torsdag 29 augusti 2024

Skrivkamp

Jo, det är skrivet så med flit, skrivkamp är inte ett felstavat skrivkramp. Skrivkampen är något helt annat att kämpa emot. Det är en kamp att vinna. Men vem är då motståndaren i kampen?

Vad är det som hindrar skrivandet? Gissar att det är högst individuellt men att det ändå finns en begränsad mängd olika motståndare. Kanske sju, kanske fler, möjligen så många som tio.

Det kan vara en besvärlig inre kritiker. Som Rutger, men han är tack och lov inte min, utan honom är det istället min romankaraktär Monica som får dras med.

Prokrastinering, uppskjutarbeteende, det däremot lider jag av. Jag gör det sen...

Somliga saknar verktyg för sitt skrivande, till den skaran sällar jag mig inte heller. Jag har verktyg så det räcker och blir över, lådan svämmar över. Om jag sen försöker slå in en spik med en skiftnyckel vet jag ju mindre om.

Mobilen. Denna lilla manick. Ständigt pockande på uppmärksamhet, Allt finns där. Mail, meddelandecentraler av allsköns sort. sms, Instagram, Whatsup, sen får man lust att kolla sparkontot aktiekontot och matkontot. Har jag några fickpengar kvar?

Sen får man för sig att läsa tidningen i mobilen. Det får väl ändå passera som ok eftersom jag inte längre har nån papperstidning. Men fy vad den lilla grunkan stjäl tid och uppmärksamhet.

Det sägs att skrivande är ett ensamt jobb men det har jag aldrig tyckt. Tvärt om. Så den kan jag också låta bli att bocka av som en av mina kamper.

Ibland kör man ju fast, det är oklart vad som bör hända i historien man skriver. Så är det men då är det bara att tålmodigt vänta. Invänta. 

Latmasken är en annan figur som kampen ofta förloras mot. Latmasken vinner oftast.

Nya idéer som pockar på. Som nu när jag liksom fått glimtar av tredje delen i det jag nu förstått ska bli en trilogi. Då vill jag ju skriva på den, fast de första två ännu inte är klara.

Sen finns det en drös med personlighetsdrag som hindrar, svårighet att hålla uppmärksamheten, den irriterande lättstördheten.

Det finns de som inväntar den perfekta meningen men det ska man inte göra. Den kommer när den kommer och man ska ju ändå redigera texten sjuttioåtta gånger. Det finns enstaka meningar som kommer perfekta ur förpackningen men de allra flesta behöver bearbetas, slipas och målas.

För min del är det definitivt bristen på kom-sig-för som ställer till det. Jag skjuter på min skrivtid, bland annat genom att skriva blogginlägg här. Först ska jag, ska bara och så vidare i all oändlighet. Och det är faktiskt jättekonstigt! För jag vill ju inget hellre än att skriva och tid har jag.

Så vad sjutton är problemet?

Ibland känner jag att jag har för lite tid för att det ska vara lönt att sätta igång, för när jag väl är igång vill jag ju inte sluta. Men minst lika ofta handlar det istället om att jag har för mycket tid. Så mycket att jag slösar och slarvar bort den.

En hel sista semestervecka lyckades jag slarva bort utan så mycket som en textrad. Jag fick tipset av min skrivlärare att skaffa en timer eller kanske ett timglas för att liksom skapa mig en begränsning i det oändliga tidshavet.

En bra idé. Jag måste bara hitta ett magiskt timglas. Bör väl finnas i nån antikbod gissar jag.

onsdag 28 augusti 2024

Jag springer och tankarna rusar

Jag har märkt att jag kommer på en herrans massa idéer och uppslag medan jag springer. Det är jätte-irriterande för då har jag ju inget att skriva på. Och så glömmer jag hälften innan jag är hemma och kan skriva ner det. Som sagt grymt irriterande men otroligt bra för generering av idéer uppenbarligen.

Igår kom jag på flera kapitelrubriker och vidhängande handling till del tre i Tora-trilogin. Jag är så sugen på att skriva på den men måste få ut de två första ur systemet innan dess.

Jag skriver bara ner stolpar för ihågkomst. Fokus fokus, en sak i taget. Äsch.

Under gårdagens löptur hann jag även med att komma på hur jag ska göra lite reklam på Instagram för Hotell Blå lögnen. Locka med "trailers" för boken och handlingen. Dessutom ett utkast till ett bröllopstal. Det är inte klokt vad jag var produktiv.

Får se om något av det kan komma till verklig användning.

tisdag 27 augusti 2024

Framsteg

Framsteg i löpningen alltså. Jag ligger ju i träning för en halvmara och det är helt olikt mig och inget jag alls är bekväm med men gjort är gjort och nu är det bara att hänga med.

Mest troligt kommer jag inte att hinna i mål innan de drar snöret och loppet så att säga är kört men vad gör väl det om hundra år?

Idag klarade jag iallafall av en hel tredjedel av den totala distansen. 7 km på veckans friskvårdstimme.

Jag segar mig fram och skam den som ger sig osv...

måndag 26 augusti 2024

Det bor ett du i ödmjukheten

Det är bra att vara ödmjuk, för det är det väl? Frågan ställer jag till mig själv och alla som kan tänkas ha en åsikt, för ödmjuk vill jag tro att jag är.

Ödmjuk är att inte vara en framfusig och irriterande förståsigpåare, en mansplainer fast av honkön.

Nej fy. 

Men kan det gå för långt? Kan slipstenen mala ner sig själv till sand?

En gång i tiden arbetade jag som konsult. Då var det bradåligt att vara ödmjuk. Man skulle på samma gång vara säker på att man kunde precis allt, eller i vart fall det man skulle ägna sig åt på nästa kunduppdrag, på högpresterande nivå från dag ett och samtidigt vara just ödmjuk.

Jag minns en gång då man skulle fylla i ett formulär där man skulle skatta sig själv på en skala. Hur ödmjuk är du från 1-5 eller något i den stilen. Jag skrev 4 för det tyckte jag var ödmjukt nog. Men se det tyckte inte min chef som tyckte jag borde ange 5 för att vara säker på att inte framstå som för kaxig.

Ah, de vill ha folk som är ödmjuka intill självutplåning alltså? Frågade jag extra vänligt och ödmjukt. Jag tror inte jag fick just det uppdraget...

Med denna anekdot vill jag inte dissa ödmjukheten som sådan, bara påminna om att det finns grader av allt. 

Man måste till att börja med tro på sig själv för att överhuvudtaget kunna vara ödmjuk inför det faktum att man trots allt kan något som är värt att skryta om.

Äsch...

torsdag 22 augusti 2024

På pin kiv

Jag samlar ju på uttryck och ett jag kom på att jag gillar är pin kiv. Troligen för att det låter skoj och för tankarna till en avlägsen barndom som inte var min. En barndom för dem långt innan jag föddes. För söderkidsen på 40- och 50-talet kanske?

Föreställer mig att de gjorde en massa hyss på pin kiv. Av en ren och skär lust att retas helt enkelt.

Sånt man gör på pin kiv är aldrig illa ment, det är bara på skoj. Som att lägga en plånbok mitt på trottoaren och själv ligga fnissandes gömd i buskaget intill och snabbt dra undan den med en tunn fiskelina just som någon böjer sig för att plocka upp den.

Just det buset har jag själv gjort. Likaså har jag hällt grön karamellfärg i mjölpaketet och satt en tejpremsa under den lilla klacken längs med hela klaviaturet på pianot i klassrummet i femman. Tangenterna gick inte att trycka ner och magistern blev smått galen innan han kom på vad som hindrade dem...

Sånt bus är på pin kiv.

måndag 19 augusti 2024

Back in Business

Idag är första arbetsdagen för terminen. Jag delar fortfarande in mitt år i terminer, har liksom aldrig släppt det där med skolan... Det är väl de långa sommarloven som lockar.

Idag inleds alltså vardagslunken. Och det ska bli skönt. Intalar jag mig. Vänligt men bestämt. Det har blivit dags att kavla upp de mentala ärmarna, det är fortfarande varmt ute så kortärmat gäller ännu och börja jobba. 

Och det bästa med arbetet det är att man kan få gå på After Work och det ska jag givetvis passa på att göra.

lördag 17 augusti 2024

Det som saknas i tiden

Mellantiden fattas mig. Den där lilla stunden mellan jobbet och hemmet. Då, när jag kunde landa i mig själv (usch så klyschigt det låter!) men vad ska man annars kalla det?

Ställtiden, som Bodil Jönsson myntade. Tiden då man ställer om från det ena till det andra.

Jag brukade kalla det textstund och som sällskap hade jag en blommig skrivbok jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent. Det kan ha varit sommaren 2017. Sju år sedan, varför är det alltid sju år sedan då man tänker tillbaka på något? 

Eller tjugosju? Som det gått sedan den sommaren vi flyttade in i huset där vi bor. Då var jag för övrigt också just tjugosju år. Det är den ålder jag alltid tänkt och sagt är den optimala. Den där jag skulle velat stanna för evigt om det gick.

Du är inte för ung för något speciellt. Jag hade tagit examen, fått jobb, gift mig och som sagt flyttat in i det lägenhetshus som jag ännu bor kvar i. Nu har det i en grisblink gått lika lång tid till. 

Två gånger tjugosju, är det möjligen dubbelt så bra?

Hur som helst så ska jag återuppta den där textstunden. Åtminstone en dag efter jobbet varje vecka ska jag boka in en träff mellan mig och den där blommiga skrivboken. Inte samma som sist utan en likadan. Den första jag fick är förstås fulltecknad sedan länge.

Det som saknas i tiden är möjligen en pausknapp. 

torsdag 15 augusti 2024

Spring för livet

Varför springer jag? För att orka. Orka med livet. Rensa ut tankar, stress och sånt som annars fastnar.

Stelnar.

Vardagsspringandet och loppen. Vardagsspringandet bara är. Loppen är kul! Att vara en av många med ändå själv. Lagsport har dessvärre aldrig varit min grej men att kunna dela glädjen efter målgång.

Ibland är alla klädda i likadana tröjor, som på Midnattsloppet. Det är en mäktig syn. Även efteråt på puben där många dricker sin välförtjänta vätskeersättning efteråt. Man ser vilka som sprungit, Varje år en ny tröjfärg. Detta år är den mörkt turkos. Jag som hoppats på illrosa men jag får helt enkelt gilla läget.

söndag 11 augusti 2024

Delar av en helhet

Det finns så många olika ord för delar av en helhet.

Brottstycken, spillror, skärvor, fragment... Smulor!

Alla är de delar av något som en gång varit helt. Jag söker efter motsvarande ord för delar som kan höra samman. Legobitar som kan bli ett hus eller en bil eller som deras senaste påfund,  en katt.

Jag hittar inga bra ord men kanske kan allt bli delar till en ny helhet?

Sandkornen kan aldrig åter formas till ett berg men väl till ett slott på stranden.

Eller något mindre poetiskt och mer vardagsnära. Smulorna kan inte bli till brödlimpor men väl till panering på en wienerschnitzel!

fredag 9 augusti 2024

Ett stråk av språk

Jag har just återupptagit mitt springande. Nyss hemkommen från en månad på resande och icke springande fot är det nu hög tid att komma i gång. Komma i form.

Nu på dag två av en streak, om man nu kan kalla det så efter blott två stackars vändor fram och tillbaka längs kanalen. En sträcka jag vet är precis 3 kilometer. Nåja, imorgon blir det tre om jag bara håller i.

Om jag klarar en hel vecka så kommer jag upp i den sträcka det är meningen att jag ska springa om knappt en månad. 7 x 3 = 21.

En hel halvmara. Eller en halv helmara. Jag vet inte vilket alternativ som låter minst osannolikt att jag ska klara, inte heller vem jag lurar genom att uttrycka det sådär fånigt.

Men det var egentligen inte mitt fåfänga försök till löpträning jag tänkt skriva om. Inte alls utan snarare om alla de olika språk som jag hann uppfatta under min korta tur längs kanalen. Mitt löpstråk är som ett virvlande vatten av olika tungomål. 

Medan jag springer hinner jag uppfattar ett ord här och ett ord där. Ibland är det språk jag enkelt kan identifiera. Två glatt pladdrande tjejer på franska, ett festklätt jättesällskap italienare, Flera olika slaviska språk som jag tyvärr inte klarar att identifiera närmare än just så.

Roligt att så många oliktalande väljer att flanera längs detta stråk. Efter att ha tillbringat flera veckor i olika europeiska länder gör det hemkomsten mindre abrupt. 

torsdag 8 augusti 2024

Från koja till slott

Eller nåja, snarare från campingplats till slottspark men det låter ju inte alls lika klatschigt. Ungefär så gick sommarens resa. Både campingen och slottet låg i Danmark som av geografiskt praktiska skäl blev både startpunkt och sista anhalt för vår Europa-tour 2024.

Det är roligt att resa med bil man ser, så att säga, mer längs vägen. Olika länder och platser blir som ett helt pärlband av mini-resor. Var och en med sin särart. Ena dagen i storstad, nästa i en liten by på landet, Ett par dagar på en ö i Atlanten och ytterligare några i huvudstaden i ett pyttelitet land.

Hav, berg och vidsträckta fält med vinrankor eller solrosor. Motorväg och slingrande serpentiner, tunnlar och broar och till sist en färjetur så kort att vi nätt och jämt hann få i oss de obligatoriska röda varmkorvarna.

Nu sista anhalten på ledigheten, en semestervecka återstår som ska tillbringas hemma i stan.

måndag 5 augusti 2024

Biscayabukten och Medelhavet

Efter bergen kom havet. Två städer vid Biscayabukten och efter det Medelhavet. Berg och hav. De två behöver varandra, formas av olikheterna. Motsatser som skapar en helhet.

Nu är jag i ett land som till stor del saknar kust. Bara en liten remsa mot Nordsjön och en liten bit in åt andra hållet. In mot det lilla innanhav jag själv bor vid.

Snart hemma igen. Ska bara ta oss över lilla och stora Bält samt över Öresund. Bergsmassiven är passerade för denna gång.