What's in a name?

Vad betyder ditt namn? Mer än du tror. Ett namn besjälar, vi ger namn åt det vi älskar. Våra barn, våra husdjur men även våra båtar och bilar.

I FNs barnkonvention står att alla barn har rätt till ett namn. Det är en mänsklig rättighet att ha en egen identitet och något att kalla sig. Benämningen på dig själv, jag heter...

Aldrig har jag grubblat så mycket som vid de tillfällen i livet jag fått möjligheten att namnge någon, eller något. Mina två barn, döttrar som man vill skall få heta något som passar dem genom livet. Namn som går att finna fina smeknamn på och som helst inte uppmuntrar till motsatsen öknamn, som passar på såväl en liten tjej som en vuxen kvinna i karriären och i världen.

Några företagsnamn har det också blivit genom åren. Förr skulle alla företag heta något på bokstaven A, för att komma först i den tjocka telefonkatalogen. Jag tror inte det är lika viktigt idag. Nu är det viktigare att sticka ut, låta bra, vara lätt att lägga på minnet.

En berättelse, i en bok eller i en film, kan vara aldrig så verklighetstrogen men en liten skillnad har jag lagt märke till. Det förekommer aldrig två karaktärer med samma förnamn, en företeelse vi annars är vana vid. I varje skolklass finns minst ett par namnpar, Alice M och Alice S.

På min barndomsgata med ett tiotal småhus fann inte mindre än tre Stefan, det var Lill-Stefan, Stor-Stefan och "bara" Stefan, han i mitten.

Så är det aldrig i böcker. Jag förstår ju att det är så för att det skulle bli ohållbart förvirrande annars. Det är ofta svårt nog ändå att hålla isär karaktärerna i en tätbefolkad roman. Men icke desto mindre är det en högst påtaglig skillnad mellan bok och verklighet. Undrar om det är en oskriven regel bland författare, ja, det lät ju vitsigt! Eller om det bara är en naturlig följd av att det annars helt enkelt blir för rörigt, till och med för författaren själv?

Finns något undantag till denna regel, där ute i bokvärlden, där det mesta ändå verkar förkomma. Tänk om jag skulle ta och skriva en bok där alla heter Anders. Skulle vara lite kul, alltid retar det någon.

Inner peace - tusen tankar om tid

Lust och ro, tid att tänka, ro att vila, lust att skapa. Så fungerar det för mig. Nästan allt kretsar kring detta nu, kretsar, rusar, snurrar. Jag är fast med tassarna i det omtalade ekorrhjulet. Men hallå, vadå ekorrhjul? Det finns väl inga ekorrar som kutar i hjul? Hamstrar kanske, varför i hela världen kallas det ekorrhjul?

Jag var på massage i förrgår, något som jag unnat mig nästan varje månad de senaste 15 åren. Jag kände mig lite extra spänd. På nytt jobb sedan nio månader, ett roligt, stimulerande och utmanande. Trevligt men ack så farligt att trilla dit. Jag frågade henne, hur det står till med det tvärsnitt av storstaden som min massös träffar regelbundet. Värre och värre blev svaret, det trycks hårdare, förväntas mer, levereras mindre, antar jag.

Var skall det sluta? Med folkuppror? Vem tror vi tackar oss, vi vuxna människor med våra små personer beroende av oss? Är det den bild av livet och framtiden vi vill ge de? Vill vi att de skall tro att man måste rusa genom livet för att lyckas när det är precis tvärt om.

De få som säger stopp, som ägnar sig åt downshifting, betraktas väl som lite märkliga anhängare av någon suspekt new-age-gruppering. Visst kan vi alla förbättra oss, växa, utvecklas och bli bättre men det är inte samma sak som att arbeta hårdare och trötta ut oss. Vi måste istället lära oss göra saker enklare, smartare. Det görs så oändligt mycket onödigt. Det gäller att bli bra på att identifiera det och reducera det ur sin tillvaro.

Jag inbillar mig att jag inte kan bli utbränd för att jag till naturen är så lat. Kanske stämmer det, men jag känner av faran, lockelsen av att bara göra lite till, lite för mycket fast kanske prioritera fel.

Jag tänker att familjen är min räddning, jag tar inte hem jobb och jag går därifrån för att hinna hämta på fritids. Fast det är inte sant, för likadant var det i skolan, i alla fall på högskolan som mer än skolan under tidiga år liknar de kommande arbetslivet. Långt innan familj och barn, envisades jag med att inte plugga hemma, inte blanda. Skolans lokaler för plugg, hemma, var det än var, för annat.

Inte blanda allt, för då kan man inte känna lugnet: För mig är det viktigt att koppla det till en plats. Det är nödvändigt, att äga en plats där det är lugnt. Fysisk eller tänkt spelar ingen roll, men alla behöver en plats för återhämtning.

jag tänker på tid, idag är det fredag, nyss var det måndag. Raskt går det eller kanske det gått långsamt? Tid ter sig olika före och efter. Det som nyss kändes oändligt långt fram, är plötsligt som igår fast det hände för 20 år sedan. Hängde ni med där?

Reflektion - Att betrakta det inre utifrån?

Det talas och skrivs om att det är viktigt att ta sig tid att reflektera. Det tror jag på. Om man bara rusar på i tillvaron och inte stannar upp i eftertanke blir inga stordåd gjorda. För övrigt består de allra flesta stordåd av många små relativt och sinsemellan till synes obetydliga saker. Så det så!

Reflektion, ett viktigt ord, ett viktigt begrepp, en viktig aktivitet. Var leder reflektionen? Tillbaka till en själv, fast utifrån kanske? Är det som att betrakta sig själv länge i en spegel? Till slut ser man någon man inte alls känner igen, en känsla av totalt främlingsskap. Lite samma känsla kan man framkalla genom att i tanken, eller högt för den delen, för sig själv upprepa sitt namn en massa gånger. Till slut låter det som någon helt annan, någon ovanlig och speciell.

Om man ger sig själv tid nog att reflektera ser man ofta något nytt, något man inte hinner se om man inte stannar till. Det är en fara i att bara tänka korta tankar. Fragment som kanske inte ens passar ihop till en helhet.

Jag tror variationen är viktig, ibland snabbt, kvickt och mycket, gärna med en kaffemugg fastväxt i handen, varvat med lite långsamhet och rofyllt tedrickande.

Tid

Nu har halva januari passerat. Jag brukar tycka att årets första månad är evighetslång och sniglar sig fram. Inte i år inte. Jag undrar vad det är som förstärker känslan av tidens flykt? Jag menar så jag istället kan dämpa farten.

Stanna, jag vill gå av. Eller, det vill jag ju inte, men jag vill att tiden skall kännas mer. På ett positivt sätt, som att jag hinner mycket, upplever mycket, inte som ett långsamt långtråkigt tradigt tragglande.
Snarare så som det kan kännas på en resa, då man gör och ser nya saker varje dag. Det är det som är boven har jag kommit på. Varje gång du gör eller upplever någonting välbekant som t ex firar jul, nyår, midsommar, besöker Paris eller Las Vegas, flyter tiden ihop och nuet blandas samman med tidigare upplevelser av samma sak.

Jag älskar traditioner men de förkortar livet, eller i alla fall upplevelsen av tiden, livet. Vill man känna att man lever länge skall man inte upprepa sig.

Det är måndag och fredag oftare än övriga dagar i veckan, åtminstone känns det så på måndagar och fredagar. Idag är det torsdag och det känns lite mer ovanligt. Sällsynta torsdagar. En gång hade min pappa två torsdagar i rad. Jag tyckte det var så fascinerande som barn när han berättade det. Så kan det bli när man reser fram och tillbaka över datumgränsen. Verklighetens tid stannar dock aldrig upp, går bakåt eller upprepar sig.

Tiden är den enda rättvist fördelade resursen i världen. Den mest värdefulla kanske, för med tiden kan vi göra allt det andra, det vi sätter värde på i olika sammanhang. Tiden rymmer allt.

Betydelsen av lite fruset vatten

Jag hade inte riktigt insett hur mycket jag tycker om snö och kyla, förrän den uteblev. Denna jul har i mina trakter varit helt i avsaknad av det vita magiska fluff som ingår i min sinnebild av hur julen skall vara.

Den lycka jag kortvarigt hann känna de två dygn i början av december då det var lite vitt förvånade mig själv. Hur kan det vara så viktigt? Det måste vara det där med den inre bilden, den som måste stämma med den yttre för att det skall bli den rätta känslan.

Som så mycket i livet grundläggs det tidigt hur olika saker skall kännas och vara och sedan ägnar man restan av livet till att återskapa sin barndoms jular, midsomrar, påskar eller vad det nu är tid för.

Förhoppningsvis skapar man kontinuerligt nya traditioner värda att bevara, men de gamla finns kvar med något av det ursprungliga kvar. Liksom min allra första smällkaramell från dagis, så vacker blir ingen jag gjort sedan dess. Eller jultomten av en gammal dassrulle från äldsta dotterns första dagisår, ett decennium sedan nu, som alltid finns på plats bland julpyntet här hemma.

Lager läggs till lager och blir en del av det som måste finnas med nästa gång. Den hemgjorda dörrkransen av granris, den tillkom förra julen då yngsta dottern ägnade två koncentrerade timmar åt tillverkningen. I år är hon sju och en ny krans pryder sin plats på dörren.

Snö fick vi ingen detta år, men resten, det vi kunde påverka, var på plats. Frågan är nu vad man gör åt sin stora saknad efter lite fruset vatten? Vackert vita tak i staden, frost på trädens grenar, knarr under skorna och en möjlighet att åka pulka och kälke i lilla backen vid kanalen. Tills det kan upplevas på riktigt igen, finns bilden tydlig i min inre föreställning om den perfekta julen.

Love me tänder...

Säg mjölktänder, och de flesta har något att säga, minnas eller känna. Mjölktänder är något vi alla kan relatera till. Rik som fattig, gammal som ung, alla har vi haft och tappat våra första tänder.

Min yngsta dotter, har hittills tappat två stycken, för övrigt desamma som kom upp först på den halvårsgamla babyn för exakt sju år sedan. Hon väntar till de är så lösa att att de faller ut av vinddraget. Hon gör inte som sin syster som drar av hjärtans lust och får loss dem kvickt så fort de är de minsta vickbara. Jag minns när hon som femåring glädjestrålande ringde mig på jobbet och berättade att hon dragit ut sin första tand. Jag visste inte ens att den var lös.

Min egen första lösa tand fick en kompis mamma, som var sjuksköterska, dra ut när jag var hemma hos henne på femårskalas. Jag vågade inte riktigt själv men tyckte att hon som var sjukvårdskunnig borde klara det. Ett par år senare då det var dags för den berömda dubbelgluggen i övre tandraden var jag modigare och slog ut dem mot grannens fönsterbleck, de var rejält lösa så det gjorde inte alls ont.

Rolig värre såg jag sedan ut på ettans skolfoto. Framtänderna kom fint upp som de skulle men skinnet över sprack inte förrän de var helt utväxta.

Grannflickan fick gå till tandläkaren och dra ut sina. De lossnade inte frivilligt. Hon stoltserade med ett fullt dubbelgarnityr både uppe och nere, innan tandläkaren fick göra sitt.

Har man sedan tur när tanden väl är ute, får man besök av tandfen och får en slant i utbyte. Inflationen gör att en tand i dag betingar värdet av en guldtia. Jag har för mig att det var en femma för mina egna gaddar.

Man kan undra om granntjejen med sina dubbla tandrader fick alla slantar på samma gång.

Magin i en burk med 50-öringar

Träburken, vackert snidad av en vän till min morfars bror, från hans tid i fängelse. Då har man förmodligen tid nog att fullända en liten burk av mörkt trä med de mest detaljerade mönster. Den stod på ett litet sidobord i vardagsrummet hemma hos mina morföräldrar och fylldes vartefter med de 50-öringar min morfar tömde sina fickor på. När det samlats 100 stycken i burken fick jag dem.

Det var alltid lika spännande då han tog fram burken och föreslog att vi skulle räkna slantarna. Det var alltid precis 100 och det slog mig aldrig att han hade kunnat räknat dem i förväg. Rent korkad har jag väl aldrig varit, men lite magi i livet vill jag fortfarande kunna tro på.