Nollte advent

Adventstiden får gärna kännas lång. Jag vill riktigt hinna njuta av julkänslan och friden som jag har bestämt hör till.

Vissa år, som detta, är adventsperioden maxad i och med att julafton infaller på en lördag och fjärde advent därmed nästan en hel vecka innan. Nästa år blir tvärt om den kortast möjliga då julafton och fjärde advent sammanfaller.

För ganska många år sedan kom jag på att fira söndagen innan första advent. Jag kallade det för nollte advent. Vissa går ännu längre och firar novent. Då startar man redan första söndagen i november.

Nollte advent är en upptakt inför julen och ett tillfälle att provsmaka årets ofta rätt gräsliga glögg. 2022 har den smak av New Orleans. Hur smakar en stad?

Kryddigt, sött och med inslag av kanel, tropisk frukt, kardemumma, skogsbär, chili och lime. Jag har besökt i New Orleans, sommaren 2000 och det jag minns tydligast är den varma fuktiga luften och Mississippi.

Jodå, jag vet att det egentligen är en hälsning under Mardi Gras med ändå.

Laissez les bon temps rouler!

Inte längre långa

Dagarna alltså. Knappt hinner solen gå upp innan den åter sjunker under horisonten. Mindre och mindre dagsljus når oss under ytterligare en dryg månad innan det vänder.

Idag vräker den första blöta snön ner. Lyser upp en smula. Vitt blött är bättre än svart asfalt. Men om dagarna är korta borde kvällarna bli desto längre.

Långa kvällar kan inte bara vara fel. Tänk att hinna göra något efter jobbet utöver middagsbestyr och sen i säng. Om korta dagar betyder långa kvällar så kan jag bredvilligt acceptera naturens ordning.

Bara vara

Att göra just ingenting är ett underskattat fritidsnöje. I jakten på att hinna så mycket som möjligt går allt förlorat. Fast i hamsterhjulet, grottekvarnen eller vad vi nu väljer att kalla den själlösa upptagenhetens eviga rundgång.

Jag vill inte göra en massa roliga saker! Jag vill göra ingenting. Kanske att lusten smyger fram efter ett tag. Lusten att måla, klippa och klistra ett hemgjort julkort. Bara för att. Inte för att det blir det minsta snyggt för det blir det inte.

Jag vill dricka en stor balja te och möjligen se ut genom köksfönstret. Är det mörkt syns bara reflektionen av mitt kök. Inte så spännande. Precis vad jag är ute efter. Jag vill ha tråkigt. Det är nämligen det bästa sättet att få känslan av att tiden räcker till.

Det bör alltid finnas utrymme till att göra ingenting.

Slumpens vägar

Slumpens vägar äro outgrundliga och därmed ytterst vilsamma. Slumpen låter sig inte styras eller planeras. Så skönt att inte kunna förutse hur något ska bli.

Dagen då slumpen tog slut. Ännu en sån där titel jag fått av maken. Vad händer om den så pålitligt opålitliga slumpen plötsligt slutar fungera?

Kvällens Yatsy-spel går år skogen eftersom alla tärningar envisas med att visa sexor. Det är ju helt meningslöst att spela då.

Jisses vad trist det vore.

Spår

Spår. Som i tågräls och skidspår som visar en utstakad väg. En väg som det är meningen att vi ska följa.

Spår. Som i däckspår och spår efter älg i skogen. Avtryck som lämnats av den som tog sin egen väg.

Spår. Som väderprognosen eller den som sker i kaffesump och kort. En förutsägelse om framtiden som var och en kan välja att tolka som den vill.

Är jag något på spåren eller är det bara helt urspårat?

Odla rätt sorts frön

Sår jag fröna till min egen oro? Till stor del, onekligen ja. Så dumt och onödigt. Jag kan odla vilka tankefrön som helst. Varför då välja de som låter oron slå rot?

Lugn och tillförsikt borde jag odla, vattna lagom och låta solen skina in. Hopp om harmoni borde jag sätta i jord och gödsla med frid och ro. Täcka över späda plantor med ett skyddande täcke av tid.

Frisk luft och rent vatten ska jag ge dem och solsken i lagom dos. En jordmån generös nog att växa i. Dessa livskraftiga växter utgör mitt altare att knäböja vid med vördnad och hopp.

Interrobang‽

Ganska ofta skriver jag !? i informella sammanhang. Gärna i påminnelser till mig själv. Kolla detta, utfallet är osäkert men glöm det inte! Typ så.

Jag vet så klart att man egentligen inte får stapla tecknen efter varandra på detta vis. Men jag tänker som så att givet att jag känner till skrivreglerna så kan jag också med gott samvete bryta mot dem. 

Skojigt nog finns ett tecken som kombinerar dessa två. Det ser ut såhär: ‽
Interrobang är dess namn och det känns ytterst passande.

Onomatopoesi i ett enda tecken.