Istället för ett aprilskämt

Idag är det första april men jag tror jag klarat mig från att bli lurad. Jag tänkte istället för aprilskämt lura på er min definitionen av en blå lögn.

Vad är en blå lögn kanske ni undrar. Eller så undrar ni inte alls det för att ni inte hört talas om begreppet innan. 

Titeln på min nyligen utkomna bok är iallafall Hotell Blå lögnen och då var jag förstås så illa tvungen att ge mig på att förklara betydelsen av detta hemsnickrade begrepp.

Blå lögn (en definition)
En lögn så bra att du tror på den själv. En fantasi som
uppfattas som en verklighet.
Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga.
Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.

Och som en motpol...

Verkligheten (en sanning)
Verkligheten är mer komplex än man ibland vill tro.
Det vi kan göra är att följa med på slumpens turer,
lita på försynen och tro på att livet vill oss väl. För det
finns inget igenkännbart mönster, ingen begriplig regel-
bok att följa. Ingen dold sanning att dra lärdom av.
Sanningen är att ingen vet och det är gott nog att stanna
i den förvissningen. Denna insikt är resans mål.

Trettiosista mars igen

Idag inleds vårt sista år med en tonåring hemma. Yngsta barnet fyller 19 år. Hon blev inget aprilskämt men det var fasligt nära när hon föddes mitt i gränslandet mellan vinter och vår.

Jag minns att det var drivor med snö när vi körde hem från BB, då när mars just slagit över i april.

I helgen letade vi efter ett lämpligt småbarnsfoto att trycka på ett plakat inför den stundade studenten. Så fort det gick i backspegeln. Så tycks känslan för tiden fungera för de flesta, så det är väl gott och som det ska. 

The Days are Long but the Years are Short
- Gretchen Rubin

Eller med andra ord:
Nitton år passerar i en grisblink medan en arbetsmåndag i slutet av mars kan snigla sig fram.

Barnatro

Som barn letade jag med ljus och lykta efter någon som var religiös. Någon som hade en tro. Jag kammade noll. Inte en kotte bland släkt och vänner hade en tro att dela med sig av.

Jag vet att man kan bestämma sådant själv, att det inte är något man behöver få av någon annan men det styrkan hade jag inte i mig då. Jag frågade ut släktens äldsta, hade fått för mig att det var där chanserna var störst. Ingen sade sig tro på högre makter men de verkade tillfreds, så något hade det.

Det enda i religiös väg jag minns från tidig barndom var när maranata slog upp sitt enorma cirkustält på ängen nära vårt lilla centrum och en jämnårig pojke lurade med mig in. Det här var innan skolåldern så vi var runt fem.

Jag satt på marken med ryggen mot tältduken. En person mässade om att vi skulle bli frälsta. han gick runt till folk och gjorde något, sa något, vad vet jag inte men jag blev skrämd. Av det okända. Jag ville inte blir förvandlad. Det här med tro kändes otäckt när det kom så nära.

Jag smet ut genom glipan mellan marken och tältduken och sprang hem och gömde mig under sängen.

Än idag kan jag avundas de med en tro. Och samtidigt vara rädd för den. Jag förstår den ju inte och har aldrig haft en god förebild. Bara sett de avskräckande avarterna.

Frågorna är många. Alla saknar svar.

Finns något bakom scenen vi upplever genom våra sinnen? Finns ett maskineri med taljor och block? Vem drar i trådarna? Är vi marionetter på en teaterscen eller är vi alla medförfattare till ett drama utan enväldig regissör?

Jag sitter förvirrad på tredje raden och busvisslar i pausen.

Ridå.

Den andra världen

När jag berättar sitter jag inte här och hittar på och fabulerar utifrån. Nej, jag skapar en hel värld, går in i den och skriver därifrån. Fiktionen blir min verklighetsskildring. En ren dokumentär där jag följer mina karaktärer tätt i hasorna.

Skrivandet blir enklare, det är bara att skildra det jag ser och hör och känner. Lätt som en plätt men oj vad det är svårt att behöva tillbringa så pass mycket tid i den andra världen. Den som alla kallar Verkligheten. Vardagen. Jobbet, disken, tvätten...

Storken (DHL) har levererat

Nu är hon här, mitt första bokbarn. Min skapelse.

Levererad i förmiddags med lastbilsbud, nu staplade i kartonger i rummet som allmänt går under namnet skrubben. Här har våra arma barn, likt Harry Potter, bott i omgångar. Det är ett minimalt rum invid trapphuset. ja ni hör ju själva hur det låter...

Men det är här det magiska händer, det är här berättelserna blir till.

Nu återstår att se hur världen tar emot henne, lilla Maj. 

Jag citerar den fina önskan som en väninna till min mor en gång i tiden skrev på ett grattiskort när jag själv var nyfödd:

Till lilla barnet. Hoppas du får möta en god värld.

Ändan ur och ändan i

Att få något skrivjobb gjort handlar ofta om sittfläsk och kom-sig-för, med andra ord att helt enkelt få ändan ur vagnen och ner på stolen.

Startsträckan kan tyvärr vara orimligt lång. Åratal till och med. Men så en dag får man in ett flyt, en rutin och ett sträck-skrivande som inte vill ta slut.

Strömmen av ord och mening tycks inte sina. Bristvaran stavas tid. Men det är inte heller sant, för tid finns alltid att tillgå, Egentligen. Allt handlar om vad man gör med den tid som hela tiden finns och kommer i en stadig takt emot oss.

Rättvis tilldelning är vad som gäller gällande tid.

Och inspiration är inget att vänta på. Den brukar komma flåsande och hinna upp en när man väl satt sig.

Lägenheten speglar belägenheten

Det är så himla rörigt överallt. Inne, ute och i mitt sinne. Någon knäppskalle påstod en gång i tiden att ett rörigt yttre avspeglar ett rörigt inre och att ett tomt skrivbord därmed skulle innebära att dess ägare är tom i bollen.

Den personen kanske ändå var något på spåret.

För nu är det så rörigt att inget får plats. Inget ryms i rummen. Det är så tydligt att jag behöver rensa i mina rumsliga utrymmen för att få plats med mina tankar.

Hoppas bara inte jag kastar ut alla bra idéer med bråten jag hoppas kunna rensa ut.

Så snart jag får ändan ur.