Njutånger

Eftertanke. Varför heter det så, när ordet, iallafall för mig, indikerar att tänkandet måste ske före? Innan det är för sent.

Beror det på ordbyggnaden "att tänka efter" där "efter" är mer i betydelsen söka eller leta efter något. Ett svar då får man förmoda.

"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" Just det, det tycks som om eftertanken ofta kommer för sent. Leder till ångerfullhet.

Ett av de skojigaste ortsnamn jag vet är Njutånger. Det ligger uppåt norr och visst förstår en språknörd som jag att det inte alls är ånger som i ångerfull som avses, utan en grund havsvik. Men ändå, namnet triggar fantasin. Vem vet inte hur njutånger känns?

Jag tycker man skall sträva efter att ångra så lite som möjligt, särskilt sådant som aldrig blev gjort. Kostar det en aning njutånger så är det oftast värt det.

Tvivlet, ofta klädd i välviljans skrud kommer alltid sent till festen...

Kreativiteten är ett skyggt djur

Kreativiteten är hal som en ål. Slinker blixtsnabbt mellan fingrarna. Svårfångad, man måste liksom lura den. Skriva ner idéer när de inte märks, när man egentligen gör något annat. Tittar åt andra hållet, bara råkar ha ett skrivhäfte i väskan. Lite förstrött, såhär...

Då medan man pladdrar på, kan det hända att ett skyggt kreativitetsdjur tittar fram ur skogsbrynet, tar några steg ut på ängen där jag sitter med en korg lockande äpplen på en filt.

Jag vill inte fånga djuret. Det går inte. Bara titta på det och någon gång har jag rent av fått stryka dess lena päls.

Jag har träffat många skygga idédjur. Oftast rymmer de till skogs för mig. Jag rör mig lite oförsiktigt, en för hastig rörelse och de är puts väck.

Värst är novelldjuren. De är riktigt irriterande. Ungefär som "whack-a-moles" om ni förstår. Som sticker upp huvudet ur ett hål, ibland flera åt gången så jag inte vet åt vilket håll jag skall titta. Jag lyckas aldrig fånga dem, jag vill inte banka dem i skallen förstås, men ni ser symboliken.

De fnissar retfullt också. Stannar ibland så jag hinner få till en början, en mitt, men jäklar, aldrig några bra slut. Utan bra slut, inga noveller...

Vad lockar man novelldjur med för gott?

Min skapare och viskningsleken

Varifrån kommer idéerna, historierna, berättelserna i romanerna? Vem är skaparen? Vem är min skapare? Det är en tvetydig fråga med säkert fler än bara två svar.

Min skapare bor i mig, är kanske bara jag, även om det ibland känns som idéerna kommer någon annanstans ifrån. Utifrån, eller möjligen ännu längre inifrån, dit jag knappt hittar själv.

Min skapare kan också ses med den sortens öga som kan uppfatta gudar. Yttre skapare. Några som skapar genom mig, där jag bara blir ett medium. Berättelsen kommer in i mig som radiovågor och jag fungerar som en mottagare, som transkriberar ner på nästa lager medium. Papper eller datorminne.

Undrar hur mycket historien förvanskas på vägen?

Sommarnattens pris

Imorgon är det dags för återbetalningen av ljusskulden och även om just natten för återgången till normaltid bjuder på en extra timmes sömn känns räntan alltid väl hög.

Kvällsmörkret kommer pang bom en hel timme tidigare och det varje kväll. Mörkare och mörkare ända till det vänder igen, till en början så försiktigt långsamt att det knappt märks.

Återgången till normaltid, den som många kallar vintertid, fast det bara är den tid som bäst passar med hur solen träffar just vår längdgrad. Sommartiden, "day light saving" vad är det för dagsljus vi sparar? Det är ju bara en förskjutning av klockan som jag aldrig riktigt förstått vinsten med.

Jag minns när vi började med omställningen på åttiotalet. Grannens solur som gick fel sen hela sommaren, det lilla svarta skuggstrecket visade givetvis soltiden som min mamma alltid kallade det. Hon protesterade i åratal mot påfundet genom att vägra ställa om sitt armbandsur och höll sig envist till sin soltid. Bestämde man tid för träff med henne var det soltid som gällde, så det gällde att tänka rätt.

Imorgon natt får jag sova en timme extra och de flesta klockor ställer om sig själv nuförtiden. Jag har bara ett par stycken mekaniska urverk att tänka på. Och grannens solur kommer åter att visa samma tid som övriga klockor.

Rytm och takt - den livsviktiga vilan

Tillvaron känns ofta som ett oavbrutet flöde av dagar. Påfallande ofta är det måndag och fredag. De övriga dagarna kläms in däremellan. Måndag-fredag-måndag, sådär rullar det på.

Hur får man det att sakta ner en aning? Jag vill ju hinna verkligen uppleva tex en tisdag. Hur fångar man en tisdag i farten? Jag vill ju hinna njuta av den, insupa den sanna tisdagskänslan.

Eller en lördag, innan det vips, knappt via en söndag, blivit måndag igen?

Helgen. Jag vill känna skillnad på arbetsveckan, i mitt fall de fem vardagarna, och helgens två. Jag uppskattar båda och vill just därför känna skillnaden.

Att, nu är det helg. Tid för vila. Annat än jobb.

Religionerna är bra på det här. Att helga en vilodag, eller ett sabbatsdygn. Jag tar gärna två tack!

Tyvärr är jag inte religiös, det har inte blivit så. Då får man skapa sin egen tradition.
Min viloperiod startar på fredag eftermiddag och varar tills söndagen tar slut. Starten är tydlig. Ett tvärstopp. Arbetet är klart. Veckan är stängd. Jag vet något om hur den kommande ser ut. Lagom för att släppa tanken på den.

Vila innebär inte bara oföretagsamhet och slöhet. Det kan vara fest med vänner. Långa promenader, eller hårt slit med röjning och städning. Vilan rymmer också mitt skrivande och det sticker jag in i småportioner även under arbetsveckan.

Små pauser under dagen, en längre någon vardagkväll och sen två dygn.

En rytm, en takt. En som passar en tondöv som jag. Det är inget som hörs, bara känns. Som en puls. En puls som gör mitt liv möjligt.

Ser du stjärnan i det blå...

När man, som jag nu, är på jakt efter något nytt att skriva är alla medel tillåtna. Kanske inte ren idéstöld men tron på magi och det ofattbara. Var hittar jag en berättelse inom räckhåll att fånga och fästa på papper?

Kanske finns den inom mig, fullt synlig om jag bara tittar bort en stund. Jag kanske letar för aktivt, stirrar för intensivt på stjärnhimlen. Då försvinner ju stjärnorna.

De syns bäst i ögonvrån. Är det där svaren kan anas, där lite diffust. Utanför fokus.
Värt att prova. Gå runt och kisa lite. Med alla sinnen.

Som en Les Brown så poetisk uttryckt det:
"Sikta mot månen, även om du missar så hamnar du bland stjärnorna"

Tid är inte pengar

Tiden är ovärderlig. Med pengar är det precis tvärt om. Värdet kan inte bli mer tydligt, det står tryckt på en sedel eller syns som digitala siffror, oavsett valuta.

Pengar kan sparas, läggas undan till senare, ibland till och med förräntas. Aldrig så med tid. Den rinner i en stadig stabil ström, oavsett allt. För tid finns ingen bank, ingen börs, ingen handel. Jo förresten, man kan köpa andras tid för pengar. Det händer hela dagarna och de oftast mer välbetalda nätterna.

Så visst finns ett konstruerat samband.

Väl investerad tid kan leda till något bra. Kan vara värdeskapande och inte nödvändigtvis då ett monetärt värde. Tid som bara går, den är bara igår.