Hemmafrun

Det trodde jag aldrig, att jag skulle arbeta hemifrån. Jag som gjort allt för att undvika sammanblandningen av jobb och fritid, ända sedan skoltiden.

Nu har jag skött mitt dagliga värv från ett litet hobbyskrivbord i sovrummet sittandes på en av våra extra köksstolar som behövs när vi är fler än fyra till bords. I två år. Galet, det var inget jag ens kunnat föreställa mig innan det hände.

Hur många timmar har jag tillbringat inom dessa fyra väggar? Nattens sömn och dagens jobb, plus ofta kvällsaktiviteter som träff med vänner och kurser över Zoom. Jag ska nog akta mig för att räkna efter. Resultatet kommer inte få mig på bättre humör.

En fru som näst intill alltid befinner sig i hemmet, det måste ju beteckna en hemmafru. Ibland kan jag rent av göra bort en tvätt under arbetsdagen, liksom istället för fikarasten. 

Jag rensade garderoben i helgen och undrade när jag kommer att få användning för något som liknar normal kontorsklädsel igen. Här hemma går jag i slafsigt bekväma jeans, raggsockor och en varm fleecejacka.

Det är väl kontorshemmafruns motsvarighet till städrock och randigt förkläde.

Allt man gör är istället för

Vissa dagar känns det som jag väntar, dock ytterst oklart på vad. Inte på att saker ska återgå till det normala för vad är ens normalt numera?

I väntan på, vad hette han? Godot. Han som aldrig dök upp hos dem som satt och väntade i dikesrenen.

Den som väntar på något gott. Väntar oftast för länge.

Det som känns annorlunda nu är att det är oklart vad vi ens väntar på. Vad är det som skjuts upp? Innan var det mycket som bokades av och planerades om, gjordes på andra sätt som dög men ändå inte.

Släktträff över Zoom är bättre än att inte synas alls. Men kanske inte i längden. Inte när avståndet känns lika långt till grannkommunen som till andra sidan jorden. Det är ingen skillnad. Inte längre. 

I två år har livet stått på sparlåga. Det är nödvändigt, det är för andras skull. Av solidaritet med de som sliter på allvar. De som försöker rädda liv och de som håller vårt samhälle under armarna och ser till att infrastrukturen fungerar ännu en dag.

Håll er borta. Håll er hemma. Håll avstånd.

Vad gör det med oss människor att fostras i att vi är skadliga för varandra? 

Strykrädd

Jag har aldrig förstått mig på det här med strykning. Har med enstaka undantag för barnens pärlplattor inte tagit i ett strykjärn sedan 1996 då jag strök mig på tummen istället för bara klänningen jag skulle ha på min sysslings bröllop.

Jag lovade mig själv att aldrig stryka mer och har ju lyckats skapligt bra med att hålla det.

En barndomsväns mamma strök allt hon kom över, trosor, kalsonger och till och med strumpor. Jag minns att jag fascinerat stod och såg på och redan då undrade vad detta skulle vara bra för.

Strukna och manglade dukar och lakan, rent av med lockade band, som sen göms i ett linneskåp. Varför? Sängkläderna blir ändå skrynkliga och dukarna spills rödvinssås på så fort de används.

Jag fick ett strykjärn i julklapp när jag var 21, det är samma som används än i dag men inte av mig. Maken stryker nån enstaka skjorta, tiden för lucialinnen och pärlplattor är förbi.

Tummen har läkt men skinnet minns.

Det där som kallas kall

Vad är det som driver? Vad får oss att kämpa vidare, dag efter dag?

Någonstans har jag fått för mig att ett sant kall måste vara oförknippat med pengar, att det liksom inte får löna sig att arbeta med sitt hjärtas kall.

Kanske är det därför som vissa väldigt viktiga yrken fortfarande har rätt låga löner...

Oavsett hur det ligger till med den saken så är det intressant att fundera över om man har något som kallar på en. Om det finns något som lockar sådär alldeles extra.

Jag fick för många år sedan tipset att ställa sig dessa två enkla frågor:

-Vad får dig upp ur sängen på morgonen?
-Vad håller dig uppe om kvällen?

För min del blir svaren, kaffe och en god bok. 

Om det betyder att mitt sanna kall är att driva ett bokcafé eller om det bara avslöjar ett par av mina värdsliga laster är dock en smula oklart.

Oklart Självklart Solklart!

Om mycket vet vi inget. Om somligt vet vi något och om lite tror vi oss veta mycket. Hur det ligger till med vetandet går ju i de flesta fall inte att säga säkert förrän i efterhand. I vissa fall blir vetandet också mindre värt desto närmare sanningen man kommer.

Vetskapen om förra veckans rätta Lotto-rad är allmängods och därmed inget värd. Hade man känt till den innan dragningen kunde dock miljonerna trillat in.

Jag visste det! Jag hade det på känn!

Så kan man utbrista när saker sker som man tror sig anat i förväg. Ibland är det sant men lika ofta är det ren inbillning.

Så enkelt är det. Det oklara blir självklart och solklart bara man ger det tid. Tiden vet allt och med tiden vet även vi mer än vad vi gjorde igår.

Omstart

Det är inte utan att man börjar känna igen sig. Det är omstart igen. Eller kanske snarare en nystart. Det är, känslan av igenkänning till trots, inte förra året som går i repris.

Detta är tionde årsskiftet som den här bloggen hänger med över. Ett av de första inläggen från 2012 handlade just om vikten av att se bakåt för att kunna blicka framåt.

Jag skrev om min mångåriga vana att på årets sista dag författa en nyårskrönika. En sammanfattning av året som gått och något om förhoppningarna inför det kommande.

Så skedde förstås även igår. På samma café som de senaste många åren. Det är en trevlig tradition. En nyttig reflektion som jag inte vill vara utan.

God fortsättning på det nya året 2022!

Gränsövergång

Gränsövergång, vilket prickigt ord! Innehåller alla våra bokstäver med prickar och ringar över sig. Idag är det dags för ett klipp i tiden. Ett scenbyte.

Från ett år till ett annat, från den sista dagen i sista månaden till den första i första.

Alltid en skarp gräns som jag har svårt att hänga med i. Det sker så plötsligt. Ett ring klocka ring och så är det ena slut och det andra igång. Aldrig annars är man så medveten om det flyende nuet.

Den lilla strimma av tid mellan förr och sedan som knappt existerar. Den då man förväntas hinna skåla med familj och vänner, beundra vackra fyrverkerier i skyn och avge ett och annat svårhållet löfte.

Återstår att se hur väl jag lyckas fånga nuet mellan 2021 och 2022. 

I'll do my very best...

Gott slut!