Ofta menar man mer precist fem med det uttrycket men i mitt fall var det just en handfull, det som ryms i näven. Plötsligt var de där vid kanten av stigen, illröda, ännu inte riktigt mogna. När jag ser bär drabbas jag alltid av plock-djävulen. Det går inte att sluta. Ett till, bara ett till. Medan knotten äter upp mig.
Nu hade jag inget att plocka i och mängden bär där invid kanten av vägen var inte överväldigande. Den pyttelilla mängden hjortron fick ligga till sig på balkongbordet och gå från rött till guld. Nu är de förvandlade till historiens minsta syltklick.
Nästa gång ska jag ta med en hink att plocka i. Jag hör det alldeles tydligt, att de lockar på mig från myren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar