Midvinternatten

Årets längst natt. Midvinter. Nu vänder vi åter mot ljusare tider. Här i mitten av landet som förr om åren brukade vara någorlunda snösäkert är det nollgradigt och töväder. Lite snö finns det men det mesta har regnat bort. Få saker smälter snö så fort som regn. 

Det är inte bara midvinter utan även fjärde advent de fyra ljusen har lyst upp kvällen medan knäcken puttrat på spisen. Häromdagen blev den lite bränd men kvällens revansch blev perfekt.

Precis lagom seg och söt. I bästa fall klarar sig tänderna.

Turist eller resenär

Kan man resa på olika vis? Är det sämre att vara klassisk turist än att resa mer planlöst? Utan karta och förbokade hotell.

Svårt att säga. Det enda jag vet är att det är roligare att inte veta allt i förväg. Tiden känns längre när allt inte är inbokat, utstakat och färdigtänkt. Det får gärna finnas utrymme för spontanitet och uppslag utefter vägen. Även en turist kan göra avstickare utanför de inrutade mönstren. Smita ifrån den guidade turen och istället upptäcka något oväntat.

Det är sådant man minns.

Och samtidigt är jag svårt förtjust i traditioner. Det är en rejäl motsägelse här. Vill jag ha samma sak år efter år eller vill jag förnya mina löften till livet?

Både ock om jag får välja och önska. Ibland får man faktiskt det. Mixen av det trygga, invanda, som ett par väl intassade tofflor i slitet fårskinn och det nya obeprövade. Stigen man aldrig gått förr, i nya vandringskängor. Det gäller bara att packa med skavsårsplåster.

Vad väntar vi på?

Just nu läser jag sjätte delen i Solvej Balles septologi om 18 november. En evig 18 november som upprepas i det oändliga. Nästan 37 år har gått sedan berättelsens huvudperson Tara fastade i dagen. Till en början var hon ensam, nu är det ett stort samhälle med förgreningar över hela världen. Hundratals människor som lever under en enda dag. 

Dag efter dag. Fast samma dag i all oändlighet. Eller nej inte i oändlighet för de åldras precis som vanligt. Om de inte lyckas ta sig ur den ständigt loopande novemberdagen på annat vis kommer de åtminstone att dö till slut.

Alltid en tröst kan man tänka sig, även om den är klen.

Nu väntar jag otåligt på sjunde och sista delen av historien. Undrar om de någonsin hittar ut ur dagen. 

Rida draken

Kan man resonera med oro? Är inte själva kärnan i det vi kallar ångest att den inte är logisk eller går att styra, tygla eller ordna efter mönster?

Men man kan lära sig att acceptera att man inte vet. Acceptera osäkerhet. Ovisshet.

Kanske. Det är åtminstone värt ett försök. Ännu ett försök. En insats och ett vågat språng. Dags att tygla det som inte tyglas kan. Dags att rida draken.

Under gång

Jag går för att inte gå under. Promenaden fram och tillbaka till jobbet har blivit som en kär vän. En jag inte vill vara utan. En dag utan känns som en plump i protokollet. Något värdefullt jag gått miste om.

Tanken trivs i rörelsen. Stillasittandes händer inte mycket. Jag tror man kan få raska promenader utskrivet på recept, åtminstone borde man kunna det. Säkert minst lika bra som något på pillerburk.

Rörelsen sätter igång processer i kroppen. Nyttiga ämnen frigörs och tankens låsningar löses upp. Under gång kommer idéerna och uppslagen. Insikterna formligen haglar.

Imorgon inleds mitt jullov och arbetspromenaderna gör uppehåll. På sätt och vis kommer jag sakna dem men var sak har sin tid och nu blir det annan rörelse. På skidor bland annat om jag har tur och det finns snö i backarna.

Västerbron ligger kvar. Och jag kommer tillbaka på nyåret.

Slöndag

Idag är det söndag eller slöndag som jag raskt döpte om den till. En riktigt slö dag alltså. Eller jätteslö har jag nu inte varit för jag var ute i regnet och sprang en halvmil. Jäkligt ruggigt och blött och skorna står nu i badrummet med tidningspapper i för att torka.

I övrigt har jag varit i mataffären och handlat förnödenheter för några dagar. Det är dessutom tredje advent så ska tända ljus och dricka en skvätt glögg senare.

Min slöndag är en dag för vila. Gärna utan vidare måsten. 

En vän berättade om en bok där det förekommer en hel extra dag, bara för de rika. Plurdag. Vi ses på plurdag heter den. Rolig idé och man önskar att det vore sant. Fast inte för rika då utan lite mer efter behov.

Behöver du en extra dag? Ja gärna! Varsågod här har du en extra slöndag.

Lucia

Givetvis är det en smula märkligt att vi här i norr så envist firar ett italienskt helgon. Att barnens och ungdomarnas högtid kommer sig ur att en ung flicka brändes på bål.

Lucia är ett lapptäcke av religionens berättelser och pepparkaksdeg under strumporna. En mix av elektriska ljus som ibland behagar fungera, trassligt glitter och lucialinnen som slutar strax under knäna. 

Luciavaka om någon minns?

Vi välkomnar allt som bringar ljus denna tid på året. Allt som kommer med hopp. En av mina vänner har alltid öppet hus på Lucia och strax ska jag traska genom mörkret mot ljuset och en mugg värmande glögg.