En urbota dum hobby

Skrivandet alltså. Var finns vettigheten och rimligheten i denna hobby? Jag lever konstant med karaktärer och berättelser som pockar på att bli gestaltade, som vill få en chans att komma upp ur byrålådans mörker. De vill ut i rampljuset och stå på scen. De vill visa vad de går för, flexa sina muskler och flasha med talangerna.

De kan måla och skapa, de kan släppa taget om gamla surdegar och oförrätter, de kan finna kärleken och lösa trettio år gamla mord. De kan flyga rakt in i solnedgången, resa i tiden och finna kärlekens och livsgåtans lösning på Roskildefestivalen.

Författarskap och skrivande utmålas ofta som ett ensamt värv. Jag vet inte om det stämmer. Många är de sammanhang jag kommit in i sedan jag tog skrivandet på mer allvar. Låt det fylla en större del av mitt liv. Lite samma som med min andra hobby. Motionslopp. Där är samma sak, man gör något för sig själv men i sällskap av andra likasinnande. Det finns en gemenskap, rent av en möjlighet till vänskap. 

Springandet håller dessutom tankarna igång. Den yttre rörelsen främjar den inre, i ett välgörande växelspel.

Så jag vet faktiskt inte om skrivandet är en så dum hobby eller om den är rent genialisk. Jag lär åtminstone aldrig ha tråkigt i detta sällskap som jag eventuellt skapar åt mig själv.

Njutbart

Njutbart är att sitta inne en regnig dag. Läsa en bok. Skriva på en annan. 

Framåt kvällen äta middag med tända ljus på bordet trots att det är mitten av maj. Spela spel och tillsammans lösa en gåta. Samtala om livets roligheter och hopp. 

Att vara just precis där man vill vara. Trots att det regnar.

Vad kommer först?

För vissa är det en karaktär som dyker upp i huvudet, för andre är det en titel. Fröet som sätter igång en berättelse kan vara av olika slag. Själv har jag varit med om båda ovanstående. Hotell Blå lögnen kom till mig om titel och en bild av en kvinna i röd klänning ensam vid en bardisk.

Från Mordviken kom ett helt gäng på samma gång, färdiga med namn och allt. Och de blev snabbt fler, Mordviken är en tätt befolkad roman. Maud, hon som så småningom visade sig vara huvudperson, den allt kretsar kring kom till mig strax efter. 

Jag hittande henne på knä framför två gravstenar. Det regnade. Jag visste också att gravarna var tomma. De båda kropparna finns någon annanstans. Den ena långt bort den andre helt nära. Det är närmare fyrtio år sedan dödsdagen.

Så fröet kan även vara en plats, som Mordviken.

En titel, en karaktär, en bild, en plats.

Oavsett hur fröet är beskaffat är jag oändligt tacksam över hur dessa magiska fantasifrön kan växa till hela världar. Världar som stundtals känns verkligare än något annat runt omkring mig.

Kom in sent och gå tidigt

Ett gott råd. Kom in sent och gå tidigt. Förmodligen inte särskilt tillrådigt att följa när det gäller att gå på partaj eller jobbmöten men väl när man ska träda in i en scen.

En kapitelstart eller starten på en scen. Kliv rakt in när inledningen redan är förbi, den är ändå inte särskilt spännande att vara med om. Nej, in medias res eller på ren svenska, i händelsernas mitt, ska vi ställa oss.

Mitt i smeten, mitt i konflikten eller just när mordet sker, dit riktar vi vår lampa, vårt sökarljus.

Och om det är viktigt att hoppa rakt in så är det minst lika viktigt att vara kvick ut. Innan något hunnit bli tråkigt eller långdraget.

Snabb som en vessla slinker vi ut genom en scendörr för att genast stiga in genom nästa. Mellanakter och transportsträckor är för veklingar och vanliga folk, inte för oss estradörer.

Leva helt enkelt

Vad vill jag här i livet? Vilka drömmar och mål och ständig strävan fyller mina dagar? Sanningen är nog att jag bara vill leva, helt enkelt. Inte krångla till det. Ett enkelt liv är förmodligen ett lyckligt liv.

Så enkelt, och så svårt är det!

Gå i cirkel

Denna jäkla romanbörjan! Jag blir tokig snart. Hur gör man? Hur skriver man en klatschig start som fångar läsaren och håller den fast? Det ska vara spännande, tydligt vad som står på spel för huvudpersonen som dessutom ska vara intressant och likeable. Jag tog till djurtricket, alltså att låta karaktären vara snäll mot ett djur, i det här fallet en grannkatt som han möter utanför porten.

Inte för att jag vet om jag lyckats men jag försöker och försöker, skriver och skriver om.

Och plötsligt känns det som jag trampar över mina egna fotspår, inte i, utan över. Jag kliver inte helt i samma spår utan klampar lite snett men dock i cirkel.

Det går runt runt och aldrig kommer jag till slutet på början där resten av den här berättelsen äntligen kan få fortsätta.

Vi får se...

Jag har just insett att jag överanvänder begreppet Vi får se. Det förekommer flitigt i mina dagboksanteckningar. Om jag hoppas på något, skriver jag, Vi får se. Om jag är orolig för något skriver jag, Vi får se...

Uppenbart passar det som en slags besvärjelse, ungefär som den lilla solsymbolen som jag upptäckte att jag ofta ritade i marginalen eller slutet på mina anteckningar. Den fungerade och gör så än i dag som en liten hoppingivande uppmuntran. Lite av ett signum. Den återfinns säkert även i flertalet av de böcker jag signerat under senaste året. Jag klottrar liksom dit den på autopilot numera.

Det är samma sak med mitt Vi får se. En from förhoppning och önskan om att få göra just det. Att få uppleva framtiden och få veta hur allt går.