Första gången jag besökte USA var jag 22 år. En ålder som ligger prick mellan mina döttrars åldrar idag. En ytterst märklig känsla. Tiden är verkligen som ett gummiband som kan sträckas ut och dras ihop utan rim och reson.
Min första amerikanska fjärde juli, och faktiskt den enda jag minns, råkade jag befinna mig på Maui långt ut i Stilla havet. I örikets gamla huvudstad Lahaina som tyvärr ödelades i en skogsbrand för tre år sedan. Vi bodde på Pioneer Inn, valfångarnas gamla tillhåll och ett fantastiskt hotell som nu är borta. I år hade det annars firat 125 år.
Jag minns att jag satt på en stenmur och blickade ut över havet medan solen snabbt sjönk ner under horisonten. Solnedgången är en kortvarig historia så nära ekvatorn. Fjärde juli tänkte jag men inte en flagga i sikte, utöver de som alltid finns, inget firande, ingen parad eller fyrverkeri.
Det var som vilken dag som helst och jag minns att jag tänkte att kanske ville inte Hawaii riktigt se sig som en av de femtio staterna. Först sensommaren 1959 blev öarna amerikansk mark. Kanske inte så konstigt då att det inte satt sig och dessutom så långt ifrån den övriga landmassan.
Vad vet jag, men något fjärde-juli-firande var det inte tal om men väl en av många förtrollade kvällar på en av de vackraste platser jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar