Passa in. Ska man det? Vill man det? Och som man alltid ska fråga sig: varför?
De som inte faller inom ramen, eller håller sig lite vid sidan om de gängs allfartsvägarna, de blir uttittade, utskrattade, eller i värsta fall utstötta. Ut, ut, ut.
I mänsklighetens begynnelse var det mer eller mindre likställt med en dödsdom att bli förvisad från gemenskapen. Du klarade dig inte ensam ute på savannen. Inte konstigt att ofrivillig ensamhet är något som sägs göra lika illa som ett dolkhugg i hjärtat.
Fast till skillnad från dolkhugget i hjärtat som leder till ett ytterst kort lidande så kan ensamheten var livslång och långsamt förtärande.
Tycker somliga, jo jag vet, de allra flesta. Sen finns det sådana som jag. Som förmodligen hade varit en eremit på forntiden. Ensamt residerande på en avlägsen klippa men på sin höjd några getter som sällskap och bärhjälp och kanske en skvätt mjölk ibland.
Och i ärlighetens namn så vet jag ju inte hur det känns att vara ensam. Jag har aldrig ens varit i närheten. Så kanske är föreställningen om den fridsamma ensamheten blott en chimär.
Men det spelar ingen roll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar