Sommaren när jag var sexton åkte jag till Nordnorge. Flög till Kiruna på hundralappen och fortsatte sen med tåg och buss. Resan var så kul att jag gjorde om den även sommaren efter, fast då med en stackars hyrbil från nån mack i Boden. Dit upp var det med billiga standby-biljetter på flyget även denna gång.
Nu till det där med "nästan Svalbard". Det var såhär att jag ville se flygplatsen i Alta som jag hört skulle vara lite speciell eftersom den låg som i en dalsänka. Det var helt enkelt lite klurigt att starta och landa från den ganska korta banan där nere mellan fjälltopparna. Eller snarare, Alta är en av få flygplatser i Nordnorge som plan av lite större modell kan trafikera. På de flesta andra är det bara små propellerplan.
Jag stod länge och såg flera stora plan starta och landa och gick sen in i flygplatsbyggnaden. Där fanns en biljettautomat, likande den på Arlanda där man köpte sina hundralappsbiljetter. Såg den magiska destinationen Svalbard och Longyearbyen. Tyvärr kostade de långt över den där hundralappen. Jag stod där länge och tvekade. Skulle jag köpa en biljett?
Jag skulle isåfall inte kunna åka hem utan att be mina redan hårt prövade föräldrar om pengar. De hade alltså släppt iväg mig på detta äventyr, visserligen i sällskap med en pojkvän men tveksamt om det gjorde saken mindre oroande för dem. Jag fick åka mot löftet att ringa hem varje dag. Något som visade dig svårare än man kan tro.
Det fanns nämligen inga telefonkiosker i många av de samhällen vi besökte. Man var hänvisad att knacka på hemma hos folk som var ombud för telefonbolaget och ringa hemifrån dem. De slog om en liten switch och vips kunde de se hur mycket man skulle betala för samtalet. Smidigt och en gång blev vi inbjudna att dricka öl och se en match på TV med de som bodde i huset.
Ni förstår min tvekan att dra iväg halvvägs till Nordpolen och behöva leta telefon för att på något vis få pengar överfört till ett bankonto. Hur gjorde man ens sånt på den tiden? Jag hade kanske kunnat hitta nån vänlig själ som lånat mig pengar till återresan men sånt kan man ju aldrig ta för givet.
Istället blev det Nordkapp, Tromsø, Hammerfest, Lofoten, Kirkenes och en liten by precis vid ryska gränsen som hette Svanvik.
Så nära och ändå så långt borta. Så nej, jag kom aldrig till Svalbard. Den resan väntar fortfarande på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar