The sound of silence...

Jag vet inte vad det egentligen betyder, men för mig är tystnad en bristvara, något jag kan längta efter på samma intensiva sätt som efter saltlakrits under en långresa i USA. Jag känner det så tydligt, jag måste unna mig tystnad regelbundet för att inte bli alltför uppjagad av stresskänslor.

Det är inte den kompakta tystnaden jag är ute efter, inte total avsaknad av ljud utan endast en frist från alla vardagens störande ljud. Alla rop på mig, som lystrar till namnet Mamma, alla storstadens trafikljud och högljudda halva samtal i mobil på gemensamma transportmedel, alla ständigt pågående diskussioner runt mig i kontorets öppna landskap. Öppna landskap förresten, där hör man väl bara humlesurr, en kos råmande och kanske ett förbifarande sportflygplan på låg höjd. Nä kontorslandskap, vilket konstigt ord! Kontorsstorstadsvimmel borde det istället heta.

Tystnaden föder tanken, tror jag, eller rättare sagt, tanken främjas i bruset av det som inte kan urskiljas. Så fort du behöver, eller lockas, att lyssna aktivt är det kört. Sorlet av röster på ett café fungerar utmärkt för mig att tänka i. Jag behöver inte bry mig om vad de säger. Det kan vara skränande barn runt mig, jag hör dem inte, jag störs inte, bara de inte är mina egna. Kan vara trösterikt att veta för den vars tur det är att vara småbarnsförälder just den dagen.

Alldeles tyst är däremot nästan läskigt obehagligt, den känslan minns alla som varit inne i ett ekofritt rum eller kanske fått ett svårartat fall av vax i öronen. Just den känslan är inte eftersträvansvärd, känns instängt.

Vissa ljud måste vara nedärvda i oss sedan urminnes tider, de som lugnar och får själen och kroppen i vila, det känner de flesta igen. Vågors ljud mot en strand, eldens knaster och knäppanden i den brinnande veden, regnets smatter mot hustaket eller fönsterblecket. För mig är ljudet av nattens sporadiska trafikljud nerifrån Plankgatan i Norrköping som hördes upp till min gammelfarmors lilla enrummare på andra våningen det mest lugnande ljudet i världen. Om jag någon gång har svårt att somna lyssnar jag till minnet av det.

Lev i nuet och samla minnen för framtiden

Inte kan det vara en fördel att allt skall gå så fort? Vägen är också en del av målet, varför glöms det så ofta bort? Vad är det som är så kul med att till slut komma fram? När man kommer fram är det ju slut, liksom. Om man ser livet som en resa blir det tämligen självklart. Slutmålet där är för oss flesta inte så lockande, i alla fall inte i närtid. I det läget vill vi gärna att resan blir lång. Varför tänker vi inte så när det gäller alla de som delresor som tillsammans utgör det vi kallar livet?

Vi vill väl alla göra roliga och intressanta saker, träffa nya inspirerande människor, skapa oss minnen. Minnen att ta fram och titta på som mentala foton i ditt eget privata album. Bilder, ljud, dofter men framför allt känslor. Detta är inget du kan visa för någon annan, bara du själv har tillgång till dina minnen i oförvanskat originalskick, så fort du försöker berätta om dem och förmedla en känsla så blir den till något annat. Vi är alla fångar innanför våra pannben, ett faktum vi får leva med på gott och ont.

De minnena som skapas genom vårt liv finns där och berikar vår tillvaro, gör oss efter hand till mer komplexa personer. Du är alla dina jag på samma gång. 4-åringens fascination över den glittrande julgranen, 8-åringens entusiasm inför den första flygresan, 14-åringen efter det första steget in i vuxenvärlden, allt finns kvar inom dig och bidrar till dina reaktioner än i dag. En dag tar livet obönhörligen slut men fram till dess finns du med alla dina lager och därmed drivkraften att fylla på med mer.

Vad är meningen med livet? När du har samlat som mest och är som störst är det slut och ingen kan ärva dina minnen. Viktigt att komma ihåg, tror jag, fast vad man skall dra för kloka slutsatser av insikten lämnar jag till var och en att grubbla sig gråhårig över. 

Mål i sikte?

Målmedveten, Målstyrd, måluppfyllnad, målvikt, målerisk... Måste man ha mål för att lyckas ta sig någonstans? Brokig och pittoresk säger för övrigt synonymordboken om ordet målerisk, det kan jag nog tänka mig att vara, men målstyrd?

Det där med mål ja, hur är det nu, måste man ha sådana? För att lyckas? Bli lycklig?

Jag blir alltid ställd när jag tillfrågas om mina mål här i livet. På anställningsintervjun, vad gör du om 5 år? 10 år? Hur i hela friden skall jag veta det? Jag vill inte ens veta, än mindre försöka gissa. Mest troligt är att jag gör ungefär samma saker som nu. Fast det låter ju alldeles för andefattigt och oföretagsamt som lämpligt svar.

En gång gick jag på kurs, under 12 hela veckor skulle det arbetas mot uppställda mål. Rena mardrömmen för mig som inget kunde komma på. Inte mycket och inget revolutionerande i alla fall. Bara ett föredrag som skulle skrivas och hållas för internationell publik, på stor konferens. Men det såg jag liksom inte som ett sådant mål. Det var ju bara något som skulle göras. Hmm...

Mitt mål är att orka springa en mil varje år en sen augustikväll, på en tid som jag slipper skämmas över. Målet är också den iskalla öl som väntar vid målgången och skulle jag springa lite fortare än min man är det en extra bonus.

Målstyrande är ett bättre ord, då låter det mer som det är jag som styr och inte målet. Det är alltid trevligt att vara den som styr... Styr och ställer.

Jag har inget finporslin

Vanan att spara undan det finaste till sen, visst vet jag var den kommer ifrån men vet också att för mig är behovet av att lägga undan inte längre akut.

Vanan kommer av att inte veta hur morgondagen ser ut, oron att det blir sämre tider. Vanan kommer från mormor och systrarna och bröderna i hennes generation och de som fanns före dem. Jag har all respekt för att inte slösa och så långt tänker jag inte sträcka mig. Men jag vill unna mig och de mina, det är kanske en hårfin skillnad.

Jag vill använda mina fina kryddor, tvålar och pennor. När jag var barn sparade jag dem tills de torkade och inte längre var användbara. För mina barn kommer det naturligt, de använder sina förbrukningsvaror, se där, det till och med kallas så!

Skulle det bli så illa att man inte kan köpa nytt har de i alla fall haft glädjen att använda vad de hade. Jag vet inte om de medvetet resonerar så, troligen inte. De har aldrig behövt uppleva brist på något. Bra eller dåligt, kan man fråga sig, men det är svårt att skapa materiella brister där inga finns.

Jag hoppas och tror det finns andra sätt att visa att tillgångarna inte är oändliga, att skapa tacksamhet för både det lilla och det stora i livet.

Jag har lärt mig att skriva med bläck i den nya fina anteckningsboken, dricka årgångsvinerna (då de är som bäst), i de finaste kristallglasen, äta upp den hemgjorda sylten given som present i återbrukade vackra burkar. Inget blir bättre av att sparas, möjligen med undantag av vinet.

Den underbara känslan av att ingen vet var du är

Jag tänker ibland på hur "dagens ungdom" upplever sin ständiga uppkoppling och närvaro i båda den verkliga världen och den digitala. Saknar de helt behovet av att dra sig undan till en hemlig plats där ingen vet var de är? Det är nämligen lätt att få för sig det för en person med erfarenhet av ett liv innan såväl internet, mobiltelefoner och sociala medier uppfanns.

Hela mitt liv har jag haft ett behov av att ibland vara någonstans där ingen vet att jag är. Jag rymde till skogs som 7-åring när bokstavstraglandet i första klass blev för trist för en som skrivit långa sagor, visserligen fulla av stavfel, men ändå, sedan 4-årsåldern. Det var mer intressant att i ensamhet bygga bondgårdar med djur av kottar och bäst av allt, ingen visste var jag fanns.

Just detta fick sitt slut när fröken i skolan klagade och min mamma rycka in och sitta med mig i skolan så jag inte skulle sticka vid första bästa rast, sen fixade min mor så jag fick flytta upp en klass, tack mamma! Efter det har jag mycket sällan skolkat.

När jag var i tidiga tonår kunde man flyga vart som helst inom Sverige för 100 kr. För en hundralapp kunde man köpa en stand-by biljett till Malmö eller Kiruna och oftast kom man med första plan. Jag hade en period då jag utnyttjade detta som litet rymningsäventyr. Jag minns den underbara känslan av att ingen visste var jag var. Ibland blev inte äventyret större än att spela flipper på Kallax i väntan på att få flyga vidare med en Fokker 27:a till Kiruna, jag älskade dånet av propellerplan på den tiden. Vinstlotten var en destination med byte, två starter för en hundring!

På 80-talet åkte man också iväg på ett ytbytesår till andra sidan Jorden och kontakten hem bestod på sin höjd av ett par telefonsamtal och ett antal vykort till sina stackars föräldrar. Nutidens ungdom kanske reser mer än vi gjorde, men de är ändå hela tiden synliga hemma via Facebook och Skype. Missar de inte något? Jag vet inte, kanske finns inte det där behovet längre. Vet de ens att det går?

Vikten av att se bakåt och blicka framåt

Snart är 2012 tillända, bara en dag kvar. Världen gick inte under vid midvinter så vi får se 2013 också. Imorgon är det dags att sammanfatta det gångna året. Jag håller hårt på traditionen att skriva min "nyårskrönika" varje nyårsafton. Det har har jag gjort sedan jag var 13-14 år, är 42 nu så det är några stycken som skrivits.

För ett år sedan satte jag mig på favoritfiket med mina skriverier, det får nog bli en tradition som får hänga med även detta år. Såvida jag inte skall skriva det i bloggform förstås, det var ju en ny tanke för mig som kanske inte vore så dum att försöka sig på.

Det som känns allra bäst är att för mig själv summera vad som hänt i livet. Vissa år står ut mer än andra, så är det bara. Det finns "stora år", som det som innehåll såväl giftermål, högskoleexamen, bostadsflytt, köp av ny bil och en lång bröllopsresa, eller åren då barnen föddes. Somliga år är lite mindre händelserika men inte sämre för det.

Jag tror det är nyttigt att reflektera över vad som hänt och vad man önskar skall ske härnäst. Nyårsafton är ett bra och symboliskt tillfälle för detta, oavsett om man gör det bara för sig själv eller för omvärlden att ta del av.

Kan lite julefrid ge skrivarro?

Ja, det får man ju hoppas, för det är i den tron jag lever. Om jag bara hade en orörd strimma av tid, tillräckligt lång, skulle jag kunna uträtta skriftliga stordåd. Det är verkligen inte säkert att det skulle bli så, det inser till och med jag men utan tiden blir det hur som helst ingenting.

Jag vill gärna ha min förhoppning kvar, leva kvar i tron att jag kan, om bara tiden finns. Tiden att ha tillräckligt tråkigt för att locka fram fantasin ur sin undanträngda vrå.

Jag fick det nyligen bekräftat av en skrivande person jag beundrar. Bodil Malmsten säger i sin bok "Så gör jag" att tillgången på tid påverkar hennes förmåga att skapa.

Det kanske faktiskt är så enkelt att man måste få ha lite tråkigt för att inspirationen skall rinna fram? Så är det nog, det känns rätt.

Själva känslan av att ha gott om tid är värdefull, mer värt än allt annat skulle jag säga.