Jag undrar hur många ord som ens finns kvar från då jag trodde att mitt manus var klart och redo att möta världen? Sommaren 2018 om jag inte missminner mig. Jag skickade ut mitt stackars ofärdiga bokbarn i den hårda förlagsvärlden.
Det gick som det brukar. Refuseringar i långa rader. Lustigt nog en refusering mer än förlag jag skickat manuset till. Jag blev alltså dubbelrefuserad. Säkert ett rent administrativt misstag men lite symbolik läste jag allt in det.
Nu efter flera års harvande av redigering med både yxa och osthyvel var det dags att ta till storslägga och bräckjärn. Jag särade på två historier som av misstag växt samman. Ett ack så vanligt nybörjarfel. För många händelsetrådar i ett och samma manus. När jag väl insett vidden av just detta problem var det enkelt åtgärdat.
Bort med hälften!
Svårare än så var det egentligen inte. Det var verkligen två sammanflätade berättelser som relativt enkelt kunde snurras isär. Den ena halvan, den bättre, börjar rent av likna något. Den har potential att bli något man inte behöver gömma i byrålådan. När hälften togs bort kom luften åt. Tanken fick plats och historien kunde fortsätta utvecklas.
Om den andra halvan är livskraftig nog att klara sig på egen hand? Kanske. Det är den svåra halvan, den känsliga. Den som liknar mig mest.
