Ett flygfärdigt bokbarn

Ännu ett barn, mitt brain child, är fött. Tillblivelsen av henne har pågått bra mycket längre än de vanliga nio månaderna. Jag tror att det finns formuleringar med som jag skrev så tidigt som 1990.

Nu är hon färdig, så färdig jag kan göra henne nu. Säkert återstår mycket, med det får vänta. Nu flyter passagerna fint över i nästa, berättarklistret håller ihop berättelsen till något mer än en själlös textmassa.

Sidorna är genomgångna och de stavfel jag kunnat se är rättade. Säkert har ett och annat typo slunkit igenom, men så får det vara. Jag kommer inte att hitta dem nu, hur mycket jag än letar.

Men hur är det, är då detta en helt ny historia eller har den alltid funnits? Kanske har den bara råkat fångas på papper och i digitalt minne efter att ha existerat i något sorts tanke-vacuum. Eller nej, snarare ett berättelselager, fullt av berättelser som kan fiskas fram av de som skriver, eller av de som ser filmmanus framför sig, eller teaterpjäser. Är det smockfullt av bra historier, trängs de om hyllplatserna eller är det glest så guldkornen behöver vaskas fram ur en annars ointressant soppa. Som en bonn-loppis där en skatt ligger glömd i en gammal banankartong längst bak bland bråten.

Tänk att vi kan fiska fram idéer till berättelser ur ett oändligt hav. Ett hav som är verkligheten och fantasin i rätt kombination. Vi gräver där vi står, tar det vi har i skafferiet och kryddar med fantasi.

Att tänka med pennan

Jag är en handikappad lyssnare utan papper och penna. Vi har olika lärstilar, ett av våra sinnen ligger oss närmast för att ta in nytt. Vissa kan lyssna och direkt förstå, de kanske även gillar ljudböcker, är hängivna radiolyssnare och gillar kanske att tala inför folk.

Andra behöver känna med händer och kropp, lär bäst genom muskelminnet. Kan smidigt hantera både kroppen och fysiska redskap som yxor och golfklubbor. Vi som inte är av den sorten kan bara avundsjukt och med beundran se på.

Vi, min sort, lär bäst genom det skrivna ordet, genom att läsa och skriva. Vi behöver ta omvägen via anteckningar för att förstå vad vi hör.

Jag kan inte enbart lyssna, det går inte in, men med en penna i handen går det bra. Jag behöver i regel inte ens läsa det jag antecknat efteråt. Ofta kan jag ändå inte tyda handstilen. Det är som om formandet av bokstäverna på papperet räcker.

Jag kan inte heller spontant tala inför publik. Om jag däremot skrivit ett manus innan, ibland bara minuterna innan, då kan jag prata, predika, deklamera, läsa högt innantill. Det har funkat i "alla tider" det funkar för mig.

Våra sinnen, hörseln, känseln, synen. Ett av dem dominerar vårt lärande, är vår preferens. De andra är med och förstärker, hjälper till. Lukt och smak, de andra två, är kanske inte så framträdande just för lärandet, såvida man inte skall bli kock eller parfymmakare. De är dock mycket effektiva bärare av minnen. Smak- och framför allt luktminnen sitter som berget.

Om det inte redan är uppenbart för dig vilket som är ditt huvudsinne, kan ditt språkbruk ge en fingervisning. "Som jag ser det" "Min syn på saken" "Era kloka ögon" är alla saker jag själv skriver och säger. Andra skulle kanske välja, "Jag lyssnar, jag hör" och ytterligare andra "Min känsla är..." Ni förstår, man tar det som ligger närmast, det som faller sig naturligt.

Så är det, iallafall ur min synvinkel.

Min plats

Denna sommar prenumererar jag på en brevkurs i skrivande. Varje dag kommer ett litet mail som påminnelse och perfekt ursäkt till att, nu skall jag dra mig undan för min skrivstund.

Under 66 dagar, varav 10 nu gått, pågår kursen, just så många dagar som medelmänniskan behöver för att befästa en ny vana. Fast, jag hade ju redan skrivandet som vana, som ovana, som grundläggande behov, så för mig är det ingen konst. Bara extra trevligt.

Dagens mail handlar om platsen. Platsen för skrivandet. Där det sker. Det tipsas om att prova lite olika ställen och känna sig fram. Ett café, på bussen, i en bar, din egen skrivarlya om du har förmånen att ha en sådan.

Mina egna favoritplatser är dessa

• Köksbordet en sen kväll
• En hotellbar efter jobbet
• Ett café en söndag mitt på dagen

För tillfället min skriv- och läshörna i sovrummet, fast inte så ofta som man kan tro, bara
när köksbordet är upptaget.

Därutöver finns mina speciella platser som verandan på ett sommartorp, med trasmattor, ett hummelbo under takskägget och möbler av rotting. Eller det kraftiga ekbordet i en stuga av timmer. Stugan är avlägset belägen, utan störande moment som internet och grannar. Där barrikaderar jag mig långa tider i sträck och lever på konserver med corned beef. Varför just corned beef, jag vet knappt vad det är, än mindre har jag någonsin ätit det. Ja säg det, men så har bilden av den skrivplatsen alltid sett ut. Detaljerad, till och med gällande vad som står i skafferiet.

Tankar om tankar

Tankar, vad är våra tankar för något? Är de en spegel av verkligheten? Är de verkligheten? Nej, tankarna beskriver snarare vad vi tänker om verkligheten.

Om jag tänker att jag är stressad, jäktad, i tidsnöd så reagerar min kropp som om det vore sant. Det är därför vi blir rädda på riktigt i nöjesfältets spökhus. Vår kropp är lättlurad, känner inte skillnad på tanke och verklighet. Känsloreaktionen blir densamma.

Just därför är tankarna så kraftfulla. De kan skada dig, hämma dig, eller precis tvärt om. Dina tankar kan stärka dig så att du tar för dig mer i verkligheten.

Tänk på det!

Bokmalens sommardröm

Jag vet inte hur jag skall börja... bara hur det kan sluta... Illa, om jag inte förmår ta det lugnt, lyckas ha det långtråkigt nog att komma igång.

Berättelsen måste bli stark nog att ta sig igenom två barriärer. Ut ur mig, in i dig. I någorlunda oförvanskat skick.

Bokmalen längtar alltid efter att skriva, att skapa världar att förlora mig i. För andra att förlora sig i. Målet är att locka in så många som möjligt i min värld. Uj, det låter ju nästan lite läskigt. Tänk om ni fastar och inte hittar ut igen. Som att jag vore en rovlysten spindel och inte en liten vänlig bokmal.

Fast, det är väl det som är målet med att både skriva och läsa. Att det skall vara så äkta och fängslande att man i alla fall för en stund inte kan skilja den ena verkligheten från den andra.

För att citera Agnes Lidbeck: "Världen kan inte mäta sig med en bra roman, inte ens när det är säsong för jordgubbar."

Den här sommaren vill jag skriva och läsa, läsa det jag skriver. Ofta intalar (inbillar) jag mig att det är tiden som saknas. Långa sjok av sammanhållen tid i vardagen. Men, det är ju inte sant. Det finns hur mycket tid som helst, i alla fall tills den tar slut. Lika många minuter varje dag, varje dygn. Vad jag gör med tiden är frågan, eller svaret.

Ännu är vi i början av sommaren...

Trappdoftminnen

Det påstås att doftminnen är de starkaste. Du känner en välbekant lukt och vips är du där.

Jag går i den av vårsolen uppvärmda stentrappan på jobbet i Skofabrikens gamla trapphus och det luktar som min barndom. Landet. Varmt gammalt trapphus. Jag kan inte minnas exakt från var men jag känner så väl igen just den doften.

Eller, som den gången i Skagen i Danmark för snart 12 år sedan. Jag kan datera händelsen för jag minns att den dotter som idag är 12, då var en baby.

Doften i den mattbeklädda hotelltrappen i Skagen var exakt som den på min farfars hotell i Oskarshamn. Exakt. Finns det ett speciellt mattschampoo för småstadshotell?

Lustigt att båda dessa starka minnen triggats av lukten i ett trapphus. Vad betyder det, om något? Född i farstun? Nej, faktiskt inte.

Silent & Listen - Konsten att lyssna

Har du tänkt på att orden LISTEN och SILENT innehåller samma uppsättning bokstäver?

Utan att tolka in en alltför djup mening i detta faktum ger det en nyttig påminnelse om vikten av förmågan att lyssna och vad som krävs för att det skall vara möjligt fullt ut.

För att verkligen kunna lyssna. höra och förstå vad som sägs, behöver du själv vara tyst. Och omvänt, när det är tyst runt omkring dig, kan du få andras uppmärksamhet på det du vill kommunicera.

För oss som tillhör de pratgladas skara är det här något man får kämpa med varje dag. Tystnaden och lyssnandet kommer inte naturligt, det måste övas, tränas och nötas in.

Tystnaden kan kännas onaturlig och obekväm, man sitter där och stirrar på varandra och väntar. Då är det så lätt att säga något, vad som helst, bara för att få slut på obehaget. Men, med dina ord klipper du av tanketråden och du får aldrig veta vad den kunde ha lett till.

Uthärda tystnaden, en aning längre än vad som känns bekvämt, låt tankarna födas och formas. Det kan ta tid innan de är färdiga att formuleras och uttalas i ord.