Minns rimmar på finns

Sista kvällen i oktober. Alla helgons dag och dessutom Halloween. Och jag rör alltid ihop dessa, i mitt sinne sammanlänkande högtider. Jodå, jag vet att de skiljer sig åt. 

Alla helgons dag är stillsam och en tid för att minnas de som fattas oss. Fattas oss, vilket underligt uttryck. Nåväl, de som vi kan sakna, som gått ur tiden, som vi inte längre kan slå en signal till.

Fast det gör man väl ändå, i tanken och eftersom man ändå kände dem rätt väl så kan samtalet fortgå. Så länge någon finns som minns, så finns de. Minns och finns, så fint att de orden rimmar.

Halloween då? Ja där är det mer fest och bus. Orange pumpor, läskigt utklädda ungar som tigger godis och ungdomar som fått en anledning att fira mitt i tristaste hösten, precis lagom innan julens glitter sätter fart.

Själv har jag aldrig fått en tradition till Halloween som importerades till Sverige när jag redan sedan länge var vuxen. Den som aldrig gått bus eller godis kan nog inte känna fullt ut för en tradition. Dock har jag alltid gillat spindlar och spöken, så jo, det är något klart tilltalande med det hela.

Så bara att njuta av friden denna dubbelhelg i gränslandet mellan oktober och november och mellan det kyrkliga och det sekulära. 

Bu!

Tystnadskultur

Nejdå, det här ska inte handla om att inte våga säga ifrån. Jag tyckte bara att det lät lite kul. Tvetydigheter är alltid skoj. Däremot är tystad en bristvara i dagens samhälle. I kontorslandskapen, i trafiken och i storstadens vimmel. Var finns tystnaden vi kan vila våra sinnen i?

Omgivningen är förorenad av buller och bång. Att sitta med brusreducerande lurar över öronen på jobbet känns för instängt och tysta rum är det ont om. Jakten på tystnaden är oftast fruktlös. Ljuden är överallt. Slammer, gnissel, brum och ständigt pågående samtal.

I min barndom stod teven ständigt på i vardagsrummet hemma hos mormor och morfar och på matbordet stod radion. Jag lärde mig hata ljudet av ständigt babblande röster och tittar nu varken på teve eller lyssnar på radio frivilligt.

Jag läser bara böcker. De brölar inte sina historier i örat på mig. Och de få gånger jag lyssnar på en ljudbok är det inte värre än om någon skulle läsa högt. Det till skillnad från mycket annat kan vara en behaglig sak att lyssna till. En röst, en tanketråd, utan störande bakgrundsljud.

Nu ska jag odla min tystnadskultur genom att läsa en bok en stund i nattens frid.

Tillfreds

Tillfreds, vilket vackert ord och vilken vacker känsla. Att vara tillfreds. Tillfredställande. Att skriva är det mest tillfredställande jag vet. Att fullständigt få försjunka i orden.

Förmodligen är skrivandet det närmaste en religion jag kommer. Det är min tro, min livlina och min styrka i livet. Något jag kan förlita mig på och något som ger ro och tröst och det där som man söker i tillvaron.

Jag skriver om hopp, om långsam förvandling från något till något annat som ändå är samma men så mycket bättre. Det som händer med tiden. Insikter, lärande och mänsklig utveckling. Jag tror den gemensamma nämnaren i alla mina berättelser är längtan och rörelsen, längtan efter något annat, att bli något annat.

Maj, som vill skapa den tillvaro hon alltid känt finns där för henne, den där hon egentligen hör hemma. Monica som behöver förstå sina gamla drömmar i nutidens ljus och genom dem lösa tre hinder för att få tillbaka sin oförställda lycka. Kim som finner sitt rätta kall i konsten och hittar hem igen. Hjärtrud som vill åka skidor istället för att vandra i Saharas öken och Nina som äntligen löser sin livsskuld och finner kärleken.

Alla söker de något och alla lämnar de något bakom sig. Som ett avlagt skal, eller ömsandet av ett för trångt skinn. De blir till något större, något mer. Helare och friare. 

Undrar om det även sker med mig medan jag skriver om alla dessa karaktärer?

Värdelös meningslös hopplös

Fasiken då, så svårt det ska vara att ta sig för att skriva! Är det inte bara att sätta sig på rumpan och sluta handen runt pennan eller lägga dem på tangentbordet. 

Låta orden komma. Låta fantasin flöda ur ur mig och ner på papper och in i digitala minnen. 

Nej, så lätt ska vi inte ha det.

Eller jo, jag skriver ju detta. Men detta är inte nog och inte det jag borde. Inte bara. De här små betraktelserna kan i bästa fall tjäna som grogrund för något större, något mer omfattande verk. Det har hänt för och det kan hända igen. Stora delar av Hotell Blå lögnen kom till som små snuttar här på bloggen. 

Jag provar tankar här. Det är min experimentverkstad. Här kan jag göra vad jag vill. Jag kan leka med orden och de kan leka med mig. 

Trist bara att den lek orden gillar allra bäst är kurragömma...

Pling och ring

Jag fortsätter min "rant" om de eländiga mobilerna och beroendets kraft att störa min nattsömn. De flesta har nog hört talkas om eller själva känt av fantomvibrering i fickan. Man tror att telefonen ligger där och ringer men när man tar upp den så visar det sig varit inbillning.

En annan form av fickringning och till på köpet inbillad.

Själv störs jag nattetid av en massa sms-pling. I minst nittio fall av hundra är de inbillade men det är väl på grund av de där enstaka verkliga som jag inte velat stänga av ljudet. Åtminstone inte så länge jag hade ungdomar så att säga på drift och vift.

Numera borde de vara vuxna nog att klara sig och de är själva smarta nog att sätta sina telefoner på nattläge för att inte bli störda. Jag borde följa deras exempel. 

Bara i natt väcktes jag flera gånger av såväl sms som irriterande ringsignaler, allt i mitt eget huvud. Sjukt irriterande och då hade jag ändå förvisat telefonen ut ur sovrummet. Nästan så man kan tro att den kände sig kränkt och ville störa mig lite extra. 

Oavsett så tar det uppenbarligen tid att vänja sig av med en ovana. 

Godnatt!

Smartphone - så jäkla osmart

Alltså jag är ju beroende. Inte bara av koffein, något som jag tänker låta vara. Men missbruket av den lilla manicken telefonen är rent skrämmande. När man tänker efter och det ska man ju göra ibland.

Nu har jag gjort det och inser hur många timmar som förspills på meningslösheter. Spel som är fullkomligt onödiga men som jag dras till som en fluga till utspilld sirap. Jag laddar ner och raderar, laddar ner och raderar. Nu får det vara nog!

Inga mer mobilspel. Duolingo får vara det enda, för inte kan jag vaska närmare sju års streak. Där går gränsen och dessutom är det inte direkt ett mobilspel heller. Men ett beroende? Jo det får jag nog lov att kalla det.

Jag vill ju skriva och behöver tid till det. Små betraktelser här och de långa manustexterna.  Den tiden finns faktiskt om jag inte förslösar den på rena meningslösheter. 

Så härmed deklarerar jag ett slutgiltigt slut för denna dubbla meningslöshet!  

Short story long

Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Det är min stora brist, eller kan man prata om brist när det är för mycket av något? För många ord.

Meningen drunknar i alla ord. Jag får inget sagt. 

Oklart hur det blev såhär. Hur jag blev en babblare för tomma öron. Den som talar mindre blir säkert mer lyssnad till. Det låter logiskt och ändå är det så förtvivlat svårt att hålla truten.

Inget hjälper. Varken mental silvertejp eller att ha ljudet avslaget på digitala möten. Rätt var det är så spiller orden ändå ut och över kanten.

Min dröm är att kunna uttrycka mig kort och koncist men det tycks vara helt omöjligt. Jag har försökt hela mitt liv och ännu är jag inte ens i närheten av att lyckas. Lika bra att finna sig och acceptera att det aldrig kommer att ske.

Kan jag slå mig till ro med den jag är? Acceptera att jag är en person av många ord? 

Jag får vila i vetskapen att min penna är vassare än min tunga.