Det är knappt man minns en tid innan den ständiga uppkopplingen. Internet på fickan. Kontoret på fickan. Allt finns i den där lilla manicken. SmartPhone.
Jättedumt faktiskt.
För den äter tid. Min tid, din tid, allas tid.
Vår förmåga att hålla fokus är nere på sekunder. Vi avbryter oss för att kolla om det möjigen kommit ett nytt mail sjuttiosju gånger per dag. Tänk om man hade rusat lika ofta till brevlådan. Ja då hade galenskapen blivit mer synlig. Nu märks den inte, men är lika galen för det.
Och alla sociala medier och annat där man förlorar sig i en aldrig sinande ström av bilder och meningslösa filmklipp. Det kan vara oskyldiga gulliga djur men det finns mycket skräp och elände också.
Allt pockar på vår uppmärksamhet. Det går knappt att ta sig loss. Jag kan känna skuld om jag går ut på en löprunda utan telefonen. Det är ju fullkomligt rubbat. Så omedelbart nåbar behöver väl ingen vanlig människa vara?
För inte alltför länge sedan klarade vi oss utan internet. Utan mail och banken på fickan. Jga kan inte påstå att det var sämre då. Snarare tvärt om. Det som skulle förenkla och spara oss tid har snarare stulit all tid för kontemplation och eftertanke.
Det långsamma, Det lite tråkiga. Stunderna som göder fantasin och föder historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar