Mellan älv och flod

Det är en sån där fundering som kommer över mig ibland. Vad tusan är det för skillnad mellan en älv och en flod? Frågan aktualiserades häromdagen då jag körde genom Sverige söderut från Jämtland till Stockholm. Vi passerade en och annan älv.

Övriga Europa genomkorsas av floder men i Norden finns bara älvar. Sånt där kan jag grubbla på men nuförtiden kan man ju googla.

Maken gjorde just så och hittade fler som undrat. Något tvärsäkert svar på varför vi inte har en endaste liten flodfåra i Sverige stod dock inte att finna.

Någon hade varit mer ihärdig i sin efterforskning och ringt både Lantmäteriet och SMHI samt rådfrågat en luttrad lärare i geografi. Ändå kammade även han noll i tvärsäkert svar. 

Jag framförde själv en teori till maken som gick ut på att en flod rinner i makligare takt än en älv. Den förstärktes genom att sagde lärare i geografi tänkt likadant. Ingen av oss tycks dock veta om det stämmer eller om det mera är en känsla som kommer av hur själva orden låter.

Och finns det några forsar i en flod eller finns de bara i älvarna?

Såhär i kräftskivetider kan man också fråga sig hur kan vi ha våra inhemska flodkräftor om de inte har några floder att bo i?

Att se mina skapelser

Hur i hela friden skall jag kunna bedöma mina egna skapelser? Hur skall jag veta när de är redo att möta omvärlden?

Det är som att bedöma sina egna barns utseende. De som alltid är vackrast i världen. Troligen genom en smart nyck av naturen för att säkra artens fortbestånd.

Jag kan inte rättvist bedöma mina skapelser. Det är omöjligt att se dem med neutrala ofiltrerande ögon. Antingen är man blind för skavanker eller så ses allt i ett rosafärgat skimmer med extra glitter på.

Jag kan omöjligt se dem utifrån. Inte se dem för vad de verkligen är. Bara upptäcka hur de tas emot av omvärlden.

Regnmätare

Det fanns en tid när det kändes som ett spännande äventyr att tömma regnmätaren. Se hur många millimeter som fallit sedan sist. Tassa ut tidigt på morgonen i ett ännu daggvått gräs, nu ångande av morgonsolens värme.

Vi hade aldrig någon hemma i radhusträdgården, det var förmodligen något mer för ett sommarställe. Säkert inte ens något vi själva införskaffat utan kvarlämnat av tidigare ägare.

En liten bägare i färgglad plast, mörkt blå eller möjligen grön om jag inte missminner mig. Fäst i en hållare på en pinne nedstucken i gräsmattan. En måttskala på sidan.

Nu ser jag ner i en tom blomkruka på balkongen efter en månads bortavaro och det är bara bottenskyla i den, plus en gammal kapsyl från en ölflaska.

Igår någonstans i Sverige fastnade vi på en väg med bilen i en hagelskur jag aldrig sett maken till. Intensiv, långvarig och med hagel som kändes som och väsnades som stålkulorna i en pachinkohall när de slog mot bilplåt och vindruta.

Jag vet inte vad jag skall tänka om vädret denna sommar. 

Återinträdet

Snart är det dags för den årliga återgången till arbetet efter sommarledigheten. Det så kallade arbetslivet. Jag gillar ett annat slags liv bättre. Så känns det iallafall nu strax innan återgången. Möjligen vänjer jag mig efter ett par veckor. Det brukar jag göra.

Kanske rent av uppskattar rytmen och indelningen mellan lediga dagar och arbetsdagar. Fördelningen 5-2 är lite sned dock. Jag hade föredragit en jämnare fördelning. 

Att kontorsarbete bäst görs just under 40 timmar fördelade på fem åttatimmarsdagar har jag svårt att förstå. Jag tror det finns andra och bättre sätt värda att utforska.

Ännu har jag några lediga dagar framför mig och skall inte låta tankar på det andra livet ta för mycket av den tiden i anspråk, samtidigt är det vårt att helt bortse från att vardagen närmar sig.

Kan man förbereda sig, skydda den ömtåliga semesterhuden med något kraftfullare än solskyddskräm? Det gäller att inte brinna upp i återinträdets friktion.

Att skiva för ingen

Jag läste nyligen en artikel som framhöll värdet av det läsarlösa skrivandet. Nu minns jag inte vad som var så föredömligt just med att skriva för ingen. Om inte annat blir det ofrånkomligen så att man skriver för sig själv.

Kanske var det rent av det som var själva vitsen?

Om någon skulle fråga mig för vem jag skriver så skulle svaret blir för mig själv. Nu är det ingen som har frågat så det blir lite spekulativt hela saken. 

Möjligen skulle svaret bli ett annat om det fanns en extern läsarskara och någon av dem ställde den där frågan. Då kunde det rent av låta lite avmätt och utestängande att säga att jag skriver bara för mig själv. 

Det är nog helt enkelt inte helt sant.

I något av alla skrivartips jag läst i sommar stod å andra sidan att det är viktigt att föreställa sig sin läsare. Att skriva för någon. Specifik.

Till exempel: Hur gammal är min läsare och hur påverkar åldern dess referensramar kring världen? Är min läsare också en expert inom området jag skriver om eller måste jag krydda med undervisande inslag? Blir jag för läsaren en jämlike eller en lärare?

Vad gör min läsare om dagarna, jobbar heltid eller är fri att läsa? Vad har de hemma i bokhyllan?

Någonstans där i listan orkade jag inte längre. Vem bryr sig? Jag vet knappt de där sakerna om mig själv och än mindre om en påhittad person som skulle få för sig att läsa något jag skriver. 

Så, jag fortsätter som nu, att skriva för ingen och för alla.

Att läsfasta eller inte läsfasta

Jag är nu inne på fjärde varvet, på lika många år, av Julia Camerons tolvstegsprogram för kreativa själar som behöver påminnas om att alla själar redan är kreativa.

Förra veckan fuskade jag. Det är den veckan som uppgiften är mig övermäktig. Man skall avstå från all form av läsning under en hel vecka. En hel vecka! 

Det går aldrig...

Delvis grundar sig min motvillighet i att jag inte förstår vitsen. Trots att jag läst kapitlet och instruktionen ett otal gånger. Om jag såg någon fördel skulle jag gladeligen åtminstone ge det ett försök.

Att fasta kan skapa hunger begriper jag, men jag behöver inte öka på min läshunger. Inte heller mitt sug efter att skriva. Jag tror på fullt allvar att mitt läsande är av godo för mitt skrivande men jag kan ha fel.

Jag vill verkligen inte missa en chans att öka min kreativitet men att avstå från att läsa en hel vecka känns ungefär som att bli ombedd att hålla andan lika länge.

Om jag kunde förstå och se en fördel så vore det en annan sak men till det ljuset går upp för mig fortsätter jag att fuska under fjärde veckan.

När sommaren var ny

Idag börjar augusti. Sista sommarmånaden om man inte väljer att räkna in första halvan av september. Det är är knepigt. Jag älskar när sommaren är ny. Juni när allt ännu ligger framför och sommardagarna är orörda. Inte ännu fyllda.

Det är alltid ett visst vemod förknippat med augusti. The onset of fall.

Det dröjer ännu några veckor innan hösten kan anas men plötligt en dag är den där. En klarhet i luften som inte finns där under sommarveckorna.

Augusti innehåller övergången från semester till vardagens jobb och skola. Ungefär mitt i brukar växlingen ske. Jag har alltid svårt att släppa det invanda. Ledighet, värme och inga tider att passa.

Jag minns när sommaren var ny. Ljusgrön, skir och alldeles oskriven. Nu är den moget grön i flera nyanser. Som tjock sammet eller mossa.

Jag vet att tiden inte går att backa och jag vill det inte heller. När det väl blir dags är jag redo men såhär i höstens upptakt känns motlutet alltför tydligt.