Upp ur byrålådan - ett varv till

Än än gång skall jag gå in i Majs värld. Sammansmälta med henne vars liv jag skapat. Jag vid mitt köksbord. Hon vid sitt. Det är där vid våra köksbord, som kanske är ett och samma, som historien börjar.

Bådas historia, för tänk om det är tvärt om. Att det är hon som skriver mitt liv. Det spelar ingen roll, för ingen av oss kan veta säkert om vi bara finns i någon annans fantasi. I en pappershög i någons byrålåda, på en hårddisk eller mellan pärmarna i en bok på ett antikvariat.

En evighet i ett ögonblick

För precis 22 år sedan gjorde jag mig redo för att gå uppför altargången. Bröllopsdagen. Konstigt för inte känns det så värst länge sedan. Tiden är ju som den är. Elastisk och tänjbar. En evighet och ett ögonblick på samma gång.

Vi kan mäta tid, väldigt noggrant till och med, men det hjälper inte. Känslan, den egna upplevelsen följer sin egen väg, låter sig inte styras av atomers regelbundna svängningar.

Du kan omöjligt minnas alla dagar, inte ens alla år är värda att lägga på minnet. Samtidigt finns de där, alla morgnar, alla dagar du gått till jobbet, alla resor, alla sena kvällar med vänner. Allt det där vi kallar vardag. Livet mellan igår och imorgon.

I ett tal till min man när han firade 40-årsdag sa jag:
Jag har känt dig halva mitt liv, ändå träffades vi nyss och vår ettåring har funnits i en evighet.

Precis så kändes det och är väl ett exempel på att tiden är en gummisnodd och inte en stel linjal.
Kan tillägga att ettåringen är tonåring vid det här laget.

Idag är det fredag, nyss var det måndag. Det som nyss låg oändligt långt fram känns plötsligt som igår fast det hände för över 20 år sedan.

Frihet i en liten ask

Sommarlov! 40 oplanerade dagar ligger där och väntar som chokladpraliner i en ännu obruten förpackning.

Jag knyter vördnadsfullt upp sidenbandet runt och gläntar på locket. Sommarens chokladkartong ser ut att kunna bjuda på goda tider. Vilken bit tar jag först? Vilka sparas i tron att de smakar bättre i augusti?

Jag mjukstartar med en mjölkchoklad med toner av kola. Till kvällen något mörkt med havssalt.

Vit choklad en tidig morgon innan nattens dimma skingrats. En likörfylld pralin till en festkväll på stan. Champagnebollen med rosaskimrande skal av socker sparar jag till en särskilt sidensöt afton.

Kokbokslukerskan

Många är de måltider jag ätit direkt ur burken, samtidigt läsande en kokbok där jag med ögonen ätit något helt annat.

Jag är i det närmaste beroende av kokböcker med bilder och har en försvarlig mängd. Så länge jag kan minnas har jag inte ätit ensam utan sällskap av en sådan att bläddra i. Har jag mänskligt middagssällskap försöker jag oftast hejda mig från denna vana.

Egentligen vet jag inte vad det är som lockar för rätterna jag studerar behöver inte ens se särskilt goda ut och ytterst sällan har jag provat att tillreda något i verkligheten.

Jag vet liksom att jag skulle bli besviken. Jag minns ett försök med kall gurksoppa. Den såg knappt god ut ens på bild, än mindre i verkligheten. Grådaskig och slemmigt smaklös. Ändå händer det fortfarande att jag tittar i den kokboken och tycker gurksoppan ser lockande ut.

En rätt ur just den boken har jag dock lyckats få till bra. Den äts på riktigt, även av resten av familjen.
Min franska bondsoppa. Undantag finns som tur är.

Turist i min egen stad

Gäst i mitt eget hem. Känslan när man visar det hemtama för någon ny, en förstagångsgäst är speciell. Man ser det med besökarens ögon och jag minns att det verkligen känns så.

En sommar hade vi släktingar på besök från Kalifornien, jag var 10 år och likaså den amerikanska sysslingen. Sjuttiotalsradhuset blev som nytt. Hästarna i hagen en bit bort, något exotisk jag aldrig sett förr. 

Jag tror det är en nyttig påminnelse om vad man har. Att uppskatta, att ens upptäcka, sin vardag. Att den finns. Besökaren i havet frågar det förbipasserande fiskstimmet: Hur är vattnet idag? Vad är vatten, blir svaret. En rolig historia. Och tänkvärd. Vi lägger inte märke till det vi upplever varje dag.

Man borde oftare se till att försätta sig i ögonöppnarsituationer. Denna sommar kommer sysslingar till mina barn på besök, lika långväga gäster som när jag var barn fast denna gång österifrån.

Jag är nyfiken på vad jag kommer att se för första gången genom dem.

Världar av ord

Det är det jag vill skapa. Jag vill skriva beboeliga världar dit karaktärerna kommer, alldeles som av sig själva. Genom sin fria vilja.

Jag vill inte att det skall märkas att det är jag som skriver deras liv. Det är ju inte författaren som skall sticka ut med snygga formuleringar. Det är en verklig värld som skall skapas, lika trovärdig som den jag kallar min verklighet.

Illusionen av en verklig värld.

Långsamsommar

Det är första juni. Galet, vad hände med dagarna på vägen hit? Hann jag känna dem, se dem, höra dem?

Svårt att veta för i efterhand, i backspegeln, tycks det alltid ha gått så fort.

Framför mig vill jag att vägen ligger lång och utsträckt. Långsamt slingrande genom mjukt böljande landskap, där man kan ströva. Hur kan en väg slingra sig långsamt? Ligger den inte still?

Svaret ligger i strövandet, ett ord nästan lika fint som släntra.

Släntra gör man i stan och strövar gör man i naturen. Flanera kan man också göra i stan men inte i skogen. Det skulle bara se fånigt ut. En flanör behöver publik och rådjuren är visserligen nyfikna men inte på det viset.

För att släntra behöver man ingen publik. Inte ens sällskap är nödvändigt. Släntrandet är ofta en enpersonsaktivitet. En behaglig sådan som för en dit man behöver gå. Lugnt och varsamt.

Idag slår jag ett slag för dem alla. Släntraren, Flanören och Strövaren.
De behövs så väl som kontraster till allt hastande och skyndande i våra steg.

Alldeles oavsett hur du tar dig fram i tillvaron är det snart juli. Se till att hinna uppleva juni innan dess.