En dag för alla hjärtan

Igår var det fredagen den trettonde. En helt ok dag, skocket till trots. Fredag var det ju i alla händelser. Idag är det då helt följdnaturligt, är det föresten ett ord?, lördag. Och inte vilken lördag som helst utan S:t Valentins rosaröda hjärliga dag.

Alla hjärtans dag, så kallad. Vem var då denne Valentin som allas hjärtan klappar för?

Det visar sig vara en smula oklart och det tycks finnas mer än en sån där Valentin som på ett eller annat martyraktigt sätt gett upphov till att vi firar kärleken denna dag.

Kanske är det inte så viktigt varifrån traditionen kommer eller om den är en smula fånig eller inte. Jag tänker att vi bör ta alla chanser som bjuds att fira kärleken. 

Jag menar, varför inte?

Hidden in Plain Sight

Tänk om alla berättelser finns där ute någonstans. Redo för oss att plocka in och få ner på papper eller i datorns minne. idéfrön som flyger omkring och bara existerar. Utan annat mål eller mening än att existera.

Frågan är bara hur man ska hitta dem, plantera dem och få dem att växa sig stolta och starka. Bli till en berättelse som orkar bära.

Men, jag väljer ändå att tro på det. Att allting finns. Det gäller bara att vaska fram det.

Vill, borde, måste

Jag fortsätter min språkliga analys av ordens betydelse. Nu har jag insett att jag överanvänder ordet behöver, eller borde. Vem bestämmer vad man behöver och borde göra? Är det jag själv eller andra som sätter detta förväntningar på mig?

Ibland får man rådet att sluta säga, eller kanske snarare tänka, jag måste och byta ut det mot jag vill.
Men, är inte det bara ett självbedrägeri, går det verkligen att lura sig själv på det viset? 

Det enda du vill - det andra du skall.

Och din vilja sitter i skogen och växer. Jahapp, så det är bara att vänta och bereda sig med tålamod då.

Sant och vettigt är väl att inte själv belägga sig med för många måsten. Självpåtagna och påhittade måsten. Det man lagt på sin egen hög måste (ja det var med flit) väl ändå räknas som något man vill snarare än behöver göra.

Slutligen finns en progression i orden, måste, borde, vill.

Jag tänker att viljan ändå smäller högst.

Skillnaden mellan längtan och saknad

Vad är skillnaden mellan att känna längtan och saknad? Jag vet inte och jag vet inte heller varför jag ställer mig den frågan. Varför undrar jag det?

Språk och dess nyanser fascinerar mig och om jag nu får ge mig på ett försök så är längtan ett positivt laddat ord medan saknad lutar mer åt melankoli, eller kanske nostalgi.

Man saknar det man inte tror sig kunna få igen. Något man eventuellt haft eller rent av alltid saknat. Att längta, det gör man efter sådant man tror sig veta ligger framför en.

Så som man kan längta till helgen eller semestern. Sakna kan man göra en plats eller tid man inte kan återvända till, som ett land i krig eller en barndom.

Nu tror jag att jag förstår!

Längtan riktar sig framåt och saknad sträcker sig bakåt.

Årets kortaste månad

Februari, eller vabruari som den kallas av många luttrade småbarnsföräldrar som inte får ihop särskilt många arbetsdagar denna årets kortaste månad.

Och inte blir det någon extra dag detta år heller. Vi får nöja oss med 28 stycken. Undrar vem som bestämde att just februari skulle vara kortare än övriga månader? Hade det inte gått att lösa genom att göra ytterligare ett par månader till 30 dagar?

Vad vet jag? Inte mycket om dessa saker. Gissar att det är sedan gammalt som man säger.

Som alltid hoppas jag att månaden ska bjuda på stunder för skrivande.

Sista rycket

Sista januari. Äntligen kanske vissa tänker. Min känsla är tvådelad. Som vanligt längtar jag till våren samtidigt som jag vill sakta ner den skenande tiden. Det går ju inte alls ihop!

Årets första månad som ligger som en brygga mellan långsamhetens julledighet och formulering av nya friska tag. Nu kör vi hörrni! Hör man sig själv, inte ropa från läsfåtöljen eller skrivpasset vid köksbordet. 

Januari känns alltid lång. Året är segt i starten och får fart först framåt mars. Än så länge vinglar det fram på nyvakna kalvben. Men vänta bara...

Snart går vi in i eldhästens år och då blir det säkert fart. Vad annat kan man vänta av en häst med eld i baken? 

Men ännu är det träormens år och han har inte bråttom någonstans.

Nå Nina, hur ser du ut?

Jag gillar att dricka te på kvällarna. Te är för kvällen. Om morgnarna är kaffe den föredragna drycken, under arbetsdagen likaså. Ikväll ska jag dricka te med Nina och fråga henne hur hon ser ut.

Nina är en av mina romankaraktärer och jag kan förstås se henne för min så kallade inre syn. Jag ser mina berättelser som filmer. Så även romanmanuset jag just står i begrepp att redigera. Jag ser allt tydligt, i fullaste Technicolor, med ledmotiv, eftertexter och allt.

I det fallet spelar det inte så stor roll hur någon ser ut. Jag inser att min Kim inte fått sitt utseende särskilt väl beskrivet alls. Det gör inget för läsaren fyller i och ser honom precis som han ska vara.

Men att beskriva Nina, det är en annan sak. Nina förekommer i en historia som skrivs tillsammans med ytterligare tre författare. Vi har varsin karaktär vars historier flätas samman i stafettskrivna kapitel där just vår egen huvudperson är jaget.

Mina medskribenter behöver förstås veta hur Nina ser ut. Så hon inte i ena kapitlet blir smal som en pinne och blond och i nästa en smårultig brunett. Ja, ni fattar...  

Nu ska vi se... ja, nu sitter hon mitt emot mig vid köksbordet.

Det ljuva 40-talet

Min romankaraktär Maj söker tryggheten i det förgångna. Själv har jag aldrig känt någon dragning till dåtiden och verkligen inte 40-talet. 1946 är året dit Maj till slut reser.

Hon kommer dit från vår nutid med vetskapen om att både hon och nyfunne kärleken Jan kommer bli gamla och leva lyckliga i alla sina dagar. 

Jag har funderat en del på vad hennes drivkraft är, varför har hon aldrig känt sig riktigt hemma i sin födelsetid. Å ena sidan kan man förstås tänka att det beror på att hon redan varit där, att hon har gamla minnen av en tid hon inte borde kunna komma ihåg.

Det är dokumenterat svårt att skriva historier där tidsresor förkommer. Paradoxer uppstår och man riskerar att möta sig själv i en trång gränd. Jag lät mig dock inte avskräckas utan skrev av hjärtans lust. Maj fick sin längtan och den var stark nog att ta henne dit hon ville.

Såhär i efterhand har tanken slagit mig att hennes längtan kan vara ett utryck för mitt eget sökande efter trygghet, säkerhet, en försäkran om livet. Maj reser tillbaka till en tid när det nyss blivit fred och det råder en tillförsikt inför framtiden. Hon vet vad som kommer att hända under de årtionden hon får leva och har även lyckats komma över informationen att hon blir gammal och tycks få ett lyckligt liv.

Det låter väl som en dröm för en orolig själ.

Spegling i ett fönster

Betraktar jag min egen reflektion eller en svindlande vacker utsikt? Är glasväggen framför mig en spegel eller ett fönster?

Självreflektion ska ju vara så nyttigt och utvecklande men tillslut tröttnar man väl på att se sig själv djupt i ögonen och ger upp. Man är väl ingen Narcissus som lyckades drunkna i sin egen förföriska spegling i en sjö eller göl eller vad det nu var för vattendrag.

Om jag istället väljer att blicka ut genom ett fönster, studera omvärlden, en stad i ständig rörelse, eller skidåkare och pistmaskiner som är min utsikt på annat håll, vidgas mitt sinne. Vad finns att upptäcka hos mig själv? 

Jag sitter där och tittar ut på världen och när mörkret faller förvandlas även fönsterglaset till en spegel.

Halsmuffen

Alltså ibland blir det helt galet. Knäppt och knasigt. Som exempelvis historien med min fina svarta halsmuff. En sån där tunn liksom strut som man trär över huvudet. Jättebra när man åker skidor. Men just den svarta var en jag hade hemma i stan och inte i Åre där det finns en hel drös av dessa.

Jag saknade den plötsligt i julas och tänkte att jag tappat bort den. Kände ett styng av sorg för jag gillade den. Sen när jag kom upp senast till Åre så låg den ju där. Samma återfinnandets glädje som den gången jag återfann mina nyinköpta svarta sommarskor med klack. De som jag trodde jag tappat bort på något hotellrum under den sommarens bilresa i Europa. 

Nejdå, de stod troget undanstoppade under sängen i Åre. Stor glädje att se dem igen. Och samma var det ju med den svarta halsmuffen. Eller buffen som somliga kallar dessa tingestar. Nåja, den låg på hatthyllan och väntade. Jag tog tillbaka den till stan när vi for ner.

För säkerhets skull lade jag den i byrålådan och tog den inte till jobbet igår. Det borde jag ha kommit ihåg när jag gick från jobbet och en svart halsbuff trillar ner från hatthyllan och hamnar i min lunchlådekasse. Jaha, tänker jag. Där är den. Jag tänkte inte ens på att denna hade vita blommor i tryck på det svarta.

Haha, ja den får jag allt bära tillbaka på måndag och smyga tillbaka på hatthyllan. Hoppas ägaren blir lika glad som jag brukar bli att återse mina borttappade kläder.   

Inbunden

Jag låg vaken nån timme under natten och manglade möjliga företagsnamn genom hjärnans valsar. Troligen kom jag inte på något gångbart. Alla fyndiga är redan tagna. Slukade av sådana som köper alla domännamn de kommer på i förhoppning om att någon en dag ska lägga ett bud.

Det där namnet är ju mitt. Något jag bara måste ha. Kosta vad det kosta vill.

Nej, jag tror som sagt inte att något av mina nattliga påfund kommer att flyga men man kan ju inte tygla nattens ruminering. Finns ett sådant ord? Jajamen och det funkar tydligen med KBT även för sånt. Snacka om ormolja. En mirakelkur som jag faktiskt tror på.

Men vad har allt detta med ordet inbunden att göra? Inte mycket men det var så tankarna vandrade.

Outbound. Inbound. Inbunden. 

Inbunden, som en bok eller som en tillknäppt författare?

800 grader...

Jag råkade se att detta blir inlägg nummer 800 i ordningen. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat men nu får det bli om 800 grader istället.

Det är bra varmt det! Rejält varmare än min bastu som jag just klev ur. Den kom upp till ynka 86 grader. Det blir ingen kremerad av. 

För det är just det som 800 grader är lagom för. Temperaturen i en krematorieugn ligger därikring. Det förbränner biologiskt material men inte reservdelarna av metall.

Gamla goda Ebba Grön sjöng om 800 grader i sin låt med samma namn men där tror jag det handlar om kärnvapen och den förgörande värme en sådan explosion alstrar. Frågan är dock om inte det blir ännu varmare än så.

Kanske dock inte så mycket som 1668 grader, nej jag tänker inte googla, men 1668 är i all fall smälttemperaturen för titan och det har stor betydelse för en stackars kaosupphävare. Hon måste få komma ut och loss. Kunna flyga fritt och slumpa till det lite här och där som det är tänkt.

Annars kan jag aldrig mer vinna på Roulette med gott samvete.

Lugn i stormen

Vädret denna vinter har varit rätt ostabilt. Stormarna har avlöst varandra. Johannes och Anna och allt vad de heter och tidigare under hösten hette en av stormarna Melissa. 

Egentligen gillar jag när vädret märks. Snö har alltid varit en favorit och gärna även snöstorm. Om man inte behöver ge sig ut i den vill säga. Strömavbrott går bra, om det inte varar så länge att allt det blir totalt utkylt för en stackare med direktverkande elvärme.

Stormarna ställer till det, för skogsägare och för de som får hus och bilar förstörda av fallande träd. Blåsten och snön ställer till det för de flesta trafikslag. Bandvagnarna får ut och göra verklig nytta istället för att bara forsla restauranggäster på fjället efter att liftarna slutat gå.

Mina tre bra saker

I nu ganska många år har jag skrivit upp tre bra saker, var tredje dag, i telefonens noteringsapp. I ett enda långt flöde ringlar sånt jag tycker är bra fram. Oförtrutet var tredje dag, med några få undantag då jag missat och glömt och fått ta igen och sammanfatta i efterhand.

Första inlägget är från 15 juni 2018. Det blir hela åtta år sedan till sommaren. Då var det Skrivsommaren 2018, den sommaren som jag började ta skrivandet på allvar. Det märktes även här på Lust & ro för det året blev det hela 29 inlägg. Första tvåsiffriga sedan jag startade bloggen 2012. Efter det har det gått stadigt uppåt i antal inlägg.

Tresiffrigt blev det första gången 2021 och peaken var 2024 med 121 inlägg, omgärdat av två år med 120 små texter. Även detta blir om man räknar efter ungefär ett inlägg var tredje dag under året. Undrar hur många det kommer bli under 2026?

Jo, jag vet att det inte är kvantitet utan kvalitet som räknas här, för vem vill ha blaskig utspädd blandsaft som inte smakar något alls av sommaren söta bär?

Å andra sidan. Vanan. Värdet av att hålla i en vana. Det ska inte underskattas. Att hålla flödet av ord öppet. Risken om jag slutar skriva är att det inte blir något alls. Källan behöver visserligen fyllas på men det tycks gå relativt av sig själv utan vidare inblandning från mig.

Mitt kontrakt med kreativitetens makter är att fortsätta skriva. Att fortsätta sätta ord på det magiska som de häller i vattnet. Ibland blir det något värt att sprida. Oftast inte men resten behövs för att spola fram guldkornen ur bottenslammet.  

Vi skapar världen tillsammans

Vad kan jag som skriver ta för givet att läsaren känner till eller har förstått av det jag hittills hunnit berätta?

Jag vill ogärna skriva läsaren på näsan genom att förklara för mycket. Nu gjorde jag det nästan, märkte ni det? Om man skriver folk på näsan är risken stort de lägger boken ifrån sig.

Och samtidigt vill jag inte lämna någon i sticket. Nähä, men det trodde jag du fattat för länge sedan. Och så står läsaren ensam kvar medan de obegripliga orden springer i förväg. Ännu en anledning att ge upp och ställa boken på hyllan.

Det gäller alltså att berätta precis lagom. Varken vara övertydlig eller obegriplig. En tunn planka för en vilt fabulerande person att balansera på.

Och hur ska man hantera det faktum att alla läsare är olika? Ja, det är här det blir spännande. Två personer läser inte samma historia, inte ens om det är samma bok. Det vet alla som varit med i en bokcirkel.

Läsaren är i allra högsta grad medskapare av berättelsen. Fiffigt eller hur?

Den första dagen

Första januari. Ett nytt år. Igen. Är det sant att tiden går fortare ju äldre man blir? Onekligen känns det ju så och det finns en mängd förklaringsmodeller till det.

Oavsett vad så känns det inte särskilt länge sedan det senast var nyår och första januari. Förra gången. Det var ju nyss!

Och ändå, när jag bläddrar tillbaka i minnesbanken så har ju mycket hänt under året som gått.

Minnesbanken förstärks av mina 141 inlägg på Instagram, om jag nu räknade rätt.

Det börjar och slutar på samma vis, med bokslut av året på Thelins konditori. Efter bokslutet över det gångna året 2024 bar det av till Åre med yngsta dottern med pojkvän. 

Åre igen över sportlov och senare igen på påsklov. Mellan där kom min bok Hotell Blå lögnen ut.

Vi besökte vänner i Spanien och jag var på min första boksignering på en mysig bokhandel i Djursholm. En sista jobbvecka för mig solokvist i Åre innan distansarbetet inskränktes till två dagar per vecka. Sen kom sommaren som även den tillbringades mycket i ett stekhett Åre.

Cykling och vandring och signering av boken på ICA. Kul!
Firande av makens födelsedag och en av döttrarna kom upp med tåget på blixtvisit.

Midnattslopp och halvmara klarades av. Fick med mig den äldre av döttrarna på halvmaran denna gång och vi är redan anmälda till årets.

Mera boksignering och sen på Bokmässan. En riktigt skojig upplevelse att vara där som författare.

Flera lopp med dottern. Hässelbyloppet och Höstrusket. Mellan dem ännu mer signering samt en tripp till Åre. Följt av Stockholms Filmfestival, tror vi såg åtta filmer.

December kom och det var ju nyss på riktigt. En sista signering för året på Akademibokhandeln och advent och lucia firades. Åre igen några dagar innan jul och sen hem igen för firande av själva julafton.

Årets sista vecka innebar ommålning av sovrum där skräckful tapet nu täcks av Stockholmsvitt. Imorgon blir det IKEA för beställning av bokhyllor. 

Så kanske ändå att året som gått inte gick så obemärkt förbi. Det gäller bara att upptäcka alla färgglada glaspärlor på tidens tråd.