Längtanstid - Njutningen i att inte få allt på direkten

Längtan. Lyssna på det. Bara ordet är njutbart. Det är njutbart att längta, varför gör vi det så sällan nuförtiden? Allt skall man ha på en gång. Bums, nu med det samma. Uppfyll min önskan, mitt behov, mitt krav. Har vi glömt att själva väntan också är värd något, att den förstärker känslan när det där eftertraktade faktiskt blir vårt eller inträffar.

Inget är som väntans tider, sades det, mest förr i tiden. Då när man kunde få vänta. Vänta och spara, för att kunna köpa de efterlängtade skorna eller för att samla ihop tillräckligt med pengar eller lediga dagar för att kunna göra en resa.

Frågan är om man uppskattar saker och händelser lika mycket om man inte får vänta, längta och drömma om dem först. Någon kanske hävdar att man inte skall ta ut glädjen i förskott, men varför i hela friden skall man inte det? Det är ju inte så att glädjen blir mindre för det, den sträcks bara ut och varar längre. Skulle det sedan bli så illa att drömmen inte uppfylls har man åtminstone inte gått miste om tankarna och drömmarna. De kanske rent av är den största behållningen ändå. När saker väl sker, är de ju snart över och vips är drömmen ett minne. Trevligt det med givetvis men före och efter är skilda saker.

Jag kan tycka att semestern är som bäst såhär de sista arbetsveckorna. Jag har den framför mig, alla veckor kvar, inget förbrukat. Det är njutbart att veta att jag skall gå till kontoret och ha det nästan för mig själv. Jag hinna läsa några av de där böckerna jag inte hunnit med under mötesfyllda vårmånader. Jag hinner planera lite inför hösten och skriva mitt välkommen-tillbaka-till-jobbet-mail. Det är alltid trevligt att läsa när man kommer första dagen efter ledigheten och har glömt det mesta man tänkte innan, kanske även lösenordet till datorn.

Jag hinner tänka ut en del saker jag vill göra under ledigheten. Platser att besöka, saker att äta och göra. Jag unnar mig att sitta vid köksbordet på kvällarna efter jobbet och lösa busenkla korsord bara för att det är så sommarlovsavslappnande att jag inte kan låta bli.

 Missa inte chansen att vara väl förberedd inför det du drömmer om. Låt saker ta lite tid.

Hur drömmar blir minnen - Handlingens magi

Drömmar skall man ju ha och helst skall de förverkligas också, men är de då fortfarande drömmar? På jobbfronten är det aningen tydligare, där har man det mer ouppnåeliga vision att ta till. Av någon anledning tänker jag sällan visionärt på fritiden. Visionen skall man sedan förverkliga genom mål, delmål och aktiviteter, själva görandet. Sådär strukturerat tänker jag inte om mina drömmar för privatlivet. Kanske man borde det?

Skall drömmar vara högtflyende, mer eller mindre onåbara, på gränsen till det visionära? Eller skall de vara inom räckhåll bara man har en tillräckligt hög stege. Jag har förresten slarvat bort min bästa trappstege. Jag hade den inlåst på vindskontoret och nu är den borta, men inget annat saknas. Märkligt kan tyckas. Den enda som vinner på detta är den lokala järnaffären som jag så småningom skall gynna och köpa en ny.

Vad drömmer jag då om? Ljumma sommarkvällar, utan mygg, med en god bok och ett glas med något trevligt vin. Vin från Frankrike, kanske i Frankrike. Jag drömmer om resor, det har jag gjort länge, så många av dem har blivit av, har blivit minnen istället för drömmar. Det är vad som händer med förverkligade drömmar. De blir minnen. Magiskt!

Jag drömmer om att skriva, att få må bra till kropp och själ. Jag drömmer om god samvaro med vänner som berikar. Jag drömmer om att se mina barn växa till starka och goda vuxna som har vett att uppskatta livet och sina medmänniskor. På många sätt lever jag min dröm, men är det andefattigt, är det dåligt att vara nöjd. Att nöja sig att inte ständigt sträva mot något bättre? Tidvis är det skönt att tillåta sig att vara nöjd. Att drömmarna ligger helt nära verkligheten.

Lost & Found - In translation

Den här får komma en annan dag, jag är fortfarande "lost in translation".

Lost in translation - övers. anm.

Jag råkade köpa två uppsättningar av romanen "To kill a mockingbird" av Harper Lee häromdagen. Jag har aldrig vetat innan att den välkända romanen i svensk översättning heter "Dödssynden" En inte till närmelsevis lika fantasieggande titel som på originalspråket.

Istället för att reta mig på att jag än en gång köpt en bok jag redan har, det har hänt förr, så tänkte jag nu ägna mig åt lite språklig analys.

"When he was nearly thirteen my brother Jem got his arm badly broken at the elbow."
"När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen."

Bägge dessa meningar, samma men ändå olika, kan tyckas beskriva något relativt alldagligt och det gör de väl på sätt och vis. Samtidigt är det inledningen till en av vår tids mest omtalade romaner. Lite mytomspunnen, eller kanske är det författaren som är mytomspunnen, inte hennes roman?

Boken blev så uppmärksammad och omtalad och resulterade bland annat i ett Pulitzer-pris, att den kan ha skrämt Harper Lee ifrån att våga sig på ett fortsatt författarskap. Den betydligt mindre kända fortsättningen "Go set a watchman" skrev hon före, trots att den kronologiskt utspelar sig efter "mockingbird". Vem vet, kanske fick Lee komplex av succén, vågade inte lita på sin förmåga att skapa fler litterära verk i samma klass. Kanske går det bättre för de författare som får sådär lite lagom ljum uppmärksamhet i starten och först efter ett försvarligt antal böcker når ära och berömmelse, om ens då.

Båda böckerna har träd på omslagsbilden, kanske är det där vår härmfågel bor. Annars är de ganska olika. Den engelskspråkiga är svart-vit och visar en siluett av ett barn som svingar sig i en däckgunga som hänger från trädet. Den svenska översättningen är mer kulörmässigt färgstark, ett träd med gröna löv mot en orangeröd bakgrund, men enkel, inga djur, fåglar eller barn som gungar.

Nu skall jag läsa dem och se om känslan bevaras i översättningen eller om det blir två olika berättelser trots att avsikten förstås varit att återge en och samma.

Återkommer med analys...

Själv men inte ensam - Vilohem för trötta själar

Svenskan gör ingen skillnad på ensamhet och ensamhet, i betydelsen självvald eller påtvingad. Loneliness och solitude, de engelska orden däremot ger möjlighet att uttrycka den viktiga skillnaden. Solitude kan jag längta efter, som ett naturligt basbehov lika viktigt som mat och sömn. Vardagens ständiga sällskap tär på energiförrådet. Överallt en massa folk, på gatorna, på bussen, på kontoret, givetvis öppet landskap där enda dörren man kan stänga om sig är till toaletten.

Nu har jag gått i ett par veckor och liksom suktat efter lite tid i stillhet. Vila. Rörelse, fart och fläkt är kul. Jag har rest, med familj, barn, ungdomar och vänner. Långt, med flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Sånt ger också energi men av ett annat slag. Det skapar roliga minnen som man kan ta fram och gotta sig i långt efteråt. Gemensamma minnen med människor jag tycker om, sådant är värdefullt.

Men åter till den där längtan efter stillhet, jag har liksom sett den för min inre syn. Hur jag befinner mig någonstans kroppsligen, för det är ju svårt att undvika, medan medvetandet är på semester någon helt annanstans, på vilohem för trötta själar. Det är där inspirationen gömmer sig, bilder och annat som kan fästas på skrivpapper eller målarduk. Jag älskar känslan av att ha oplanerad tid, en obruten räcka av timmar som jag kan bruka som jag vill. Det jag vill är alltid att läsa eller skriva. Inatt drömde jag att jag målade en tavla.

Trädet vid vägskälet

Återigen vid den av oss påhittade gränsen mellan åren. En påminnelse att blicka framåt och tillbaka, lära av det som varit och föreställa oss fortsättningen. Likt en tvehågsen Janus står jag där i gränslandet mellan då och sedan. I det vi kallar nu, det som knappt finns, en infinitisimal strimma av tid, fast förankrad i ett nu som ständigt byts ut mot ett nytt. Kan man stå fast i någonting som är rörligt? Talesättet säger att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger och det stämmer väl på sitt sätt. Även om vadstället är det samma så är det nytt vatten som strömmar runt dina ben.

Frågan är aktuell, så mycket handlar om förändring, ständig rörelse mot något nytt, utveckling och lärande. Var verkligen inget bättre förr eller redan tillräckligt bra? När får vi någonsin vila? Jag tror ju att mycket av växandet sker just i vilan, i skuggan av trädet. Befästandet sker i vilan efter en intensivare period. Befästande är ett bra ord, det får följa med mig in i det nya året som en av ledstjärnorna i mitt nya arbete som kommer att handla mycket om förändring av arbetsätt. 

För att kunna förändras måste man veta var man är och var man har varit. Samtidigt upplever många sig som rotlösa, det är bara snabba fötter som räknas. Djupa rötter gör en trög och ovillig till förändring, tror somliga.

Det är därför jag är så förtjust i mitt träd, det som står i vägskälet mellan det som varit och det som skall bli. Mitt träd har djupa rötter som når ner till friskt vatten även torra år, det växer och frodas, utvecklas, får nya skott, blommar och bär frukt, allt medan det står stadigt förankrat i jorden. Så vill jag se på allas vår förmåga att utvecklas samtidigt som vi står fast i vår grund.

Glömskans betydelse för minnet

Jag tycker bättre om att se på foton än rörliga bilder. Stillbilderna lämnar något åt fantasin. Det som fanns utanför bild är fortfarande öppet att skapa. En videofilm sveper runt och visar flera vinklar och inte sällan är det även ljud med. Det blir för likt verkligheten i nuet.

Jag vill att minnet av mina upplevelser med tiden skall bli lite suddiga i kanterna. Bilden framträder då ännu tydligare, skarpare. Otydligheten skärper minnet, för mig. Hur det är för andra vet jag inget om, det kan säkerligen vara olika.

Jag och en släkting besökte en gång för många är sedan båda Hawaiiön Maui, med några månaders mellanrum. Min syssling gjorde minnesalbum och klistrade in biljetter och andra minnen i en bok. När jag såg den log jag igenkännande, jag hade haft samma reklamhäften och biljetter men kastade allt i samband med att jag tömde hyrbilens handskfack.

Det hade kanske varit roligt att ha dessa gamla minnen kvar, men jag tänkte helt enkelt inte på dem som potentiella minnesförstärkare den gången då jag röjde ur bilen på några veckors ansamlat pappersskräp.

Vad vi däremot hade med oss på denna resa var en alldeles nyinköpt videokamera. Det var givetvis roligt att använda den och det gjorde vi också flitigt. Kanske lite för flitigt för efter den resan användes den sällan igen. När känslan av att något måste fångas på film för att vara upplevt har det gått för långt. Jag minns stora delar av den långa resan sett genom den då toppmoderna kamerans svartvita lilla sökare. Hawaii är vackrare i verkligheten än det någonsin kan bli på film.

Minnen är viktiga, utan dem har vi bara tillgång till det ögonblick vi kallar nu, men så kan ingen frisk människa leva. Vi lever i det förgångna samtidigt som vi sneglar runt hörnet mot framtiden. Man behöver fylla på regelbundet med nya intryck och upplevelser till sitt minnesarkiv. Nytt och gammalt blandas och ibland är det de äldsta minnena som framträder som skarpast. De som fästes långt före Facebook, internetbloggen och mobilkamerans tid.

För egen del har jag insett att jag inte vill att minnesbilderna förstärks av alltför påtagligt tekniskt stöd. Jag föredrar mina egna något dammiga minnen, Sanningshalten kan givetvis ifrågasättas, de förvandlas och anpassas efterhand. Det gör inget, det finns ingen minnespolis, om man inte avser vittna i en rättegång.

För mig spelar det ingen roll om bröllopschampagnen verkligen fick några regnstänk i sig efter den avtagande skuren eller om det var strålande sol när den serverades. Mitt minne är mitt och ingen annans. Jag har inte ens frågat min man om han minns hur, var eller när regnet föll den dagen för drygt 18 år sedan. Jag vill inte veta.

Det är också av ovanstående skäl jag inte vill titta på den videofilm som spelades in i all välmening. Kanske mina barn, som inte har några egna minnen att förstöra en dag vill se den. Det spelar ingen roll. För mig är den dagen ett minne som blir tydligare och skarpare ju dammigare och suddigare det blir. Tiden är det bästa filtret.