Snedfördelning

Jag läser just Håkan Nessers debutroman Koreografen och där fanns en intressant iakttagelse som handlade om skillnaden mellan tiden det tar att skapa ett konstverk och tiden som det betraktas och möjligen beundras av andra.

Tillblivelsen av konstverk, av alla de slag, kan ju ta åratal, decennier i anspråk. Man lever med det dag och natt. Man lägger sin själ i det och sen kanske det knappt bevärdigas en blick där tavlan hänger bortglömd i en vrå, eller boken står i bakre raden i en överfull bokhylla.

Det är en ofta jäkla snedfördelning mellan skaparkraften som tas i anspråk och den uppmärksamhet som verket senare får av sin kräsna omgivning.

Och trots detta, trots vetskapen om hur oddsen hela tiden är emot oss så fortsätter vi oförtrutet att måla, skriva och skapa.

Levande karaktärer

Alla vill väl läsa om karaktärer som känns äkta, som att de kunnat vara på riktigt även om man innerst inne vet att de bara finns och är skapade för fiktionens skull.

Såklart, men många tror att det bara är snack. Tomma ord. Och att det inte alls är sant att romankaraktärer kan leva sina egna liv, utanför författarens kontroll.

Har man som jag varit med om att karaktärer slitit sig så vet man. Att det är sant. Jag kan förstå att det är svårt att föreställa sig känslan att någon man själv skapat, helt enkelt hittat på, kan göra saker på egen hand. Veta saker jag inte har en aning om. Har hemligheter för mig.

Men, kanske är det inte konstigare än att samma sak gäller för mina barn. Även de kan sägs vara mina skapelser, mer eller mindre sprungna ur tankefrön de också.

Jag kan för mitt liv inte tro att mina karaktärer enbart består av ord. 

Mina barnsliga kalendrar

Det har just slagit om från maj till juni och jag har vänt blad på mina kalendrar i köket. Jag har två evighetskalendrar som de båda döttrarna gjort som sexåringar i förskoleklass. 2008 respektive 2012. Omkring en och en halv evighet sedan med andra ord.

Månadens bilder visar en midsommarstång på den ena och en äng full av fjärilar på den andra.

Den tredje kalendern är en för året och jag har en ny varje år. Från tidningen Bamse som jag som förmodligen rikets äldsta prenumerant utan småbarn får hemskickad inför varje nyår.

Jag skulle inte klara mig utan den. Det är där jag ser veckonummer och namnsdagar. Sånt som inte finns med i kalenderfunktionen i min mobil.

Den pryder sin plats på det av magneter översållade kylskåpet.

Nu är det juni och 30 nya dagar ligger framför oss. Välkommen in i juni och sommaren!