Orosmoln

Denna underliggande oro. Min ständigt trogna följeslagare genom livet. Oron finns där hela tiden, ibland drar den sig undan så till den grad att jag nästan kan glömma. Men strax kommer den upp till ytan igen. Något skaver, något gör sig påmint och genast sitter hjärtat i halsgropen och magen kommer i olag.

Oron finns där hela tiden, som ett dovt transformatorbrum. Lågfrekvent och störande.

Hälsa, krig, miljöförstöring, framtiden. Allt oroar mig, i tur och ordning. Så snart ett uppseglat orosmoln försvinner, kommer ett annat in i bild. Glider in i fokus.

Himlen är sällan helt klar. Precis som i verkligheten är det ofta något som skymmer solen.

Det är inte utan att jag längtar efter känslan av solens värmande strålar från en klarblå himmel... Fast då ska man väl oroa sig för att ozonlagret är för tunt eller har hål och revor i sig.

Oro oro stilla dig. Oro måste vara världens mest improduktiva känsla. Vad gör den för nytta?

Den ömtåliga kreativiteten

Funderar över konflikten mellan det intellektuella, akademiska och det kreativa. Om det nu ens finns en sådan konflikt. Sant är i alla händelser att det sällan förekommer några lovord inom akademin. Mest handlar det om kritik och fokus på det som behöver göras bättre.

I skolan ska man lära sig mer av det man inte redan kan. Rent av bli bättre på det man har svårt för. Inom skolan ska man lära sig följa mönster och mallar, lära sig veta hut och göra rätt. 

Precis tvärt om är det med det kreativa. Där är det viktigt att inte trampa vidare på kända stigar. Inte upprepa. Inte härma. Inte bara. Det kreativa vill ha uppmuntran, inte kritik. Kreativiteten är ett känsligt barn. Kan lätt tappa lusten om någon klagar på resultatet. 

Det där ser väl inte ut som en tekopp. Vad ska nu det där föreställa? En trebent bäver eller....

Nej precis! Och det kreativa barnet vill inte bara ha tomma lovord. Det är nästan lika illa. Hon vill ha råd och tips och uppmuntran. 

Om du gör såhär...  

Om vårtrötthet

Det ska ju finnas något som heter så. Vårtrötthet. Och ja, jag är trött. In i märgen trött. Inte den där sorten som hjälper att sova bort utan mer en orkeslöshet.

Ser hemmets stök, damm och bråte men orkar inte städa eller röja. Blickar ut över en balkong som är i stort behov av en skurhink och rotborste. Ett dagsverke innan några blommor kan införskaffas och planteras därute.

Jag tror dörren slagit sig så den går ändå inte att få upp förrän vädret vänder. Ljusslingan har blåst sönder, sladden är tvärt av. Bara att vira loss och kasta, när jag väl lyckas nå ut till den.

En annan dag. En annan helg.

Då ska jag såpskura och skrapa bort mossan som lagt sig som en grön matta över betongen.
En vacker dag kommer orken tillbaka. 

Den dagen kommer jag inte ens minnas hur det kändes att inte orka.
Då är jag vårpigg.

Gränslöst

För tillfället känns livet och tillvaron gränslös. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt men liksom konturlös. Allt går i varann. Alla dagar är en den andra lik. Ingen skillnad mellan vardag och helg. 

Jag befinner mig i samma rum. Vid ett rangligt barnskrivbord från IKEA på en köksstol eller i en fåtölj vid ett annat bord intill mig. Eller i sängen. Bokstavligen mellan samma fyra väggar. Alldeles för många timmar i sträck. Endast korta utflykter till badrum och kök bryter av.

Igår var jag åtminstone ute med soporna. Idag har jag inte ens kommit ut i farstun.

Kontrasten är slående. För bara tre dagar sedan var jag ute och for. Med flyg och många olika sorters tåg. Bodde på hotell i två olika städer tillsammans med familj och vänner. Firade påsk och en födelsedag. Inte en lugn stund. 

Nu känns stiltjen märklig. Fredagens arbetsdag som omärkligt glidit över i helg. Inget planerat som tur är. Tröttheten är påtaglig. Alla en smula krassliga.

Det är tid för vila. Tid för återhämtning.

Märkbar eller märkvärdig

De flesta av oss har väl någon gång haft en önskan om att märkas. Lämna ett bevis på att vi finns. Det kan handla om att bygga ett hus, ett företag eller en familj. Det kan handla om att vinna en OS-medalj eller att bli känd i en dokusåpa.

Eller att skriva en bok. Fast då krävs förstås att någon läser den också. Antar jag.

En stark önskan om att vara märkbar utan att någonsin råka bli märkvärdig. Det är det sällan någon som drömmer om.

Det är något med påsken

Påsken är en av mina favorithögtider på året. Antagligen för att den är otvungen och att det är vår och så att säga allmänt hopp om livet. Påsken har för mig ytterst få traditioner och måsten. Maten är enkel, som första halvan av ett julbord. Den godaste halvan med sill, ägg och lax.

Och gott godis. Man väljer själv. Jag slipper de ganska gräsliga marmeladkulor som jag bestämt alltid måste finnas på julens gottebord.

Påsken är pastelligt färgglad med söta kycklingar och harar. Påskkärringar som ett trevligt hedniskt inslag i det sammelsurium av Jesus död och senare uppståndelse och firande av naturens återfödelse efter vinterns dvala.

För mig har påsken inga fasta former. Inte utöver god mat och trevlig samvaro med familj och vänner i någon form. Så ser det även ut detta år som även inbegriper firandet av en 18-åring. Söndagen markerar slutet på eran där jag har barn i juridisk mening.

Påsken är den perfekta blandningen av allt och den bästa högtiden för en agnostiker som tror på livet, universum och allting.

Glad påsk!

Ge upp, ge efter, ge vika

Ibland känns det mesta hopplöst. Oklart varför. Jobbet. Hemmet. Hobbyn. Inget går ens väg. Annars kunde man ju tro att det på något plan skulle jämna ut sig. Som gungor och karuseller ni vet. Men nej hela nöjesfältet tycks ha bommat igen.

Jag brukar tänka att det är dagen det är fel på och inget annat. Eller veckan. Eller årstiden. 

Det fungerar till en viss gräns. Men sen är gränsen passerad och då är frågan vad en ska göra? Med sig själv och sin tillvaro.

Ska en ge upp? Nej det känns inte rätt. Ge efter för känslan. Ja, låt den komma och förhoppningsvis gå igen. 

Som en objuden enveten gäst som först sitter i köket och dricker kaffe. Kopp efter kopp. Tackar ja när kanna nummer två erbjuds och som därefter utan vidare tassar in i vardagsrummet och barrikaderar sig framför brasan i din favoritfåtölj, ber om en whisky och varma tofflor.

Ge efter och ge vika. Till slut går gästen ändå hem. Tackar för sig och du kan återigen sjunka ner i fåtöljen och återerövra dina tofflor och ditt hopp.