Sådan är framtiden. Ännu orörd. Likt nypistad snö, randig som manchester, innan första åket i backen.
Allt är ännu möjligt. Inga avtagsvägar har passerats. Inga felaktiga val har gjorts.
Vad som skett innan är passé. Inget att göra åt. Backa i skidbacke går icke. Inte heller i livet.
Endast framtiden kan påverkas. Berättelsen om ett liv skapas i nuet.
Framtiden är ett oändligt stycke obrukad tid.
Påsklov i fjällen. Har inte hunnit ut i backen ännu men sitter och tittar på den genom köksfönstret. Folk små som flugskitar mot det vita. Solen skiner.
Snön smälter nedanför och det är barmark vid foten av berget här mitt emot. Bar backe. På bar backe sa man när någon kommit på obestånd och fått gå från hus och hem. Utan ägodelar. Ställd på bar backe.
En bit upp i skidbacken ligger en bar. En backbar eller barbacke. Där serveras Aperol Spritz på takterassen. Jag var där en solig dag på sportlovet. Inte dumt alls.
Några skidåk till hoppas jag hinna med innan säsongen är över, snötäcket smälter och hela backen blir bar.
För den som till äventyrs undrar så överlevde jag läsfastan. Det kändes konstigt ovanligt och utmanande. Fortfarande nu ett par dagar efter bruten fasta så skriver mer än jag läser. Ett omvänt förhållande mot hur det brukar vara.
Får se hur länge det varar. Fantasin har fått sig en nytändning, en injektion av nyttigt knark.
Finns det flera lager av verklighet?
Vad jag vet finns bara en verklighet. Den jag lever i nu. I böcker och filmer däremot förekommer ofta flera dimensioner, tidsresor och parallella spår i verkligheten.
Maj och Jan, två för mig väldigt levande figurer existerar inte i min verklighet, men betyder det att de alls inte finns? Den ena har fantiserat fram den andre och kanske även tvärt om. De kommer från varsitt håll, från varsin tid men från samma stad.
De möts en kort stund, befinner sig i samma litterära verklighet. Sen delar sig tillvaron åter i två och var och en reser tillbaka till sitt. Till sin egen tidslinje och verklighet.
Vart denna gemensamma utflykt egentligen tagit dem står skrivet i stjärnorna. En delad fantasi, ett tillfälligt uppspänt fält i tid och rum. En gemensam klardröm. En manifestation av fantasi och skaparkraft som lämnar påtagliga spår.
Verkliga ord blir skrivna och hamnar i böcker som kommer att läsas och stå i bokhyllor och utgöra bevis för att magin finns.
Så föreställer jag mig himmelriket. Som ett oändligt bibliotek fyllt av alla våra berättelser. De som varit och de som ska komma. Alla världar tillgängliga på samma gång och oändligt med tid att läsa.
Tillgång till alla världar, samtidigt. Det är något för skapelsens högre makter. Vi andra får nöja oss med glimtar och brottstycken men det är vackert det också.
Med lånekort till ett bibliotek som detta på fickan kan livet inte bli annat än en fantastisk historia.
Då passar även jag på.
Det påminner mig om det irriterande välmenta rådet från BVC. Att sova när småbarnet gjorde det. Det funkade såklart inte för mig.
När barnet sov läste jag böcker.
Men nu, när orosråttorna för en stund lagt nosarna till ro mellan tassarna och snusar lugnt. Då passar jag på.
Allt ät lugnt. Alla är hemma. Inget särskilt på gång i råttboet. Jag lägger mig men vet aldrig hur länge lugnet varar. Det vara vara år eller dagar.
Det gäller att njuta av lugnet.
Fjärde veckan i Julia Camerons tolvstegsprogram närmar sig. Det är en avvänjningskur för blockerade konstnärssjälar som jag följer nu för femte gången i ordningen.
Jag har noga undvikit läsfastan de fyra tidigare omgångarna. Jag har haft utmärkta undanflykter till varför det inte alls borde gälla mig och min situation. Det är ju bara ett oskyldigt glas, bara en artikel på mobilen, bara en bok för att slappna av.
Men, jag har nu kommit till insikten att det vore dumt att ännu en gång bara rakt av avfärda avståendet från läsandet. Men hjälp vad det tar emot. Hela mitt inre tar spärn och vill ur detta. Vill inte längre vara med.
Vill inte!
Men jag talar lugnt och bestämt min inre treåring till sans. De små vet inte alltid sitt eget bästa. Faktiskt väldigt sällan får jag påminna mig om.
Tänk om läsfastan väcker en hunger jag behöver känna. En hunger som jag nu mättar med skräp. Proppar mig full med meningslös läsning.
Kan läsning vara meningslös? Det känns i sig som en orimlighet men man behöver kanske inte vara så bokstavlig i sin tolkning.
Ytterligare ett tecken på att det är dags är att omfamna denna läsfasta är att den råkar sammanfalla med såväl Ramadan som den kristna påskfastan. Jag är därmed i gott sällskap och kan unna mig en riktig läsfest sedan när min fasta bryts. Den är dessutom till skillnad mot de andra bara några dagar lång.
Och jag passar på idag, under återstoden av dagen, att frossa. Fylla mig med ord nog för att ta mig helskinnad igenom en vecka utan en textrad. Kanske borde jag börja handarbeta? Sticka vantar som dottern gör om nätterna. Virka eller brodera. Något för att sysselsätta sinnet som annars spårar ur.
Kommer jag svälta? Kvida av hunger efter ord. Kan man magra mentalt? Tanken med läsfastan måste väl vara att göra plats, att öppna upp för saker att våga sig fram.
Och med saker menar jag förstås tankar. Kreativa tankar. Sådana som annars dränks i bruset av mediaforsen. Mediebrus är ju till och med ett etablerat begrepp.
Att fasta från sociala medier och nyhetsflöde, det tror jag verkligen jag behöver. Mer tveksam är jag till att skippa det rena läsandet. Bokläsandet. Litteraturen. Men men det är väl en lika dum ursäkt som för den alkoholberoende att hävda att en bara dricker fina årgångsviner.
Tappra hälsningar från en ordberoende...
Det är synd att de slutat med aprilskämten i de stora nyhetskanalerna och dagstidningarna. Endast i lokalpressen vågar sig skämtlynnet fram.
De stora drakarna vågar inte längre. Det rimmar illa med den seriositet de vill utstråla. Jag förstår läget. Med fake news överallt är det inte lika roligt luras medvetet. Om än med oskyldigt uppsåt.
Men även i tider av kris måste man kunna skämta. Särskilt i tider av kris. Det kollektiva eländet har avlöst varann, eller rättare sagt inte avlöst, de finns ju alla kvar. Nya har lagts till. Inget har försvunnit. Miljö- och klimatkris, hälsokris, och väpnade konflikter, allt når in i oss. Direkt eller via nyhetsmedier.
Det blir påtagligt. I våra vardagsrum och vid våra köksbord även om vi inte för stunden drabbas. Det är som att världens elände förbjuder oss att vara glada. Påpekar med pekpinnen i högsta hugg att det inte är tillåtet att skoja eller skämta.
Någon kan ta illa upp. Ja såklart. det finns skämt och skämt. Givetvis ska man inte driva med folks tillkortakommanden eller vara rent elak. Men det är inte aprilskämtets natur.
Det ska vara näst intill uppenbart att det är på skoj. Kanske man hajar till en kort stund när någon ropar att det står en älg i trädgården. Och visst kan det vara sant. Det har hänt.
Säkert även en första april.
Jag saknar ett riktigt gammaldags töntigt aprilskämt. Som att Öland har slitit sig från havsbotten och drivit in mot kusten. Från 1950. På den gamla goda tiden.
