Det är bra att vara ödmjuk, för det är det väl? Frågan ställer jag till mig själv och alla som kan tänkas ha en åsikt, för ödmjuk vill jag tro att jag är.
Ödmjuk är att inte vara en framfusig och irriterande förståsigpåare, en mansplainer fast av honkön.
Nej fy.
Men kan det gå för långt? Kan slipstenen mala ner sig själv till sand?
En gång i tiden arbetade jag som konsult. Då var det bradåligt att vara ödmjuk. Man skulle på samma gång vara säker på att man kunde precis allt, eller i vart fall det man skulle ägna sig åt på nästa kunduppdrag, på högpresterande nivå från dag ett och samtidigt vara just ödmjuk.
Jag minns en gång då man skulle fylla i ett formulär där man skulle skatta sig själv på en skala. Hur ödmjuk är du från 1-5 eller något i den stilen. Jag skrev 4 för det tyckte jag var ödmjukt nog. Men se det tyckte inte min chef som tyckte jag borde ange 5 för att vara säker på att inte framstå som för kaxig.
Ah, de vill ha folk som är ödmjuka intill självutplåning alltså? Frågade jag extra vänligt och ödmjukt. Jag tror inte jag fick just det uppdraget...
Med denna anekdot vill jag inte dissa ödmjukheten som sådan, bara påminna om att det finns grader av allt.
Man måste till att börja med tro på sig själv för att överhuvudtaget kunna vara ödmjuk inför det faktum att man trots allt kan något som är värt att skryta om.
Äsch...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar