När strängen i den dramaturgiska bågen brister

"Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" Så lyder Verner von Heidenstams kloka uppmaning att våga och att våga misslyckas.

Man lär sig som bekant av sina misstag. Sägs det. Men, jag har ett dilemma. Jag skriver ju och tycker om både själva aktiviteten och oftast även resultatet. Jag har blivit hemmablind för mitt eget språk och berättaruniversum. Jag är min egen största beundrare och supporter. Gott så. Ett självförtroende angränsande till hybrisnivå kanske inte skadar. Hellre det än en ödmjukhet intill självutplåning.

Men nu till dilemmat. Hur får jag ärligt och objektivt en bedömning av om det jag skriver är bra? 

Och vad är bra?

Det är ju åtminstone till stor del något subjektivt.

Såvida det inte är fullständigt tok-kass för då tycker nog de flesta det.

Visst finns det råd att lyda och allmänna tips att följa, exempelvis den dramaturgiska bågen.

Men om det istället blir upp som en sol, ner som en pannkaka. Hur märker jag det när jag är mitt i  min egen värld, där allt är logiskt och alla formuleringar genialiska? Inga floskler här inte. Inte alls.

Och jag har inte hört någon sträng brista. Hur låter det? Tjong?

Tänk vad fånigt om jag står här med en stränglös båge. Usch, jag kastar iväg den långt...

Men jävlar, det är en bumerang, den kommer tillbaka... Snabbt, ducka! Take cover!

"Don't judge a book by its cover" Men det gör man ju...

Min morfar hade en slangbella. Hållbar och tillförlitlig. Den kanske finns kvar i någon gömma.

Istället för ett gymkort

Nej, jag har inte köpt något gymkort. Istället har jag låtit bli att köpa busskort. Minus gånger två kort blir plus på träningskontot (och bankkontot). Smart? Tja, det återstår att se. Jag kände mig smart i måndags. Fram och tillbaka blir det 7 kilometer till fots.

Det var halt på bron mellan hemön och jobbön.

På tisdagmorgonen var det plusgrader och isen på bron smält, men på kvällen kom blötsnön och bussen och jag hade visst lite reskassa kvar på kortet...

Idag är det onsdag och jag har gynnat bussbolaget i båda riktningarna.

Men det är en ny dag imorgon och för säkerhets skull skall jag glömma busskortet hemma.

Dags att byta filmrulle

Dags igen för den fiktiva, konstruerade gränsen. Nyår. Det är ju inte så att tiden på riktigt stannar upp, tar en paus. Håller andan.

Tänk om det fungerade så, som en gammaldags filmrulle, som när den tog slut behövde vevas tillbaka, in i sin behållare och skickas iväg för framkallning.

Sen sattes en ny filmrulle i kameran. Ny film - Nytt år. Så var det ofta.

I min barndoms (pappas) kamera blev det ofta just så att filmrullen tog slut och byttes kring jul och nyår. Då blev det julbilder i varje ände.

Så, dags att sätta in en ny film i livets kamera.

Gott slut 2018 & gott nytt 2019!

192 oskrivna blad

Jag har räknat, mina prickiga skrivböcker innehåller 192 sidor. Delat med tre räcker det i 64 dagar.

Jag skriver morgonsidor, tre sidor i en skrivbok av A5-format. Varje morgon, sedan i somras. Envist tragglande, oftast utan särskild mening. Det skall vara bra, påstås det. Skall kunna leda till underverk. Möjligen är det en överdrift, det beror förstås på vad man menar med underverk.

Att sätta penna till papper varje dag kan kanske i sig räknas som ett underverk. Isåfall så. Ja.

Jag törs iallafall inte sluta med den här vanan. Jag fortsätter. Skriver sidorna fulla i en prickig skrivbok. Strax innan en är fullskriven ser jag till att ha en ny liggande på vänt. Man vill ju inte sitta där en morgon utan.

Jag har försökt meditera. Utan större framgång. Vanan har varit svår att befästa. Vanan att skriva tre sidor varje morgon däremot har satt sig förvånansvärt lätt. Skrivandet är som en form av meditation. 

Ordmeditation.

Ett förlorat torn

Är det bara jag som bryr mig om förlusten av ett torn? Inte i schack alltså, utan här i stan. TV-tornet på Gärdet, Kaknäs som jag nu ser från mitt vardagsrumsfönster. Tornet i sig får nog stå kvar men jag får inte längre åka upp och beundra utsikten därifrån.

Jag läste i tidningen nu i veckan att det stängs för allmänheten, det bedöms tydligen inte längre vara tillräckligt säkert att släppa upp vanligt folk i tornet. Kanske det nu bara tillåts prinsessor och drakar?

Sådant kan jag sörja. Det är nog dags att öppet erkänna att jag är nostalgisk. Jag sörjer inte bara stängda torn utan även gamla bilar.

Jag tänker på alla gånger jag varit däruppe. Som barn med besökande vänner och släktingar. En gång fast i en evighet med en hissrädd liten släkting som vägrade att åka ner, efter att under uppfärden upptäckt denna hissrädsla. Jag minns inte hur det löste sig men ner kom vi ju förstås till slut.

Alla besök därefter med familjen genom åren, nu senast och troligen sista gången, så sent som i våras.

Tänk om Eiffeltornet skulle stängas för allmänheten. En orimlig tanke. Hoppas jag.

Vad är det med höga hus och torn som lockar mig? Jag åker upp i alla jag får tillfälle till. I TV-torn, somliga som det i Toronto med en roterande restaurang längst upp.

Jag gillar när det byggs på höjden, när "the sky is the limit".

Utsikter

Det var utsikten jag föll för när jag första gången kom upp i det som skulle bli vårt hem på sjunde våningen. Utsikten över hustaken på andra sidan kanalen, utsikten över spåren och tågen som på håll liknar en modelljärnväg.

Utsikten ner mot vattnet som på sommaren trafikeras av förbipasserande båtar. De av trä är vackrast och låter vackrast. Det finns få ljud som är så somriga en dunket från en tändkulemotor. Det skulle möjligen vara mygginande, men det är inte lika trivsamt.

Nu är det vinter och ingen åker på kanalen. Om isen hinner lägga sig stark kanske skridskoåkarna vågar sig ut. Jag har alltid drömt om en isjakt.

Från vardagsrummet ser man långt. Höga hus vackert upplysta av färgglad fasadbelysning, andra höga hus ännu upplysta av skarp byggbelysning. Kontorshus och bostadshus, många med ljusslingor runt balkongräckena i tappert försök att lysa upp vintermörkret.

Det är ingen stillastående utsikt, jag kan stå länge och titta på förbifarande bilar på broarna, tågen, bussarna och på sommaren båtarna, cyklarna och flanörerna nedanför.

Utsikt finns det gott om och inte mycket insyn att bråka om. Enda fönstret i hela lägenheten som på nära håll vetter mot ett annat hus är vårt runda köksfönster som matchas av ett identiskt mitt emot. Kök möter kök och påfallande sällan tycks vi vistas i dem samtidigt.

Att skriva i skrymslen och vrår

Jag skyllde länge på att jag behövde långa sammanhängande sjok med tid för att kunna skriva. Jag hittade fler som kunde backa upp min övertygelse, tex Bodil Malmsten som i sin "Så gör jag - konsten att skriva" menade att hon fungerade likadant.

Att hon som jag beundrade skrev så, gav mig legitimitet att fortsätta tro att det var så det var. Måste vara.

Men, jag har omvärderat, reviderat min uppfattning och tänker nu, när jag nyss läst den passagen igen i Bodils bok, att jag kanske missuppfattade. Det kanske är man själv som får skapa den sammanhängande tiden av alla de små fragment man ibland måste hålla tillgodo med. Förmågan att få helheten att hänga samman. Ändå.

Jag har av nöd fått lära mig att skriva i livets skrymslen och vrår. De där långa sammanhållna lediga stunderna fylls nämligen alltför lätt av annat.

Av måsten och den så kallade tillvaron.

Den orörda tiden är svår att värna, liksom orörd snö är det gärna någon där och gör skidspår och snöänglar. Jag vill ju samtidigt leva i ett sammanhang med en familj, man och barn (tonåringar numera). Jag varken kan eller vill försvinna långa tider i sträck. Istället måste jag fånga de många små stunderna och bunta ihop dem till något sammanhållet.

Jag skrev om det här i något av mina allra första inlägg här. Att jag skapade själva bloggen som ett av mina små utlopp, i väntan på möjligheten att fritt släppa fram floden, forsen av ord.

Det lilla porlandet fick duga för att hålla idéflödet igång.

Nu skriver jag ofta i livets skrymslen och vrår. Drömmen om att få skriva i stora salongen kvarstår. Jag vet att jag får sitta där i en skön fåtölj, framför en sprakande brasa en dag, med något gott inom bekvämt räckhåll på ett litet bord bredvid.

I mellantiden tar jag de chanser som ges. Ståendes mitt i trapphuset på väg mellan våningsplanen, på bussen, i farten, på fiket. Undansmygen i en vrå. Idéerna tar inte hänsyn till arbetstider och möten, bryr sig inte om att jag står i duschen eller borde sova.

Från mitt skrymsle känner jag värmen och hör sprakande från brasan i stora salongen. En dag skall jag öppna de massiva dubbeldörrarna in dit. Salongen väntar på mig.