Lunkentuss

Jag var ute och sprang i morse med dottern, samma dotter som jag sprang Kungsholmen runt med. Denna gång blev det bara ungefär ett fjärdedels varv, fram och tillbaka. 5 km med andra ord och även denna gång i mitt bästa lunkentusstempo.

Vad tusan är en Lunkentuss? Tydligen ett troll i en gammal folksaga och namnen på en av de gamla elefanterna på Skansen, förstås döpt efter trollet.

Oavsett vad så låter det som en figur som lunkar långsamt fram på stora tassar till fötter. Inte för att jag har så värst stora fötter, bara blytunga.

Men jag lufsar stadigt på.

Hur låter tystnaden

Jag förstår att rubriken är en hopplöst dum fråga. Tystnaden kan väl inte låta. The Sound of Silence är bara titeln på en sångtext.

Ljud uppstår när en tryckvåg når den biologiskt konstruktion vi kallar öra och fortplantar sig på något halvt obegripligt vis och omvandlas till signaler i hjärnan som uppfattas som ljud.

Vad är då tystnad. Avsaknad av ljud? Eller något helt annat. Fullkomlig tystnad är sällan njutbart, det känns mest som man är täppt i öronen. Egentligen är det nog inte tystnad jag är ute efter utan friheten ifrån en viss form av oljud. Disharmoniska ljud.

Vilsamt är, vindens sus i trädens lövverk, porlande vatten, eldknaster men även slurpandet från diskmaskinen är vilsamt och jag vet flera småbarn som sovit extra gott i tvättstugan till torktumlarens trygga brummande.

En dag utan förpliktelser

Så skönt. En söndag utan större förpliktelser än att vattna blommorna och veckohandla. Idag får jag vila. Har träningsvärk i benen så hoppar över Friskisgympan.

Dessutom är det kallt, grått och regnigt väder så till skillnad mot igår finns inte skäl att vara ute mer än absolut nödvändigt.

En perfekt dag att hålla sig inomhus, i stillhet med en god bok. Vardagen kan vänta. 

Loppet är kört

Eller sprunget mer korrekt. Alltså avklarat, Årets första millopp. Kungsholmen runt. Fy för den lede vad det var kämpigt bitvis. Men nu är det gjort och jag kan slöa med gott samvete resten av dagen. Särskilt som jag även städade av lite på balkongen, åtminstone med hartassen. 

Det har jag tänkt på länge nu men att tänka hjälper inte på en skitig balkong. Jag vill ju ha en ren balkong att tänka på, eller skriva på. Gärna i sällskap av ett glas iskall torr rosé och gärna någon trevlig humla.

Humlor är för övrigt alltid trevliga. Jag har åtminstone aldrig träffat på någon annan sort.

Men åter till loppet. Som vanligt känner jag mig som en duktig människa så fort jag går omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Lite som en bättre sort. Trots att jag sprang förfärande långsamt idag så sprang jag i alla händelser fortare än alla de som inte sprang alls.

Så det så!

Och förresten, trevlig Star Wars dag också! May the Force be with you :)

Väntrums-KBT

Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.

Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.

Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen. 

Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.

För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan. 

Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant. 

Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller. 

Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.

Hissen går inte ända upp

Under en dryg månad har hissen i vårt hus bytts ut. Oj, vad vi har fått gå i trappor. Sju våningar. Den i telefonen inbyggda hälso-appen signalerade glatt. "Du går i trappor mer än vanligt".

Ja tacka fan, eller hissrenoveringen, för det.

Nu i förrgår skulle det äntligen vara klart. Hissen besiktigad och klar. Men, ack o ve... 

Döm om min besvikelse. De hade missat att koppla in knappen så det gick inte att kalla på hissen från vår våning. Buhu.

Jag ringde imorse och klagade på att hissen inte gick hela vägen upp. Kände mig aningen kräsen.

Som att bryta en femhundring

Det är knappt jag minns längre hur det var att ha kontanter på fickan. Men något jag minns mycket väl är hur snabbt en femhundring rann iväg så snart den var växlad i mindre valörer.

Om det så bara var ett tuggummi för en tia man köpt så var de resterande 490 kronorna så gott som borta. Ett minne blott.

Likadant fungerar det med tid för mig. Obruten tid är oslagbart. Sönderhackad är den mer eller mindre värdelös. Jag har svårt för att göra något vettigt av lösryckta fragment av tid. Har jag inte mycket kan de lika gärna vara.

Jag inser ju att detta är  rent slöseri med den enda någorlunda rättvisa resurs som existerar. Det borde gå att skapa värde även av de små slattarna. 

Mellantiden.