Min första kärlek

Min första kärlek var till ordet. Överfulla bokhyllor, färgglada ryggar som lovade äventyr. Fantasin tog tidigt överhanden. Över det som många övriga kallade verkligheten.

Berättelserna tog mig i besittning och ibland var det tvärt om. Ombytta roller. Karaktärerna så levande att jag fortfarande har svårt att greppa att de inte är verkliga. Vem säger att det inte är de som skrivit fram mig?

Jag har låtit fantasifigurerna ta plats på scen. Komma till tals, trots att jag fortfarande tycker det är satans svårt att skriva dialog.

Äntligen har jag fått leva ut berättarlusten i form av en riktig bok. En i papper, som man kan hålla i handen. En underfundig och samtidigt lättsam historia som ger hopp om livet och kreativiteten. Som låter en tro på att kärlek kan trotsa både tid och rum.

Att det som förefaller osannolikt faktiskt är fullt möjligt. Min första kärlek blir sannolikt livslång.

Jag har skapat en bok som ligger bra i väskan och inte tynger för mycket i hängmattan. Inget som orsakar ett brutet näsben om den råkar tappas när sömnen infinner sig. Berättelsen i boken har förgyllt många år av mitt liv, definierat en icke försumbar del av den jag är.

Nu hoppas jag att den ska förgylla åtminstone ett par timmar av mina läsares sommar.

Alltid, ständigt och jämt

Aldrig får man semester från sig själv, aldrig slipper man ifrån den ständigt brusande tankeströmmen. På gott och ont för tankarna är ju av allehanda slag. Roliga, utmanande, utmattande, oroande, träliga och ibland alldeles underbara.

Tankarna går aldrig att ta ledigt ifrån och de följer alltid med på verklighetsflykten, rent av är själva verklighetsflykten

Det går inte att springa ifrån sin egen skugga.

Lika bra att acceptera faktum och låta strömmen föra mig dit den behöver. Kanske kan det bli en välbehövlig verklighetsutflykt.

Sen återstår att se om det blir forsränning med risk att falla överbord eller ett stilla flyt på en flotte längs floden med ett grässtrå i munnen.

Som ekvatorn ligger mellan polerna

Första juli. Jag tittade tilllbaka vad jag skrivit om juli förr om åren. Juli ligger mitt emellan två jular. Ungefär som ekvatorn ligger mellan jordens två poler. Runt runt och allt kommer tillbaka igen. Man går och går och kommer till slut tillbaka till samma plats.

På jorden och i livet. Eller?
Är tiden cirkulär eller linjär? 

Min tid är som en spiral, den går i cirkel men inte i samma spår, utan nya, fast i igenkännbara marker.

Några år har jag tagit semester från första juli. I år ska jag snart traska till kontoret. Ska bara dricka upp första pannan kaffe, ta en dusch och klä på mig något som passar för sommarbubbel i stan efter jobbet. 

Om en vecka, efter nästa tisdag, inleds min semester. Men det får bli en annan historia.

Tvåhundra tramptag

Idag cyklade jag till och från jobbet. Från en ö till en annan. Bron är en seg bågbro 340 meter går över vatten och den sträcker sig 26 meter över vattnet på högsta punkten. Cykeln är gul och gammal, inköpt på tidigt nittiotal, den har hängt med länge och väl. 

Drygt 200 tramptag på lägsta växeln av fyra krävdes för att ta mig från hemmaöns strandkant till brons högsta punkt. Efter det, givetvis nerförsbacke. Av någon underlig anledning är det alltid värre åt ena hållet. Hemåt. Bron förefaller segare åt det hållet. Kan det stämma eller är man bara tröttare på eftermiddagen?

Jag får forska vidare i frågan nästa gång stålhingsten gula faran får komma ut ur cykelstallet. Blir det fler tramptag för att ta sig över krönet från andra hållet. Den som cyklar får se.

Mellanboken

Jag skrev häromdagen att jag just fått ett råmanus klart. Vad jag inte skrev var att det är mitt tredje. Del två i min löst sammanhängande romanserie ligger fortfarande gömd i byrålådan hårddisken.

Den andra boken som är bryggan över och en del av min frigörelse. Den som är andra halvan till min första bok. Andra halvan av den ursprungliga berättelsen, andra halvan av Maj,

Liksom mellanbarnet ofta blir klämt i mitten mellan syskonen hamnar tydligen även den andra boken lätt i samma sits. Jag ska se om jag kan hjälpa henne att kaxa till sig, så hon vågar ta sig upp ur byrålådan.

Hålla måttet

Sådärja! Ännu ett råmanus är färdigt. Nu behövs en testläsare, ja det behövs förstås fler men maken får bli min första. Precis som förra gången.

Nu är det alltså dags att ta reda på om historien håller måttet. Om berättelsen håller ihop utan att spricka i sömmarna. Det får inte vara för många lösa trådar som spretar eller luckor i storyn. Jag ser dem oftast inte själv eftersom det finns en hel värld i min fantasi, en värld mycket större än den jag lyckats gestalta i skrift.

Snart får jag förhoppningsvis veta om den är begriplig utanför mitt eget huvud.

Om jag hade en superkraft

Ibland på möten har vi check-in-frågor, någon putslustig fråga som slumpas fram av en frågegenerator. Om du var ett djur, vilket skulle det vara? Vilket är ditt tidigaste minne? Vad var ditt drömyrke som barn?

Vilken superkraft skulle du helst vilja ha, att kunna vara osynlig eller att kunna flyga? Den frågan fick vi häromveckan. Ingen av dem tänkte jag, inte egentligen. Varken osynlighet eller flygförmåga lockar det minsta.

Om jag hade en superkraft skulle det vara att kunna pausa tiden så jag kunde gå in i en tids-ficka med oändlig läs- och skrivtid för att sen hoppa in igen i den vanliga tidsströmmen med familj, vänner och jobb utan att behöva missa något.

Det minsann vore en superkraft helt i min smak.