Dags igen för den fiktiva, konstruerade gränsen. Nyår. Det är ju inte så att tiden på riktigt stannar upp, tar en paus. Håller andan.
Tänk om det fungerade så, som en gammaldags filmrulle, som när den tog slut behövde vevas tillbaka, in i sin behållare och skickas iväg för framkallning.
Sen sattes en ny filmrulle i kameran. Ny film - Nytt år. Så var det ofta.
I min barndoms (pappas) kamera blev det ofta just så att filmrullen tog slut och byttes kring jul och nyår. Då blev det julbilder i varje ände.
Så, dags att sätta in en ny film i livets kamera.
Gott slut 2018 & gott nytt 2019!
måndag 31 december 2018
lördag 29 december 2018
192 oskrivna blad
Jag har räknat, mina prickiga skrivböcker innehåller 192 sidor. Delat med tre räcker det i 64 dagar.
Att sätta penna till papper varje dag kan kanske i sig räknas som ett underverk. Isåfall så. Ja.
Jag törs iallafall inte sluta med den här vanan. Jag fortsätter. Skriver sidorna fulla i en prickig skrivbok. Strax innan en är fullskriven ser jag till att ha en ny liggande på vänt. Man vill ju inte sitta där en morgon utan.
Jag har försökt meditera. Utan större framgång. Vanan har varit svår att befästa. Vanan att skriva tre sidor varje morgon däremot har satt sig förvånansvärt lätt. Skrivandet är som en form av meditation.
Ordmeditation.
fredag 28 december 2018
Ett förlorat torn
Är det bara jag som bryr mig om förlusten av ett torn? Inte i schack alltså, utan här i stan. TV-tornet på Gärdet, Kaknäs som jag nu ser från mitt vardagsrumsfönster. Tornet i sig får nog stå kvar men jag får inte längre åka upp och beundra utsikten därifrån.
Jag läste i tidningen nu i veckan att det stängs för allmänheten, det bedöms tydligen inte längre vara tillräckligt säkert att släppa upp vanligt folk i tornet. Kanske det nu bara tillåts prinsessor och drakar?
Sådant kan jag sörja. Det är nog dags att öppet erkänna att jag är nostalgisk. Jag sörjer inte bara stängda torn utan även gamla bilar.
Jag tänker på alla gånger jag varit däruppe. Som barn med besökande vänner och släktingar. En gång fast i en evighet med en hissrädd liten släkting som vägrade att åka ner, efter att under uppfärden upptäckt denna hissrädsla. Jag minns inte hur det löste sig men ner kom vi ju förstås till slut.
Alla besök därefter med familjen genom åren, nu senast och troligen sista gången, så sent som i våras.
Tänk om Eiffeltornet skulle stängas för allmänheten. En orimlig tanke. Hoppas jag.
Vad är det med höga hus och torn som lockar mig? Jag åker upp i alla jag får tillfälle till. I TV-torn, somliga som det i Toronto med en roterande restaurang längst upp.
Jag gillar när det byggs på höjden, när "the sky is the limit".
Jag läste i tidningen nu i veckan att det stängs för allmänheten, det bedöms tydligen inte längre vara tillräckligt säkert att släppa upp vanligt folk i tornet. Kanske det nu bara tillåts prinsessor och drakar?
Sådant kan jag sörja. Det är nog dags att öppet erkänna att jag är nostalgisk. Jag sörjer inte bara stängda torn utan även gamla bilar.
Jag tänker på alla gånger jag varit däruppe. Som barn med besökande vänner och släktingar. En gång fast i en evighet med en hissrädd liten släkting som vägrade att åka ner, efter att under uppfärden upptäckt denna hissrädsla. Jag minns inte hur det löste sig men ner kom vi ju förstås till slut.
Alla besök därefter med familjen genom åren, nu senast och troligen sista gången, så sent som i våras.
Tänk om Eiffeltornet skulle stängas för allmänheten. En orimlig tanke. Hoppas jag.
Vad är det med höga hus och torn som lockar mig? Jag åker upp i alla jag får tillfälle till. I TV-torn, somliga som det i Toronto med en roterande restaurang längst upp.
Jag gillar när det byggs på höjden, när "the sky is the limit".
onsdag 26 december 2018
Utsikter
Det var utsikten jag föll för när jag första gången kom upp i det som skulle bli vårt hem på sjunde våningen. Utsikten över hustaken på andra sidan kanalen, utsikten över spåren och tågen som på håll liknar en modelljärnväg.
Utsikten ner mot vattnet som på sommaren trafikeras av förbipasserande båtar. De av trä är vackrast och låter vackrast. Det finns få ljud som är så somriga en dunket från en tändkulemotor. Det skulle möjligen vara mygginande, men det är inte lika trivsamt.
Nu är det vinter och ingen åker på kanalen. Om isen hinner lägga sig stark kanske skridskoåkarna vågar sig ut. Jag har alltid drömt om en isjakt.
Från vardagsrummet ser man långt. Höga hus vackert upplysta av färgglad fasadbelysning, andra höga hus ännu upplysta av skarp byggbelysning. Kontorshus och bostadshus, många med ljusslingor runt balkongräckena i tappert försök att lysa upp vintermörkret.
Det är ingen stillastående utsikt, jag kan stå länge och titta på förbifarande bilar på broarna, tågen, bussarna och på sommaren båtarna, cyklarna och flanörerna nedanför.
Utsikt finns det gott om och inte mycket insyn att bråka om. Enda fönstret i hela lägenheten som på nära håll vetter mot ett annat hus är vårt runda köksfönster som matchas av ett identiskt mitt emot. Kök möter kök och påfallande sällan tycks vi vistas i dem samtidigt.
Utsikten ner mot vattnet som på sommaren trafikeras av förbipasserande båtar. De av trä är vackrast och låter vackrast. Det finns få ljud som är så somriga en dunket från en tändkulemotor. Det skulle möjligen vara mygginande, men det är inte lika trivsamt.
Nu är det vinter och ingen åker på kanalen. Om isen hinner lägga sig stark kanske skridskoåkarna vågar sig ut. Jag har alltid drömt om en isjakt.
Från vardagsrummet ser man långt. Höga hus vackert upplysta av färgglad fasadbelysning, andra höga hus ännu upplysta av skarp byggbelysning. Kontorshus och bostadshus, många med ljusslingor runt balkongräckena i tappert försök att lysa upp vintermörkret.
Det är ingen stillastående utsikt, jag kan stå länge och titta på förbifarande bilar på broarna, tågen, bussarna och på sommaren båtarna, cyklarna och flanörerna nedanför.
Utsikt finns det gott om och inte mycket insyn att bråka om. Enda fönstret i hela lägenheten som på nära håll vetter mot ett annat hus är vårt runda köksfönster som matchas av ett identiskt mitt emot. Kök möter kök och påfallande sällan tycks vi vistas i dem samtidigt.
torsdag 22 november 2018
Att skriva i skrymslen och vrår
Jag skyllde länge på att jag behövde långa sammanhängande sjok med tid för att kunna skriva. Jag hittade fler som kunde backa upp min övertygelse, tex Bodil Malmsten som i sin "Så gör jag - konsten att skriva" menade att hon fungerade likadant.
Att hon som jag beundrade skrev så, gav mig legitimitet att fortsätta tro att det var så det var. Måste vara.
Men, jag har omvärderat, reviderat min uppfattning och tänker nu, när jag nyss läst den passagen igen i Bodils bok, att jag kanske missuppfattade. Det kanske är man själv som får skapa den sammanhängande tiden av alla de små fragment man ibland måste hålla tillgodo med. Förmågan att få helheten att hänga samman. Ändå.
Jag har av nöd fått lära mig att skriva i livets skrymslen och vrår. De där långa sammanhållna lediga stunderna fylls nämligen alltför lätt av annat.
Av måsten och den så kallade tillvaron.
Den orörda tiden är svår att värna, liksom orörd snö är det gärna någon där och gör skidspår och snöänglar. Jag vill ju samtidigt leva i ett sammanhang med en familj, man och barn (tonåringar numera). Jag varken kan eller vill försvinna långa tider i sträck. Istället måste jag fånga de många små stunderna och bunta ihop dem till något sammanhållet.
Jag skrev om det här i något av mina allra första inlägg här. Att jag skapade själva bloggen som ett av mina små utlopp, i väntan på möjligheten att fritt släppa fram floden, forsen av ord.
Det lilla porlandet fick duga för att hålla idéflödet igång.
Nu skriver jag ofta i livets skrymslen och vrår. Drömmen om att få skriva i stora salongen kvarstår. Jag vet att jag får sitta där i en skön fåtölj, framför en sprakande brasa en dag, med något gott inom bekvämt räckhåll på ett litet bord bredvid.
I mellantiden tar jag de chanser som ges. Ståendes mitt i trapphuset på väg mellan våningsplanen, på bussen, i farten, på fiket. Undansmygen i en vrå. Idéerna tar inte hänsyn till arbetstider och möten, bryr sig inte om att jag står i duschen eller borde sova.
Från mitt skrymsle känner jag värmen och hör sprakande från brasan i stora salongen. En dag skall jag öppna de massiva dubbeldörrarna in dit. Salongen väntar på mig.
Att hon som jag beundrade skrev så, gav mig legitimitet att fortsätta tro att det var så det var. Måste vara.
Men, jag har omvärderat, reviderat min uppfattning och tänker nu, när jag nyss läst den passagen igen i Bodils bok, att jag kanske missuppfattade. Det kanske är man själv som får skapa den sammanhängande tiden av alla de små fragment man ibland måste hålla tillgodo med. Förmågan att få helheten att hänga samman. Ändå.
Jag har av nöd fått lära mig att skriva i livets skrymslen och vrår. De där långa sammanhållna lediga stunderna fylls nämligen alltför lätt av annat.
Av måsten och den så kallade tillvaron.
Den orörda tiden är svår att värna, liksom orörd snö är det gärna någon där och gör skidspår och snöänglar. Jag vill ju samtidigt leva i ett sammanhang med en familj, man och barn (tonåringar numera). Jag varken kan eller vill försvinna långa tider i sträck. Istället måste jag fånga de många små stunderna och bunta ihop dem till något sammanhållet.
Jag skrev om det här i något av mina allra första inlägg här. Att jag skapade själva bloggen som ett av mina små utlopp, i väntan på möjligheten att fritt släppa fram floden, forsen av ord.
Det lilla porlandet fick duga för att hålla idéflödet igång.
Nu skriver jag ofta i livets skrymslen och vrår. Drömmen om att få skriva i stora salongen kvarstår. Jag vet att jag får sitta där i en skön fåtölj, framför en sprakande brasa en dag, med något gott inom bekvämt räckhåll på ett litet bord bredvid.
I mellantiden tar jag de chanser som ges. Ståendes mitt i trapphuset på väg mellan våningsplanen, på bussen, i farten, på fiket. Undansmygen i en vrå. Idéerna tar inte hänsyn till arbetstider och möten, bryr sig inte om att jag står i duschen eller borde sova.
Från mitt skrymsle känner jag värmen och hör sprakande från brasan i stora salongen. En dag skall jag öppna de massiva dubbeldörrarna in dit. Salongen väntar på mig.
söndag 18 november 2018
Njutånger
Eftertanke. Varför heter det så, när ordet, iallafall för mig, indikerar att tänkandet måste ske före? Innan det är för sent.
Beror det på ordbyggnaden "att tänka efter" där "efter" är mer i betydelsen söka eller leta efter något. Ett svar då får man förmoda.
"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" Just det, det tycks som om eftertanken ofta kommer för sent. Leder till ångerfullhet.
Ett av de skojigaste ortsnamn jag vet är Njutånger. Det ligger uppåt norr och visst förstår en språknörd som jag att det inte alls är ånger som i ångerfull som avses, utan en grund havsvik. Men ändå, namnet triggar fantasin. Vem vet inte hur njutånger känns?
Jag tycker man skall sträva efter att ångra så lite som möjligt, särskilt sådant som aldrig blev gjort. Kostar det en aning njutånger så är det oftast värt det.
Tvivlet, ofta klädd i välviljans skrud kommer alltid sent till festen...
Beror det på ordbyggnaden "att tänka efter" där "efter" är mer i betydelsen söka eller leta efter något. Ett svar då får man förmoda.
"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" Just det, det tycks som om eftertanken ofta kommer för sent. Leder till ångerfullhet.
Ett av de skojigaste ortsnamn jag vet är Njutånger. Det ligger uppåt norr och visst förstår en språknörd som jag att det inte alls är ånger som i ångerfull som avses, utan en grund havsvik. Men ändå, namnet triggar fantasin. Vem vet inte hur njutånger känns?
Jag tycker man skall sträva efter att ångra så lite som möjligt, särskilt sådant som aldrig blev gjort. Kostar det en aning njutånger så är det oftast värt det.
Tvivlet, ofta klädd i välviljans skrud kommer alltid sent till festen...
lördag 17 november 2018
Kreativiteten är ett skyggt djur
Kreativiteten är hal som en ål. Slinker blixtsnabbt mellan fingrarna. Svårfångad, man måste liksom lura den. Skriva ner idéer när de inte märks, när man egentligen gör något annat. Tittar åt andra hållet, bara råkar ha ett skrivhäfte i väskan. Lite förstrött, såhär...
Då medan man pladdrar på, kan det hända att ett skyggt kreativitetsdjur tittar fram ur skogsbrynet, tar några steg ut på ängen där jag sitter med en korg lockande äpplen på en filt.
Jag vill inte fånga djuret. Det går inte. Bara titta på det och någon gång har jag rent av fått stryka dess lena päls.
Jag har träffat många skygga idédjur. Oftast rymmer de till skogs för mig. Jag rör mig lite oförsiktigt, en för hastig rörelse och de är puts väck.
Värst är novelldjuren. De är riktigt irriterande. Ungefär som "whack-a-moles" om ni förstår. Som sticker upp huvudet ur ett hål, ibland flera åt gången så jag inte vet åt vilket håll jag skall titta. Jag lyckas aldrig fånga dem, jag vill inte banka dem i skallen förstås, men ni ser symboliken.
De fnissar retfullt också. Stannar ibland så jag hinner få till en början, en mitt, men jäklar, aldrig några bra slut. Utan bra slut, inga noveller...
Vad lockar man novelldjur med för gott?
Då medan man pladdrar på, kan det hända att ett skyggt kreativitetsdjur tittar fram ur skogsbrynet, tar några steg ut på ängen där jag sitter med en korg lockande äpplen på en filt.
Jag vill inte fånga djuret. Det går inte. Bara titta på det och någon gång har jag rent av fått stryka dess lena päls.
Jag har träffat många skygga idédjur. Oftast rymmer de till skogs för mig. Jag rör mig lite oförsiktigt, en för hastig rörelse och de är puts väck.
Värst är novelldjuren. De är riktigt irriterande. Ungefär som "whack-a-moles" om ni förstår. Som sticker upp huvudet ur ett hål, ibland flera åt gången så jag inte vet åt vilket håll jag skall titta. Jag lyckas aldrig fånga dem, jag vill inte banka dem i skallen förstås, men ni ser symboliken.
De fnissar retfullt också. Stannar ibland så jag hinner få till en början, en mitt, men jäklar, aldrig några bra slut. Utan bra slut, inga noveller...
Vad lockar man novelldjur med för gott?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)