Pistvakt

Det är något visst med att blicka ut över fjäll. På berget utanför mitt köksfönster finns nerfarter där skidåkare i miniatyr far fram. Liften och kabinbanan tar dem upp. Jag kan sitta inne i värmen och se på. 

I skydd av kvällsmörkret studerar jag pistmaskinen åka upp och ner och göra backen randig. Manchester. Maskinens starka strålkastare färgar granskogen magiskt blå. En koloss på larvfötter som enkelt segar sig uppför och nerför branten.

Jag föreställer mig alltid att den som kör är en tänkare, en som uppskattar ensamheten och lugnet på det folktomma berget. En termos med kaffe på sätet bredvid och lokalradion i lurar för att hålla maskinljudet ute. 

Jag spanar ut i mörkret. Imorgon bitti ligger de vita ränderna redo för nya åkare. 8 i 8:an. 

Raska

Nu går julen på övertid hemma hos mig. Dags att plocka ner julstjärnor och stuva undan julljusstaken i garderoben. Bordduken med julmotiv likaså och samma väg går kökshanddukar med lussekattsmönster och en grytlapp med en tomte på.

Det känns alltid vemodigt att raska undan julen. Lika trevligt är det att ta fram pyntet i slutet av året. Jag får trösta mig med att jag missar den glädjen om jag inte först tar bort allt. 

No comments

När jag startade bloggen 2012 hade jag kommentarsfunktionen avstängd. Och den var anonym, på så vis att jag inte skyltade med mitt namn. Jag minns inte exakt varför jag ville vara så hemlig och oåtkomlig men det berodde antagligen vid en ovana att synas på nätet.

Nu mer än ett decennium senare är det vardagsmat. Allt och alla finns på internet. Det är där man är och knappt nån annanstans. 

Jag startade inte bloggen för att få kommentarer. Den var bara ett utlopp, ett ställe att spara små texter och funderingar. Roligare än att gömma dem i byrålådan. De syns, de finns. Ett slags arkiv över mina spontana ofiltrerade tankar. De ogenomtänkta.

Numera går det att lämna kommentarer här men ingen gör det. På en blogg jag ibland själv läser, den enda, är kommentarsfältet ytterst livfullt och intressant. Hon som driver den frågade nyligen sina läsare hur de resonerade gällande sitt kommenterande och det rasslade till rejält. 

För att få kommentarer behöver man eventuellt ställa en fråga. Är det så? 

Bara barord

Det är modigt att vara sårbar. Såklart, det kräver mod att visa sitt rätta jag. Det oförställda äkta. Utan skyddshölje. Bar. Att göra något fast det är obehagligt läskigt obekvämt är modigt.

När jag kom att tänka på ordet sårbar så kom en drös andra bar-ord för mig.

Ohållbar, påverkningsbar, anpassningsbar, användbar, ryktbar, ärbar, ätbar, ämbar (fast det är något helt annat, typ en spann)

Ofattbar, försumbar, fruktbar, möblerbar, kontaktbar, onämnbar...  

Underbar och

Oslagbar!

Rafflande raffigt

Jag har länge planerat att låta ett proffs läsa ett av mina manus, ett som jag känner mig färdig med. Givetvis är det inte färdigt. Det är de aldrig. Knappast den här gången heller. Men som det brukar sägas. Skam den som ger sig. Så jag gav mig alltså inte utan skickade glatt in textfilen dit den skulle.

Dessutom med lite rabatt precis innan nyåret. Jag såg det som ett tecken på att det var dags att agera. Få ändan ut vagnen osv.

Döm om min förvåning när bekräftelsemailet kom från förlagets underavdelning som ger ut erotik. Ska man bli generad eller smickrad? Inget dera förstås. Inte egentligen. Men lite kul var det. Särskilt som min historia som visserligen handlar om kärlek befolkas av två närmast sjukligt blyga och försynta karaktärer som först efter gruvsamt mycket tvivel, en tidsresa med tåg och rådigt ingripande av magiska makter till slut hamnar i samma hotellrum.

Nu hoppas jag förstås på att få något matnyttigt tillbaka från lektören. Handfasta tips på hur berättelsen kan bli bättre. Bli läsbar utanför mitt eget trånga huvud. I värsta fall blir det platt fall. Sågning vid fotsulorna. Men det är ju i så fall intressant information även det. 

Bör förses med varningstext. Utsätt icke andra för denna smörja.

Nästa gång kanske jag bör försöka mig på erotik-genren. Vem vet vad som kan hända när rodnaden lagt sig.

Styrkan som redan finns

I dessa tider avger många av oss nyårslöften som syftar till förbättring och utveckling. Gott så. Såvida det inte går överstyr som det ju alltsom oftast gör.

Puh, ska vi verkligen springa efter mer när det vi snarare behöver är att sträva efter återhämtning. Lyssna på ordet. Återhämtning. Det betyder att hämta tillbaka något vi redan har. Ta igen det som redan tillhör oss. I vilan kan vi återfinna det vi tappat bort på vägen.

När vi sprang för fort.

Nu är det kanske en dum liknelse för den som råkat anmäla sig till både ett par millopp och en halvmara. Å andra sidan planerar jag inte att springa särskilt fort. Jag kommer definitivt inte att riskera att springa ifrån något eller någon. Tvärt om. Jag räknar kallt med att bli omsprungen. Men vad gör väl det. Jag tävlar bara mot min egen lathet och den kommer jag springa ifrån hur långsamt det än går.

Här gäller att återerövra den kraft vi redan har. Den finns säkert nedkilad någonstans mellan soffkuddarna.

Första i första

Ett alldeles nytt år. Ett oskrivet kalenderblock med 365 ännu oskrivna blad. Massvis med olevda dagar, ja för 2024 är ett skottår och det finns en extra dag insmugen i leken.

Sovmorgon och pizza till middag. Allt som sig bör. Januari brukar börja långsamt och sträcka sig långt in i tiden. Det borde vara mars, men nej en titt i kalendern brukar meddela att det är minst en vecka kvar av januaridagar. Märkligt för tiden tycks nästan alltid rusa fram. utom just i januari. 

Det är som att ett nytt år är trögt i starten. Hur kan tiden ens veta att vi delar in dagarna i år? Oavsett vad det beror på så tar jag tacksamt emot det lite lugnare tempo som januari bjuder på.