Ett tålmodigt medium

Egentligen är det bara avtryck på ett papper. Krumelurer av bläck. Ord och tankar. Farhågor och förhoppningar, ältande och besvärjelser, allt i en salig blandning.

Det blanka pappret är den tålmodigaste mottagare som finns av frustration, oro, sorg och förhoppning om lycka som finns.

Pappret dömer inte. Säger inte heller irriterat att nu får det baske mig räcka med gnäll. Pappret står pall för allt, även det mest envisa tankarna. De där som man helst inte vill tänka, ens tyst för sig själv i vargtimmen.

Ord på ett papper kan även skapa så mycket glädje. Spänning och äventyr kan skapas nästan ur tomma intet och få fäste. Rena fantasifoster kan födas och utvecklas till karaktärer där jag uppriktigt förvånas i insikten av att de inte finns annat än i min fantasi.

Icketid

Jag kom tillbaka till staden efter en månads bortavaro och semester. Ledigheten fortsätter ytterligare några dagar på hemmaplan men det är inte samma sak.

Det märkliga är att det inte känns som jag ens varit iväg alls. Månaden som förflutit är som sammanpressad och komprimerad till icketid. Förr om åren när jag återvände hem efter veckor iväg kändes det helt annorlunda. Hemmet så ovant, som att jag såg det liksom utifrån. Men denna gång var känslan snarare att jag bara varit ute med soporna.

Detta trots att ledigheten varit full av upplevelser. Det är konstigt men samtidigt inte ett dugg förvånande. Tiden upphör nämligen aldrig att förvåna mig så det är liksom inte mer än väntat att det även kan bli såhär.

En tvättäkta historia

Håller den formen i tvätten? Min historia. Klarar den förlagens stålbad? Kommer den krympa till oigenkännlighet och tappa all sin vackra blåa färg?

Det återstår att se. Och om jag ska lämna in den till kemtvätt eller tvätta själv hemma i tvättstugan, det är en annan fråga att ta (tork)ställning till.

Jag ser framför mig hur tyget fladdrar i vinden, vackert mönstrade lakan på ett klädstreck spänt över en oklippt gräsmatta full av vildväxta sommarblomster. En berättelse som fått soltorka i den ljumma sommarvinden.

Mellan 10 och 2

Då är min plan att vara vaken. Jag har en ovana att vända på dygnet när jag är ledig en längre period. I yngre dagar inföll min vakentid snarare mellan 11 och 3 men jag har fått skärpa mig en smula. Det går ju inte an att vara uppe och uggla till klockan 3 längre...

Det där timmarna efter 11 på kvällen, då all expertis talar för att man redan borde sova, det är då det händer. Det magiska. Njutningen i att inte behöva gå och lägga sig för att man behöver vakna tidigt.

Men samtidigt vill jag ju inte sova bort mina lediga dagar... ett litet dilemma för en som tycks behöva sina åtta timmars skönhetssömn för att fungera.

Det får bli en kompromiss där jag tillåter mig att uggla lagom länge och sen sova ut lagom länge. Vad sen lagom är kan som alltid diskuteras.

Vanliga vänliga vandrare

På fjället hälsar alla på varandra. Det är trevligt och fullkomligt rimligt. Man går ensam i timmar och så möter man några som är på väg åt andra hållet. Utbyter något tips om vägen, konstaterar att det är  med- eller motvind, eller nåt sånt.

I storstaden skulle det förstås bli fullkomligt orimligt att hälsa på alla man möter så det resulterar i att man knappt hälsar på någon. 

Väldigt trist.

På en öde station

Jag sitter på balkongen, solen gassar och det är galet varmt. kvällståget mot Stockholm ar förbi nere vid sjön, det tutar vid de obevakade övergångarna. Tidtabellen börjar bli bekant. Tågens regelbundna tut är min kyrkklocka. 

Ikväll ska jag ingenstans. Andra får kliva på tåget. 

Jag borde skriva. Om andra som åker tåg. Passagerare på ett tåg som tar dem till en station som heter Blåhärad i Tidlösa. Men ännu är det för varmt på balkongen. Kanske senare ikväll när solen gått ner bakom bakom berget.

Samtidigt. Jag vet vad som händer om man velar för länge. Då slutar tågen att stanna på stationen och det gamla gula huset står övergivet kvar.

En djup dikt

Idag har jag verkligen ingen aning vad jag ska skriva. En vers kanske, en dikt eller ett kletigt grötrim? Nej det är juli och inte jul och om den saken har jag skrivit redan. Det känns som jag skrev det inägget nyss men det var för fyra år sedan, fyra år och fyra dagar sedan för att vara exakt.

Ok så det får bli en dikt ändå.

Jag gräver, 
du gräver,
hon gräver, 
vi gräver,
de gräver...

Den är inte särkilt vacker men den är jäkligt djup.
Och man har inte roligare än man gör sig.