Själv men inte ensam - Vilohem för trötta själar

Svenskan gör ingen skillnad på ensamhet och ensamhet, i betydelsen självvald eller påtvingad. Loneliness och solitude, de engelska orden däremot ger möjlighet att uttrycka den viktiga skillnaden. Solitude kan jag längta efter, som ett naturligt basbehov lika viktigt som mat och sömn. Vardagens ständiga sällskap tär på energiförrådet. Överallt en massa folk, på gatorna, på bussen, på kontoret, givetvis öppet landskap där enda dörren man kan stänga om sig är till toaletten.

Nu har jag gått i ett par veckor och liksom suktat efter lite tid i stillhet. Vila. Rörelse, fart och fläkt är kul. Jag har rest, med familj, barn, ungdomar och vänner. Långt, med flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Sånt ger också energi men av ett annat slag. Det skapar roliga minnen som man kan ta fram och gotta sig i långt efteråt. Gemensamma minnen med människor jag tycker om, sådant är värdefullt.

Men åter till den där längtan efter stillhet, jag har liksom sett den för min inre syn. Hur jag befinner mig någonstans kroppsligen, för det är ju svårt att undvika, medan medvetandet är på semester någon helt annanstans, på vilohem för trötta själar. Det är där inspirationen gömmer sig, bilder och annat som kan fästas på skrivpapper eller målarduk. Jag älskar känslan av att ha oplanerad tid, en obruten räcka av timmar som jag kan bruka som jag vill. Det jag vill är alltid att läsa eller skriva. Inatt drömde jag att jag målade en tavla.

Trädet vid vägskälet

Återigen vid den av oss påhittade gränsen mellan åren. En påminnelse att blicka framåt och tillbaka, lära av det som varit och föreställa oss fortsättningen. Likt en tvehågsen Janus står jag där i gränslandet mellan då och sedan. I det vi kallar nu, det som knappt finns, en infinitisimal strimma av tid, fast förankrad i ett nu som ständigt byts ut mot ett nytt. Kan man stå fast i någonting som är rörligt? Talesättet säger att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger och det stämmer väl på sitt sätt. Även om vadstället är det samma så är det nytt vatten som strömmar runt dina ben.

Frågan är aktuell, så mycket handlar om förändring, ständig rörelse mot något nytt, utveckling och lärande. Var verkligen inget bättre förr eller redan tillräckligt bra? När får vi någonsin vila? Jag tror ju att mycket av växandet sker just i vilan, i skuggan av trädet. Befästandet sker i vilan efter en intensivare period. Befästande är ett bra ord, det får följa med mig in i det nya året som en av ledstjärnorna i mitt nya arbete som kommer att handla mycket om förändring av arbetsätt. 

För att kunna förändras måste man veta var man är och var man har varit. Samtidigt upplever många sig som rotlösa, det är bara snabba fötter som räknas. Djupa rötter gör en trög och ovillig till förändring, tror somliga.

Det är därför jag är så förtjust i mitt träd, det som står i vägskälet mellan det som varit och det som skall bli. Mitt träd har djupa rötter som når ner till friskt vatten även torra år, det växer och frodas, utvecklas, får nya skott, blommar och bär frukt, allt medan det står stadigt förankrat i jorden. Så vill jag se på allas vår förmåga att utvecklas samtidigt som vi står fast i vår grund.

Glömskans betydelse för minnet

Jag tycker bättre om att se på foton än rörliga bilder. Stillbilderna lämnar något åt fantasin. Det som fanns utanför bild är fortfarande öppet att skapa. En videofilm sveper runt och visar flera vinklar och inte sällan är det även ljud med. Det blir för likt verkligheten i nuet.

Jag vill att minnet av mina upplevelser med tiden skall bli lite suddiga i kanterna. Bilden framträder då ännu tydligare, skarpare. Otydligheten skärper minnet, för mig. Hur det är för andra vet jag inget om, det kan säkerligen vara olika.

Jag och en släkting besökte en gång för många är sedan båda Hawaiiön Maui, med några månaders mellanrum. Min syssling gjorde minnesalbum och klistrade in biljetter och andra minnen i en bok. När jag såg den log jag igenkännande, jag hade haft samma reklamhäften och biljetter men kastade allt i samband med att jag tömde hyrbilens handskfack.

Det hade kanske varit roligt att ha dessa gamla minnen kvar, men jag tänkte helt enkelt inte på dem som potentiella minnesförstärkare den gången då jag röjde ur bilen på några veckors ansamlat pappersskräp.

Vad vi däremot hade med oss på denna resa var en alldeles nyinköpt videokamera. Det var givetvis roligt att använda den och det gjorde vi också flitigt. Kanske lite för flitigt för efter den resan användes den sällan igen. När känslan av att något måste fångas på film för att vara upplevt har det gått för långt. Jag minns stora delar av den långa resan sett genom den då toppmoderna kamerans svartvita lilla sökare. Hawaii är vackrare i verkligheten än det någonsin kan bli på film.

Minnen är viktiga, utan dem har vi bara tillgång till det ögonblick vi kallar nu, men så kan ingen frisk människa leva. Vi lever i det förgångna samtidigt som vi sneglar runt hörnet mot framtiden. Man behöver fylla på regelbundet med nya intryck och upplevelser till sitt minnesarkiv. Nytt och gammalt blandas och ibland är det de äldsta minnena som framträder som skarpast. De som fästes långt före Facebook, internetbloggen och mobilkamerans tid.

För egen del har jag insett att jag inte vill att minnesbilderna förstärks av alltför påtagligt tekniskt stöd. Jag föredrar mina egna något dammiga minnen, Sanningshalten kan givetvis ifrågasättas, de förvandlas och anpassas efterhand. Det gör inget, det finns ingen minnespolis, om man inte avser vittna i en rättegång.

För mig spelar det ingen roll om bröllopschampagnen verkligen fick några regnstänk i sig efter den avtagande skuren eller om det var strålande sol när den serverades. Mitt minne är mitt och ingen annans. Jag har inte ens frågat min man om han minns hur, var eller när regnet föll den dagen för drygt 18 år sedan. Jag vill inte veta.

Det är också av ovanstående skäl jag inte vill titta på den videofilm som spelades in i all välmening. Kanske mina barn, som inte har några egna minnen att förstöra en dag vill se den. Det spelar ingen roll. För mig är den dagen ett minne som blir tydligare och skarpare ju dammigare och suddigare det blir. Tiden är det bästa filtret.

Tempoväxling

Länge tog jag för givet att jag var en typisk extrovert person. När jag för drygt 20 år sedan gjorde mitt första personlighetstest i samband med en kurs i projektledning blev jag inte ett dugg förvånad över bokstavskombinationen ENTP, där E står för just extrovert.

Jag var ju så social och verbal, har alltid gillat att stå i centrum, aldrig rädd att prata eller uppträda inför stora publiker. Typisk extrovert med andra ord. Men där fanns en liten men viktig skillnad som alltid funnits och tycks bli viktigare med tiden. Längtan och behovet efter ensamhet och tystnad, såväl inre som yttre. Jag får min energi inifrån mig själv. Även om jag tycker det är jättekul att träffa och umgås med folk, såväl nya som gamla bekanta, så dränerar det mig i längden på energi.

Det finns en massa tester man kan göra för att utröna sin position på den introverta-extroverta skalan, för en skala är det givetvis. Mina svar visar på en blandning, ambivert blir det ofta eller en sk left-brain introvert som ofta kan misstagas för extrovert både av sig själv och sin omgivning. Som en sådan har man många av den extrovertes särdrag, de som märks utåt i form av avsaknad av såväl blyghet som allmän återhållsamhet i sitt sociala spel.

Den stora och viktiga skillnaden ligger i förmågan till återhämtning och hur man ser till att få den. En extrovert får sin energi från rörelse, mår bra i blåsten och laddar sina batterier under gång. Däremot i stiltjen händer inte mycket inom den extroverte. Då kommer strax rastlösheten och jakten på yttre stimulans.

För den introverte finns istället energiåterhämtningen i vilan mellan aktiviteterna. Liksom musklerna byggs upp i vilan mellan träningspassen. Den introvertes rastlöshet uppstår i avsaknaden av denna återhämtning. När ingen möjlighet till vila finns. Vi är olika och det är gott, men i dagens samhälle är det främst de extroverta som syns och hörs och vilkas behov ses som norm. Vi som är på det andra sättet utgör säkert minst 25 kanske så mycket som 50 procent av befolkningen och vi har styrkor som behövs. 

Tyvärr kan jag inte komma ifrån tanken att dagens samhälle där allt händer fortare och fortare och tid i stillhet ses som slöseris med resurser leder till att många mår dåligt. Det är inte effektivt och hållbart men det är ack så lätt att fortsätta i den takt man redan har.

De flesta kunde nog ha nytta av att fundera på vilken ände av skalan både man själv och närmsta omgivningen befinner sig. Det är inte alltid så uppenbart man kan tro.

My Master Plan

Nu har jag nog läst en självhjälpsbok för mycket, men enligt den senaste skulle man tänka ut det som är absolut viktigast för en och sedan låta typ allt annat styras utifrån detta och verka för att uppfylla det "Stora Enda Målet"

Det ligger något i det, säkert, men det känns också lite för enkelt. Man vet vad man vill, jo visst, eller hur? Tänk bara på vad som får dig att gå upp på morgonen och vad som håller dig uppe på kvällen. Skall jag vara helt ärlig så är det för mig att få ur mig mina berättelser, på ett eller annat sätt. Att jag sedan behöver gå till ett arbete som inte exakt motsvarar min dröm om att sitta på ett café med min skrivmaskin/dator/skrivblock hela dagarna är ett faktum som följer med så kallade förpliktelser, mot min familj, mot min arbetsgivare. Jag kan inte kasta allt överbord. Så tänker jag och det är förstås just det som är problemet. Man skall ta det i små små steg så små att det inte raserar tillvaron i ett svep.

Alltså, du skall ta ditt stora mål och lista ut vad som behöver göras de närmaste åren för att komma ditåt, sedan tar du dessa delmål och tänker ut vad du behöver åstadkomma för att nå dem under det innevarande året. I nästa steg tar du ditt mål för året och delar upp i allt mindre och enklare mål för månaden, veckan, dagen och till slut, det magiska NU. Vad kan du göra just i detta NU för att i förlängningen verka för att nå det där stora till synes ouppnåeliga? Fäll dagens lilla dominobricka och den står med lätthet omkull betydligt större hinder utefter sin väg.

Helt förträffligt, kan det verkligen funka? Då behöver jag bara komma på vad meningen med mitt liv är och hitta första aktiviteten för att uppnå detta. Lätt som en plätt? Återstår att se.

En annan tid - en annan känsla

Sommaren, så förknippad med minnen och känslor. Minnen av känslor snarare än minnen av rena händelser. Låter snurrigt, men precis så känns det. Kanske det beror på att somliga av dessa minnen formades och fastnade innan jag hade ett språk. Det fanns inga ord att hänga upp händelserna på. Känslor föds du med, men inte ordet.

Sommaren, det är årstiden då morgontidningen är tunn. Det är den tiden på året då inga nyheter är goda sådana. Priset och kvalitén på årets jordgubbar analyseras, listor listas med de rikaste i just din stadsdel. "Här finns solen" står det lockade på löpsedeln. Man är nöjd så, vill inget mera veta. Omvärldens krig, svält och vedermödor känns inte lika nära som under vinterns mörker. Nu är det mentala avståndet snarare inställt på vägen till barndomens glasskiosk eller macken där man kunde köpa grillkol och uppblåsbara badleksaker.

Det minnet är så ingraverat i mig att jag kan känna det lilla barnets ordlösa lycka över en bilfärd till landet, bad och möten med små och stora släktingar bara jag stannar och tankar på en bensinmack i sommartid. Högarna med sommarsaker utanför. Billiga piltavlor, krocketset, färgglada badringar, grillkol och tändvätska. Allt lockar till och lovar en härlig tid.

Känslan av midsommarveckans jordgubbar, burkskinka, matjessill. En grillkorv sent på natten när man olovandes smugit ut på kvällen med en syssling och hittat de stora kusinernas grillplats.

Samvaron med folk från från fem samtidigt existerande generationer. Släkt- och vänskapsband som ingen kunde hålla reda på men som fanns och fortfarande finns. Det fanns alltid någon äldre släkting som stack till oss en slant att köpa glass för, och glass köpte vi, varje dag, flera gånger om dagen och godis med.

Ibland kunde man föreställa sig och få en föraning om hur livet som tonåring och till och med som vuxen skulle se ut. Hur vi satt alla tillsammans på kvällarna och åt räkor och grillad kyckling, Vi barn fick Gravensteiner-cider. När vi blev lite större byttes den mot vitt vin blandat med sockerdricka.

Lukten av asfalt våt av nyss fallet sommarregn och känslan just innan det kom. Åskan som går och hur luften känns efteråt. En kanna te och ett brädspel, eller en fotbollsmatch på en svartvit rese-TV vars skärm inte var större än dagens Ipad.

Nätterna i tält i någons trädgård, vått av dagg på morgonen. Nuddade du taket dråsade allt in i det solvarma tyghuset som hade en alldeles särskild sommardoft.

What's in a name?

Vad betyder ditt namn? Mer än du tror. Ett namn besjälar, vi ger namn åt det vi älskar. Våra barn, våra husdjur men även våra båtar och bilar.

I FNs barnkonvention står att alla barn har rätt till ett namn. Det är en mänsklig rättighet att ha en egen identitet och något att kalla sig. Benämningen på dig själv, jag heter...

Aldrig har jag grubblat så mycket som vid de tillfällen i livet jag fått möjligheten att namnge någon, eller något. Mina två barn, döttrar som man vill skall få heta något som passar dem genom livet. Namn som går att finna fina smeknamn på och som helst inte uppmuntrar till motsatsen öknamn, som passar på såväl en liten tjej som en vuxen kvinna i karriären och i världen.

Några företagsnamn har det också blivit genom åren. Förr skulle alla företag heta något på bokstaven A, för att komma först i den tjocka telefonkatalogen. Jag tror inte det är lika viktigt idag. Nu är det viktigare att sticka ut, låta bra, vara lätt att lägga på minnet.

En berättelse, i en bok eller i en film, kan vara aldrig så verklighetstrogen men en liten skillnad har jag lagt märke till. Det förekommer aldrig två karaktärer med samma förnamn, en företeelse vi annars är vana vid. I varje skolklass finns minst ett par namnpar, Alice M och Alice S.

På min barndomsgata med ett tiotal småhus fann inte mindre än tre Stefan, det var Lill-Stefan, Stor-Stefan och "bara" Stefan, han i mitten.

Så är det aldrig i böcker. Jag förstår ju att det är så för att det skulle bli ohållbart förvirrande annars. Det är ofta svårt nog ändå att hålla isär karaktärerna i en tätbefolkad roman. Men icke desto mindre är det en högst påtaglig skillnad mellan bok och verklighet. Undrar om det är en oskriven regel bland författare, ja, det lät ju vitsigt! Eller om det bara är en naturlig följd av att det annars helt enkelt blir för rörigt, till och med för författaren själv?

Finns något undantag till denna regel, där ute i bokvärlden, där det mesta ändå verkar förkomma. Tänk om jag skulle ta och skriva en bok där alla heter Anders. Skulle vara lite kul, alltid retar det någon.