Tvåhundra tramptag

Idag cyklade jag till och från jobbet. Från en ö till en annan. Bron är en seg bågbro 340 meter går över vatten och den sträcker sig 26 meter över vattnet på högsta punkten. Cykeln är gul och gammal, inköpt på tidigt nittiotal, den har hängt med länge och väl. 

Drygt 200 tramptag på lägsta växeln av fyra krävdes för att ta mig från hemmaöns strandkant till brons högsta punkt. Efter det, givetvis nerförsbacke. Av någon underlig anledning är det alltid värre åt ena hållet. Hemåt. Bron förefaller segare åt det hållet. Kan det stämma eller är man bara tröttare på eftermiddagen?

Jag får forska vidare i frågan nästa gång stålhingsten gula faran får komma ut ur cykelstallet. Blir det fler tramptag för att ta sig över krönet från andra hållet. Den som cyklar får se.

Mellanboken

Jag skrev häromdagen att jag just fått ett råmanus klart. Vad jag inte skrev var att det är mitt tredje. Del två i min löst sammanhängande romanserie ligger fortfarande gömd i byrålådan hårddisken.

Den andra boken som är bryggan över och en del av min frigörelse. Den som är andra halvan till min första bok. Andra halvan av den ursprungliga berättelsen, andra halvan av Maj,

Liksom mellanbarnet ofta blir klämt i mitten mellan syskonen hamnar tydligen även den andra boken lätt i samma sits. Jag ska se om jag kan hjälpa henne att kaxa till sig, så hon vågar ta sig upp ur byrålådan.

Hålla måttet

Sådärja! Ännu ett råmanus är färdigt. Nu behövs en testläsare, ja det behövs förstås fler men maken får bli min första. Precis som förra gången.

Nu är det alltså dags att ta reda på om historien håller måttet. Om berättelsen håller ihop utan att spricka i sömmarna. Det får inte vara för många lösa trådar som spretar eller luckor i storyn. Jag ser dem oftast inte själv eftersom det finns en hel värld i min fantasi, en värld mycket större än den jag lyckats gestalta i skrift.

Snart får jag förhoppningsvis veta om den är begriplig utanför mitt eget huvud.

Om jag hade en superkraft

Ibland på möten har vi check-in-frågor, någon putslustig fråga som slumpas fram av en frågegenerator. Om du var ett djur, vilket skulle det vara? Vilket är ditt tidigaste minne? Vad var ditt drömyrke som barn?

Vilken superkraft skulle du helst vilja ha, att kunna vara osynlig eller att kunna flyga? Den frågan fick vi häromveckan. Ingen av dem tänkte jag, inte egentligen. Varken osynlighet eller flygförmåga lockar det minsta.

Om jag hade en superkraft skulle det vara att kunna pausa tiden så jag kunde gå in i en tids-ficka med oändlig läs- och skrivtid för att sen hoppa in igen i den vanliga tidsströmmen med familj, vänner och jobb utan att behöva missa något.

Det minsann vore en superkraft helt i min smak.

Cosmopolitan

Drinken cosmopolitains ursprung har hittills varit höljt i dunkel. Flera är de som påstått sig ligga bakom den vackra röda drinken som fick sitt riktiga uppsving på nittiotalet när den figurerade i tv-serien Sex and the city.

Nu kan vi här avslöja något nytt, eller gammalt om man så vill, om drinkens ursprung, även om det hela trots denna förklaring lär förbli en smula mystiskt. 

Såhär var det.

En kvinna vid namn Maj Westerlund får under en promenad sommaren 2017 minnesfragment av att ha druckit drinken på en takterass med en man. En man hon inte känner eller har en aning om vem han är. Några dagar senare befinner hon sig på ett tåg på väg mot okänd ort. Hon har fått en tågbiljett av sin granne Tora och hoppat på kvällståget söderut från Stockholm för att, som det så vackert heter, finna sig själv.

På tåget ser hon en sovande man som hon tycker är vagt bekant men när hon en stund senare passerar igen är han borta. Så småningom kliver Maj av tåget och hamnar i baren på ett litet landsortshotell. En stund senare sätter sig en man bredvid henne och döm om hennes förvåning, det är mannen från tåget.

Mannen som visar sig heta Jan Strandlin är även han på finna-sig-själv-resa och på flykt från sitt ofrivilliga ungkarlsliv. Det speciella är att han rest ända från sommaren 1946. Hur de lyckats hamna på samma tåg och i samma hotellbar är en gåta. Magins makter tycks ha ordnat en date åt dem över tid och rum.

När Jan misslyckas locka Maj med ett antal drinkförslag tar hon över och beställer cosmopolitans till dem. Jan får därmed reda på namnet och receptet till drinken och tar den med sig tillbaka till sommaren 1946 där han fortsätter bjuda vänner och bekanta på den. Långt innan den blir officiellt uppfunnen.

Frågan är förstås var drinken kom ifrån från första början. Ungefär lika lätt att svara på som frågan om det var hönan eller ägget som kom först. Och i praktiken lika oviktigt.

Drinken är alltså sant tidlös. Och väldigt god såhär i sommartider.

Skål!

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är att läsa. Det bästa jag vet är att skriva. Det bästa jag vet är att äta god mat, gärna franskt, ostron eller något med tomater. Det bästa jag vet är att dricka iskallt torrt rosévin. Det bästa jag vet är sol i en skidbacke. Det bästa jag vet är killingar och tvättbjörnar. 

Det bästa jag vet är att slippa vakna av en väckarklocka. Det bästa jag vet är att sitta uppe sent om natten och skriva. Det bästa jag vet är att träffa mina vänner. Det bästa jag vet är violgodis. Det bästa jag vet är att veta att mina barn har det bra. Det bästa jag vet är kärlek som inte tar slut. Det bästa jag vet är fjällvidder. Det bästa jag vet är att dricka drinkar i hotellbarer. Det bästa jag vet är att springa lopp. 

Det bästa jag vet är att plocka hjortron, hallon eller mogen chili. Det bästa jag vet är att ha utsikt över vatten. Det bästa jag vet är vackra blommor. Det bästa jag vet är att åka tåg. Det bästa jag vet är snö. Det bästa jag vet är kaffe på morgonen. Det bästa jag vet är doften efter ett sommarregn. Det bästa jag vet är att ha gott om tid. 

Från Rosendal till Roskilde

Jag har aldrig varit i Roskilde, inte besökt staden och inte festivalen heller. Jag drömde nog om det som ung men inte ens till Hultsfred tog jag mig. Fast det var nära en gång. På vägen ner till Oskarshamn en midsommar pajade tåget och vi fick kliva av i Hultsfred för att ta en ersättningsbuss. Då såg jag andra ungdomar på väg till festivalen. Med ryggsäckar, tält och klirrande kassar.

Jag satte mig på bussen och tryckte näsan mot fönstret. Önskade att jag också ville. Att jag skulle vågat stanna kvar.

Men nu ska Roskilde blir av, ja inte på riktigt alltså, jag har inga biljetter till nästnästa helg då festivalen drar igång. Nej, jag ska resa dit i fantasin. Tillsammans med tre fiktiva väninnor.

Med tre icke fiktiva väninnor ska den skrivas. Berättelsen om Roskilde. Planen är att göra det i form av en stafett, vi skriver en bit var och skickar vidare. Ett lapptäcke som kan bli en vacker helhet. En mosaik av ord.

Första kapitlet har landat, nu ska tas vid. Hon som aldrig kom iväg ska få leva ut lite av det som då aldrig blev av. Researchen är avklarad. Igår var jag på Rosendals Garden Party så nu har jag så att säga insupit den rätta festivalatmosfären.

Snedfördelning

Jag läser just Håkan Nessers debutroman Koreografen och där fanns en intressant iakttagelse som handlade om skillnaden mellan tiden det tar att skapa ett konstverk och tiden som det betraktas och möjligen beundras av andra.

Tillblivelsen av konstverk, av alla de slag, kan ju ta åratal, decennier i anspråk. Man lever med det dag och natt. Man lägger sin själ i det och sen kanske det knappt bevärdigas en blick där tavlan hänger bortglömd i en vrå, eller boken hamnar i bakre raden i en överfull bokhylla.

Det är ofta en jäkla snedfördelning mellan skaparkraften som tas i anspråk och den uppmärksamhet som verket senare får av sin kräsna omgivning.

Och trots detta, trots vetskapen om hur oddsen hela tiden är emot oss så fortsätter vi oförtrutet att måla, skriva och skapa.

Levande karaktärer

Alla vill väl läsa om karaktärer som känns äkta, som att de kunnat vara på riktigt även om man innerst inne vet att de bara finns och är skapade för fiktionens skull.

Såklart, men många tror att det bara är snack. Tomma ord. Och att det inte alls är sant att romankaraktärer kan leva sina egna liv, utanför författarens kontroll.

Har man som jag varit med om att karaktärer slitit sig så vet man. Att det är sant. Jag kan förstå att det är svårt att föreställa sig känslan att någon man själv skapat, helt enkelt hittat på, kan göra saker på egen hand. Veta saker jag inte har en aning om. Har hemligheter för mig.

Men, kanske är det inte konstigare än att samma sak gäller för mina barn. Även de kan sägs vara mina skapelser, mer eller mindre sprungna ur tankefrön de också.

Jag kan för mitt liv inte tro att mina karaktärer enbart består av ord. 

Mina barnsliga kalendrar

Det har just slagit om från maj till juni och jag har vänt blad på mina kalendrar i köket. Jag har två evighetskalendrar som de båda döttrarna gjort som sexåringar i förskoleklass. 2008 respektive 2012. Omkring en och en halv evighet sedan med andra ord.

Månadens bilder visar en midsommarstång på den ena och en äng full av fjärilar på den andra.

Den tredje kalendern är en för året och jag har en ny varje år. Från tidningen Bamse som jag som förmodligen rikets äldsta prenumerant utan småbarn får hemskickad inför varje nyår.

Jag skulle inte klara mig utan den. Det är där jag ser veckonummer och namnsdagar. Sånt som inte finns med i kalenderfunktionen i min mobil.

Den pryder sin plats på det av magneter översållade kylskåpet.

Nu är det juni och 30 nya dagar ligger framför oss. Välkommen in i juni och sommaren!