stämma eller är man bara tröttare på eftermiddagen?

Jag får forska vidare i frågan nästa gång stålhingsten gula faran får komma ut ur cykelstallet. Blir det fler tramptag för att ta sig över krönet från andra hållet. Den som cyklar får se.