Den som vet sägs vara vis. Eller hur är det nu?
Är visshet något att sträva efter? Vem kan vara säker på något överhuvudtaget nuförtiden när inget känns särskilt säkert. Allt kommer med ett förbehåll. Om det blir av. Om det kan ske. Kanske.
Kanske sann vishet är insikten att om morgondagen vet vi intet.
Ett tärningsslag bestående av en femma och en tvåa. För den som kan sin franska blir det uppenbart. Används även i betydelsen slump och det passar ju bra in i sammanhanget tärningsspel.
Jag har alltid lockats av spel och dobbel och var i min ungdom snubblande nära att anmäla mig till en utbildning till croupier. Än i dag kan jag undra hur livet då hade blivit.
Casinon har jag hur som helst besökt många, såväl i Las Vegas och Monte Carlo som i min hemstad. Jag gillar atmosfären. Allt är möjligt när slumpen får styra.
Ytterligare ett lusigt ord i sammanhanget är kåk.
Ett tärningsslag, eller en hand i kortspel. Full house är den engelska benämningen och nog kan det vara trångt på kåken.
Bästa kåken med tärningar är tre sexor och två femmor. Känslan när man slår en sådan är nästan i klass med att hitta ädla stenar i Försvunna diamanten.
Såhär är lördag slår det mig att vardagen är värd att vårda. Den uppskattas inte efter förtjänst. Tänk alla vanliga dagar. De som inte sticker ut nämnvärt. Det är de som är livet, allra mest.
Flertalet dagar är just sådana. De utgör så att säga bulken av livet.
Helg är det förvisso skapligt ofta, rent av så ofta att jag räknar in den i vardagslunken. Helgen är ett andningshål, en vila, en rast. Återhämtning i vardagen.
De där underbart speciella dagarna som genomsnittspersonen inte har mer än en handfull av under ett liv.
Jag kan inte bygga upp min tillvaro runt dem. Då förvandlas själva livet till en transportsträcka mot något som är så mycket mindre än det som redan finns framför näsan.
Det vore slöseri med ett fullt dugligt liv.
Vissa ord låter så trevligt uppiggande. Dinkus är ett sådant i mina öron. Låter som en kul figur, sådär lite lagom glad i hatten.
Vad det egentligen är? Jo, tre asterisker i rad. Ofta använt för att skapa ett avbrott i ett textstycke.
Såhär:
* * *
Tänk så många gånger har jag använt denna markör utan att veta att den hade ett eget namn! Och ett sånt glatt litet namn dessutom.
Glad dinkus på er!
Häromdagen tog jag mig en afterski i bastun, endast i sällskap av en välkyld burk Peroni. På den korta stund det tog mig att bli svettig och dricka ur den lilla burken hann en hel del tankar fara genom huvudet.
Sällan tänker jag så bra som när jag saknar något att skriva på. Typiskt. De allra snyggaste formuleringarna behagar alltid dyka upp i duschen eller mitt i natten eller som nu i det nyupptäckta träpanelsklädda utrymme jag kommit att älska.
Nu var just detta ingen särskilt vacker tanke men det slog mig hur fort själva burken blir varm. Då värms förstås även dess innehåll och min iskalla öl blir ljummen. Men särskilt irriterande är att öppningsflärpen blir varm.
Förr i tiden rev man loss den och stoppade ner i burken. Fråga mig inte varför, troligen för att undvika nedskräpning. Nu sitter dock flärpen kvar när man öppnat, lagom i noshöjd.
Näsbränna har fått en ny innebörd.
Ärligt talat var det länge sedan det hände nu. Omvandlingen från barnbidrag till barbidrag. Om det beror på att jag blivit bättre på att hushålla med mina fickpengar, tråkigare eller helt enkelt fått högre lön kan vi låta vara oskrivet. Jag vet inte.
Men det jag vet och det jag kom att tänka på idag på min solokvist afterski i bastun är att det hänt mer än en gång att jag blivit räddad av barnbidraget. Så passande trillar det in på mitt konto ett par dagar innan löning. Det måste finnas en tanke med att det inte betalas ut den 25:e i månaden som de flestas löner.
Nu är det dock snart slut med extraslanten. Yngsta barnet uppnår i slutet av denna månad den ålder då bidraget tillfaller henne själv. Barnbidrag övergår i studiebidrag, får man hoppas.
Detta var nu inte det enda jag kom att tänka på under den relativt korta stunden jag satt i bastun men om övriga funderingar får anstå till en annan dag.
I förväg är allt bara gissningar. Antaganden om kommande skeenden.
Ingen vet säkert vad som kommer att hända i framtiden. Inte ens en minut fram är helt säkrad även om vi sällan medvetet släpper fram den tanken. Det blir alltför vingligt. Vacklande. Inget att hålla fast i. Ingen fast mark att stå på.
Det finns inget som är säkert. Ingen försäkran om livet.
Vad är skillnaden mellan oro och att vara beredd? Hjälper det eller förstör det bara ett relativt lugnt nu?Med tiden kommer visshet. Tiden ger svar men alltid bara i efterhand. Sådana är entropins lagar. Oordningen i universum ökar och naturliga processer kan bara ske i en riktning.
Inget nytt, såhär har det förstås alltid varit.
