Blå lögner på Bokmässan

Jag förbereder mitt författarsamtal på Bokmässan. Tank att jag ska få prata om min bok och min fantasi på scen. I förlagets lilla monter. Så som jag lyssnade på några av deras övriga författare förra året.

Våga tro på blå lögner - hur du skapar en verklighet värd att tro på.

Det är den förhoppningsvis lockande titeln. Kanske ingen, eller ytterst få, kommer och lyssnar men det spelar ingen roll. Eller, det gör det förstås men det är inte något jag kan styra över ändå.

Så, det enda jag kan göra är att vila i tanken.

Att det är roligt. Inte nervöst.

Jag ska prata om magin i att skapa världar av ord. Att levandegöra karaktärer och att våga tro på sin kreativa förmåga. Och mitt i den tanken så slås jag plötsligt av det orimliga i att Maj och Jan båda är skapade av min fantasi. De som annars skapar varandra. Och de är för mig högst levande.

Märkligt.

Sensommar

Jag håller i sommaren allt jag kan. Vill inte släppa taget. Inte släppa in hösten. Inte ännu. Idag var det enkelt. Solen sken och det var sommarvarmt. Inte ett spår av något höstkrisp. Promenad över den långa bron mellan jobbön och hemön.

Mitt över Riddarfjärden kommer ett sms som lockar till en uteservering. Där väntar sangria i genomskinlig tillbringare. Sugrör i glasen. Oliver marinerade i vitlök och chili.

Tack och lov. Det fanns ännu en sommarkväll.

Alla heter Anders

För över tio år sedan slog mig en märklig tanke. Det faktum att hur verklighetstrogen en roman eller film än är så finns en liten men märkbar skillnad jämfört med verkliga livet. Det förekommer aldrig flera karaktärer med samma förnamn. 

Åtminstone har jag inte stött på det, annars väldigt vanliga fenomenet, i fiktionen.

Orsaken till detta lilla avsteg från verkligheten är uppenbar. Det skulle bli bortitok för rörigt annars, för både författare och läsare. Tänk om man skulle skriva en bok där alla heter Anders.

Jag har alltid, åtminstone tidigare, tyckt det varit svårt att namnge karaktärer. Mitt första manus hade länge namnlösa figurer. De visade sig så småningom heta Maj och Jan. Och sen kom även en Tora. Min superhjältinna.

Numera går det skapligt enkelt att höra namnen på mina karaktärer, några i rollistan känner vi redan.

Maj Westerlund, Jan Strandlin, Monica Sand, Tora, kort och gott Tora.

Här hemma på Kungsholmen har vi Kim Lanz, med zäta, gallerist Severin Rubensson, juvelerare M.A Jolin, aka Jollen.Fästmön Leonore, dykkompisen Lennart och polaren Olle, vars soffa aldrig någon sov på.

I Jämtland har vi Silvia, Gert, Olle, Maud, Lasse, Classe, Hjalmar. Fem av dem har flygcert, två är döda men bara en är en mördare. 

Sen har vi djuren. Kamelen Hjärtrud som älskar att åka skidor, särskilt puckelpist och Strutsen Odette, modist i Paris.

Till sist har vi senaste nykomlingen, Mystiska Nina, medelålders tant på vift. Just nu befinner hon sig på ett tåg på väg till Roskilde.

Guldkulan

The Golden Snitch rullade in i mål. Kvickt gick det inte men ändå knaprades hela tre minuter från förra årets tid, så nöjd får jag lov att vara. Stockholms halvmara. Givetvis bara hälften så marig som en hel men för min del räcker det långt och blir över.

Jag fick en flaska Champagne i present av goda vänner tidigare i våras. Den hade det tjusiga namnet Guldkula och vad kunde passa bättre än att fira med den efter målgång. Sagt och gjort och skål!

Härnäst väntar en platt mil i Hässelby. I bästa fall får man då springa in i en klar och vacker höst.

Grytvante-tider

Hösten är onekligen i antågande. Vädret är grått och blött, fast ännu inte särskilt kallt. Idag väntas exempelvis 18 grader men inget regn. Perfekt löparväder med andra ord och idag ska det löpas. Stockholm halvmara närmare bestämt. Hjälp vad har jag gett mig in på?

Och för andra gången dessutom. Lär jag mig inget? Förra året låg loppet en vecka in i september alltså en hel vecka senare än nu. Och det var svinvarmt. Om jag tog mig runt då borde jag klara det nu med. Så går mitt resonemang.

Nåja, ikväll är det oavsett över. Även en av döttrarna ska springa. Hon kommer vara i mål och redan vara på kräftskiva innan jag lufsat mina två mil. Men så får det vara. 

Hösten medför inte bara motionslopp utan också goda grytor, gärna med rödvin både i och till. Vantar hoppas jag inte ska behövas ännu på ett tag. Men fast jag försöker lära mig att det inte är någon idé att streta emot så gör jag det ändå. Försöker hålla sommaren kvar. Envisas med att prata om sensommar i början av oktober. Dricker de sista glasen rosé invirad i en yllefilt på uteplats.

Varför har jag så förtvivlat svårt att släppa taget?

Sommarens slut innebär ju bara starten på något nytt. En ny höst. En ny termin. Nya möjligheter till äventyr både i verkligheten och i mina påhittade text-världar.

Ok då, låt hösten komma in! 

En ny termin tar sin början

Det är terminsstart. Hösttermin. Ett nytt läsår tar sin början. Jo, jag delar fortfarande in året i terminer. Det sitter i, djupt rotat i en sedan länge utexaminerad skolflicka.

På jobbet arbetar jag med internutbildning så där kan jag hållas och planera terminens kursutbud. Det går bra och jag kan till och med skämta om att eleverna inte ska glömma äpplet till fröken.

På fritiden skriver jag och går en kurs i ämnet. En som förhoppningsvis aldrig tar slut. Fullärd blir man ju aldrig. Om jag räknar rätt börjar jag nu termin nummer 11. Jag hade varit nästan färdig läkare om det var en sådan utbildning. Det är det nu inte, möjligen kan jag hoppas på att med gott samvete få kalla mig författare.

Hösttermin är nystart. På många sätt större än nyår. Nyår är mer en fest mitt i vintermörkret än en reell nystart. Det enda som växlar upp där är årtalet. I en rasande fart dessutom. Nu håller vi kvar vid 2025 en stund till. En termin till.

Låt stå.

Hisstorier

Häromdagen på jobbet träffade jag en hissmontör och vi kom i samspråk. Han hade undersökt maskineriet och kollat loggar efter ett stopp där någon fastnat i hissen.

Jag blev påmind om min fascination för hissar. Det är lite som en teleportör, en portal till en annan värld. För vem vet egentligen var man kan hamna?

I mina berättelser eller kanske hisstorier förekommer påfallande ofta hissar och nu triggades tanken på en bok om hissar. Jag har ju redan en påbörjad om badkar, så varför inte...