Skrivarkvarten

Jag brottas ju ständigt med tiden, försöker få den att tänjas ut mer. Räcka till mer. Gärna skrivtid. Skriv en kvart om dan och till slut har du en färdig roman. Tror vi på det?

Ge mig en kvart om dagen och jag ska göra dig till författare!

Sa aldrig Arne Tammer. Nä, han utlovade bara en ny kropp. Bra utfästelse det med förstås men inte just det jag är ute efter nu.

Så slår det mig. Den där skrivkvarten kanske inte är en tidsmässig kvart utan en rumslig.

Det är helt enkelt en skrivarkvart jag behöver.

Uppgiven eller utgiven

Hur viktigt är det att bli läst? Sedd och hörd? Finns den historia som inte når från berättaren in i någon annan? Ut ur mig. In i dig.

Nu trillar refuseringarna in. Jag funderar på att göra som Stephen King som skaffade sig en väldigt lång spik som han hängde upp dem alla på. Slog in den i väggen för att hänga alla de nedslående pappersarken på. I dessa mer digitala tider blir det inte lika tydligt. Faktum är att jag inte sparar mailen efter att jag läst dem. Det räcker ju att ha läst. 

Behöver ingen spik för att minnas vad de stod. 

Så vad blir det till slut, uppgiven eller utgiven? Vilken giv blir min hand?
Övergiven, prisgiven, undergiven, omgiven.

Tänk om man skulle utge sig för att vara utgiven. Fake it till you make it. Vilken ingivelse.
Riskerar man då att bli angiven för falskspel?

Som en snigels skal

Ibland, eller kanske alltid, längtar jag efter ett eget rum. En skrivarlya. Någonstans dit jag kan dra mig tillbaka. Undan. Ett rum för kreativt skapande. 

Jag vet precis hur det ser ut. Bilden är skapligt tydlig. Den finns till och med att tråna efter på Instagram där folk med samma dröm visar sina verkligheter. Det kan vara en liten bod längst ner i trädgården. En upp-piffad gammal redskapsbod där krattor, spadar och gamla gräsklippare fått göra plats för helt andra sorters redskap.

Redskapsboden förvandlad till en lekstuga.

Men nån sån stuga har jag inte. Jag har inte ens ett extra rum. Åtminstone inte i den fysiska verkligheten. Jag bär mitt rum inom mig och på så sätt har jag det alltid med mig. 

Som en snigels hus.

Rutinen vinner över olusten

Det som är nyttigt i längden är sällan njutbart i stunden. Särskilt kännbart är det innan man kommit igång, eller ens kommit sig för.

I allt från träning, flossning, romanskrivande, redigering till städning av överbelamrat hem, känner jag av detta faktum. 

Rutinen vinner alltid över olusten. Eller är det kanske så att rutinen skapar lusten? Oavsett hur sambandet ser ut så är rutinen, ritualen oslagbar när det gäller att komma mig för.

Ett trick för att lyckas hålla löftet till mitt framtida jag.

Tvivlet gnager

Tvivlet har vassa tänder och starka käkar. Det sliter mitt självförtroende i trasor. Får mig att känna att detta är för uselt att slösa papper, bläck och datorminne på.

Varför tänker jag så? Ingen skulle ju behöva se eländet. Och ändå låter jag det ske. Gång på gång. Självplågeri borde man undvika. Och ändå.

En hämmande kraft som jag behöver övervinna. Övermanna eller kanske överkvinna? Kraften kallas skam. Vad för mig att skämmas? Risken för ett misslyckande? Eller kanske tvärt om, risken att lyckas?

Grenskott

Man får rätt ofta stenskott nuförtiden. Det måste vara bilglasfirmorna i maskopi med de som tidigare tillverkade de sprättskydd i hårt gummi som satt baktill på alla bilar för i tiden.

Nåväl, idag skulle det inte handla om stenskott utan om grenskott. Jag sprätte nämligen iväg mitt livs första grenskott mot en medlöpare idag på förmiddagens springtur. Förresten var det snarare mot en motlöpare, för han kom förstås farande i motsatt riktning.

Hur som, jag råkade alltså sprätta iväg en liten gren med foten mot den där killen, ingen skada skedd, den snuddade honom knappt, men jag fick ordet i skallen.

Grenskott. 

Och inte bara ett utan fler. Först det där, en ivägsprätt gren på parkvägen. Sen vårens späda skott på grenarna. De som kommer snart. Den tredje sorten är av den karaktären som man behöver en suspensoar för att skydda sig mot. En välriktad hockeypuck till exempel. Aj.

Nu är det dags att sluta tänka på dessa grenskott innan jag kommer in på mer ekivoka uttryck som ett skott i råttan och sånt. 

Hoppsan!

Nu vänder vi blad

I köket har jag två kalendrar som visar vilken månad det är. Båda är rätt så barnsliga. En från tidningen Bamse som man får som trogen prenumerant. Ja, jag drygt 50-åriga kvinna, erkänner, jag får och läser den fortfarande. Dock står den i yngsta dotterns namn men hon fyller 18 i mars så det hjälper inte mycket som alibi.

Den andra kalendern är egentligen två. Det är döttrarnas laminerade teckningar från årets tolv månader målande under deras första skolår 2008 respektive 2012. I februari är det snöflingor på bilderna. Vi får väl se hur det blir, om det kommer nån mer snö, där jag bor har den just smält bort.