Kringskuret

Mycket i tillvaron nu är begränsat. Vad man kan göra. Vem man kan träffa. För precis ett år sedan var vi på väg för att fira jul och nyår i Australien. Något som då visserligen kändes som ett äventyr men alls inget omöjligt. 

Idag känns det som en avlägsen dröm. Något närmast overkligt. Nu när man inte ens bör åka buss. Inte kan fira helgerna med de man vill, på det sätt man vill. Det vore galet oansvarigt.

Förra julen kände jag en viss skuld över en lång flygresa. Klimatet oroade. Skogsbränderna som härjade, som vi upplevde på alltför nära håll. Resan kändes bitterljuv på det viset. Vi bidrog en smula till kommande års bränder.

Vi anpassar oss. Vi kan anpassa oss. Vi måste anpassa oss. Även om tillvaron blir kringskuren kan det ses som ett billigt pris för att så många som möjligt skall få finnas ännu en tid.

Med fantasin som sällskap

Jag har nog alltid tyckt om att vara för mig själv. Ensam eller själv, det är en skillnad där. Känna sig ensam kan man göra även i sällskap, kanske då som allra mest.

För mig själv, i mitt eget sällskap, har jag aldrig känt mig ensam. Tvärt om. Då kan jag som starkast förnimma samhörigheten med allt.

I sällskap där man inte når fram, där inget samtal sker. Där råder ensamheten. Den har inget att göra med om man är fler i rummet eller ej. Ensamheten känns när ingen kommunikation finns. När alla dörrar är stängda.

I fantasin kan alla dörrar öppnas, alla gränser korsas. Tid och rum är inte längre barriärer. Fantasin låter sig inte hindras av sådana världsliga saker.

Håll idégrytan kokande

Tillsätt små ingredienser då och då. Snigelsnor och en ögonfrans från en dovhjort. I sällsynta fall ett tagelstrå ur en enhörnings silkeslena man. Rör om noga. Gärna med en kvist av trollhassel.

Röken som stiger från grytan letar sig in i de mest svårtillgängliga skrymslen och vrår. Kanske in till dig, in i din själ och ditt hjärta. 

Om min historia kan ta sig ut ur mig och in i dig, då har jag lyckats med mitt långkok. 

I med- och motvind

Ibland känns det som allt går en emot. Som om universums alla krafter gaddat ihop sig. Det behöver inte vara något stort eller allvarligt. Det räcker med känslan av att det är motigt både hemma och på jobbet, som förvisso båda sker hemma nuförtiden.

Jag har tidigare tänkt att det bara är dagen, eller veckan, det är fel på. Att det mest är inuti mig själv som motigheten finns. Så är det antagligen. Och sen hittade jag dessa ord som kändes sanna:

"The universe conspires with you. Your self-doubt conspires against you."

Det kändes genast mer hoppfullt. Tänk om universum vill en väl? Så långt vet jag inte om jag kan gå men neutralt är det i alla händelser.

Motvind, motljus, motvalls, motgång,

Medvind, medgång, medsols, medvurst... 

Med vind i seglen.

Som tur är går det att segla dit man skall i såväl med- som motvind.

Stulna stunder

Det mesta i min tillvaro nuförtiden går ut på att hitta skrivtid. Tid som inte finns. Jag får stjäla mig till den. Tid för läsning finns det inte heller tillräckligt av. Gör det någonsin det?

Oändligt med tillgänglig tid hade inte hjälpt. Det vet jag från de tillfällen i livet då det varit just så. Jag vill ha precis lagom med tid. Inte för mycket. Inte för lite.

Just de stunderna, lagom många, är de som jag stjäl till mig.

Kroppen andas, själen berättar

Jag skriver för att jag tycker det är roligt. En hobby brukar jag säga.

Men sanningen är att jag måste. Annars sjunker jag till botten som en haj som slutat simma. Som kvävs när syret slutar strömma genom mina gälar.

Jag måste berätta. Mitt liv. Andras liv. Det som varit, det som pågår och det som skall bli. Jag berättar genom att skriva, för att hålla mig flytande. För att inte stillna på botten.

Tvåhundra små texter

Så var det dags igen. Hundra nya inlägg har det blivit sedan den 9 augusti förra sommaren. Jag har förstås inte hållit räkningen själv, det gör bloggsajten åt mig. Men faktum kvarstår. Detta är inlägg nummer 200.

Lite festligt kan man ändå få tycka att det är. Rent av värt att fira. Fira att orden fortsätter att komma.
Nå dåså. Grattis, hurra och skål!