Lite är bättre än inget

Det är grymt svårt att få till en daglig skrivrutin. Dygnets timmar räcker inte till. Vad ska jag plocka bort? Mellan heltidsjobb och en någorlunda stabil nattsömn ryms inte alltid tid att sätta sig på rumpan och skriva. 

Inte ens en kvart?

Jo, förmodligen. Men då kanske jag får skippa att flossa och det gör jag ändå. Skippar det alltså.

Men, ändå så förbaskat svårt att få till den där skrivstunden. Det blir mer en gång i veckan än en gång om dagen. Och jodå, jag inser att detta är höjden av lyxproblem, att ha svårt att hinna med ett fritidsintresse, bland flera andra.

En sann passion är det ändå. odiskutabelt så vad håller jag egentligen på med? Detta svammel när jag kunnat skriva flera rader i mitt pågående romanprojekt.

Nåja, bättre lycka i övermorgon. Då gör jag ett nytt försök!

Är schack inrutat?

Schack är ett spel med tydliga regler och samtidigt finns ett närmast oändligt antal möjliga drag och utfall. Utgör då schackbrädets rutor en begränsning?

Visst, har varje pjäs sitt bestämda rörelsemönster inom vilka ramar det behöver hålla sig. Springaren får inte lov att rusa runt hur som helst på brädet och kungen får bara trippa fram ett enda steg i taget.

För mig har alltid begränsningar och ramar inneburit frihet. Visserligen frihet inom en ram men ändå. Inom ramen kan det mesta hända och helt utan ramar händer sällan något av värde och vikt.

En målning blir rätt märklig om den inte håller sig på duken eller inom sin ram eller är målad med färger i ett spektrum det mänskliga ögat inte uppfattar.

Musiken följer sina lagar skapade av fysiken. En sträng av en viss längd låter på ett visst sätt och avstånden mellan noterna håller takten.

Ramar och begränsningar lockar till kreativitet. Tänk vad som kan skapas med en uppsättning bokstäver som kan sättas samman till ett oändligt antal ord och berätta vilken saga som helst, trots att språkets regler noga följs.

Mina ord på egna äventyr

Nu har det gått en dryg månad sedan min bok släpptes och det känns jättekonstigt att se den ute i världen. Det första som hände var att en person som brukar skriva om böcker på Instagram och som förlaget skickat ett recensions-ex till lade upp boken på foto bredvid sin kaffekopp. Frukostlektyr.

Det såg väldigt trevligt ut. Och så vardagligt självklart. Men tänk att någon jag inte känner läser min berättelse... det känns faktiskt ordetnligt skumt, fast på ett bra sätt.

Och nu finns boken både i Sunny California och i Kuala Lumpur.

Fantasi på kexchokladgatan

Igår gick jag förbi 21:an på Narvavägen, där en av mina romankaraktärer bor. I min föreställning känns det mer realistiskt än att lägenheten befolkas av de personer som lär bo där enligt folkbokföringen.

Sanningen finns förstås en "Hitta-googling" bort men jag vill inte veta. Vill inte släppa in verkligheten i min dröm.

Och vad är för övrigt fantasi, om inte glimtar av andra världar?

Första maj

Valborgsmässoafton har just passerat och nu har studenterna tagit på sig sina vita mössor. Igår påminde staden om ett fält med vitsippor. Nyutslagna och spirande av rusig livslust. Den som ändå var ung igen...

Eller? Vill man verkligen det? Oklart. Troligen ändå inte, men visst kan själva känslan av att allt ligger framför, att allt, eller åtminstone det mesta är möjligt.

Möjligt att förverkliga.

Detta år har vi vår andra student att fira. Fyra år sedan den första. Så annorlunda denna gång när det inte råder begränsningar för samvaro och festande. Så lätt att glömma de där tre åren som sammanföll till en infinitesimal punkt och samtidigt innehöll i stort sett allt.

Idag är det första dagen på maj och även om vädret är gråmulet så är våren odiskutabelt här.

Övermätt

Den här texten kommer från en skrivövning i min Manusgrupp. Övningen gick ut på att skriva något om en bild och det fanns några olika att välja på. 

Inspirerad av en dam på en divan, Ramon Casas After the ball, god spis!

Satan vad mätt hon var! Mätt på ord och mening. Alla svulstiga formuleringar pressade henne med sin tyngd mot divanens gröna dynor. Illamåendet sköljde över henne som svallvågor i en gyttjig sjö. Längtan efter öppet hav rev som ett smärtsamt sår.

Inte ett ord till!

Armen som hållit i pennan föll bakåt och fingrarna landade hårt mot golvet.

Deadline. Ett så ödesmättat ord och nu skulle hon inte hinna möta den. Dödslinjens rakblad rusade obönhörligt mot henne.

Innan hade hon känt en hunger, ett sug efter orden. Velat smaka dem alla.

Segerns sötma. Hämndens bittra eftersmak. Älskogens sälta. Men nu var allt sura uppstötningar. Magen oroligt bubblande av gaser och tanken for genom hennes huvud att hon var ett idisslande kreatur. Mjölken hon skulle mjölkas på hade surnat redan i juvret.

Som hon saknade friheten innan förlagskontraktet. Måtte mättnadskänslan mattas av. Hon somnade utmattad på soffan.

Morgonen kom med en doft av nybryggt kaffe. Livsandarna vaknade. Skrivaptiten var tillbaka.Avfallsprodukterna lämnades på avträdets avfallshög.

Allt var åter mjölk och honung!

Att betrakta berg

Det är något visst med berg. Så rent ut sagt bergsfast. Tryggt och lugnande. Berget flyttar sig i regel inte, såvida det inte är jordskred men det rör förstås sällan ett helt berg. Berget är gammalt, har funnits där i alla tider och kommer att stå kvar långt efter allt jag kan föreställa mig om framtiden hunnit bli forntid.

När jag blickar upp mot berget sjunker pulsen, oron lugnas och allt saktar ner. Nu är vi i gränslandet, det finns fortfarande snö på berget, det går att åka skidor ytterligare några dagar. Men man märker att naturen är på väg att vakna och kasta av sig sitt vita täcke.

Tusen små tussilago-solar skiner i vägkanten och på vissa ställen i skidbackarna tittar berget fram ur det tunna snötäcket. 

Jag kan med lätthet förstå vördnaden som finns för exempelvis Fuji-san och Uluru. Det är inte svårt att föreställa sig att berget har en levande själ. En mycket gammal och stilla själ. Ett nödvändigt ankare för allt det snabba, nyvakna som ryms i dess närhet.

Berget är att lita på.