Vem kan berätta för mig hur framtiden blir? Vem kan försäkra mig om att den ens finns och att den isåfall blir bra? Ingen skulle jag våga påstå.
Men det finns något som har svaret, inte någon utan något.
Tidens gång.
Ingen vet idag var som händer imorgon. Även om man ofta kan spå att morgondagen blir gårdagen lik.
Med tiden får vi svar. Med tiden får vi veta hur framtiden blev. Men då är den ingen framtid längre utan redan i det förgångna.
Tiden har svaret på alla frågor, men inte alltid i tid.
Jag har alltid namngett mina bilar och den trogne läsaren vet att min äldsta dotter fick namn efter en av dem.
De har hetat Hobbe, Oswald, Bettan och Emy. Den senaste hette Mitsu, möjligen lite fantasilöst men en bra bil. Det betyder "tre stycken" på Japanska. I det här fallet tre diamanter, som i bilmärkets logga.
Idag har vi hämtat hem vår senaste, som jag gett namnet Ture. Denna gång från Frankrike. När jag tänker efter har bilarna i mitt liv kommit ifrån:
Frankrike (Renault), Japan (Mazda), Sverige (Volvo), Tyskland (VW), Holland (DAF), Tyskland (Opel), USA (Chevrolet), Japan (Mitsubishi), och nu då Frankrike igen (DS).
Ture känns som ett bra namn på en fransk voiture och man åker på tur med en bil. Jag hoppas på många långa tursamma turer med Ture.
Ställtiden har försvunnit. Den så viktiga ställtiden, som behövs för att skapa rum i tiden, har berövats oss.
Förr fanns ett rum för arbete och ett för det andra. Tydligt åtskilda både i just tid och rum. Nu flyter allt samman och inga gränser finns.
Bara det här att inte behöva gå hemifrån, all transporttid som sparats in. Vad har jag gjort av den? Vart har tiden jag brukade lägga på att ta mig till och från jobbet använts till?
Kollegor berättar att de går en promenad innan jobbet, kanske skjutsar barn till skolan eller går ut och springer. Själv tar jag mig inte ens ner till soprummet innan arbetsdagen gått över i kväll.
Jag saknar min ställtid men förstår samtidigt inte hur jag någonsin hann med den.
Bara genom en datorskärm är det tillrådligt att mötas. Räcker det i längden för att upprätthålla en vänskap eller en arbetsrelation? Kanske.
Mycket av det jag brukade göra, jobba på ett kontor, gå en kvällskurs eller på föreläsningar, gå på bio och träffa vänner på krogen. Allt det där har nu i drygt ett år fått göras bakom vägg av glas, genom en datorskärm.
Visst, det är bättre än inget och jag måste säga att just kurser gör sig bra på distans. Jag har nästan glömt hur det kändes att gå till en kurslokal och sitta bredvid folk i en skolbänk. Det är frågan om jag ens vill göra det igen. Kanske.
Kan jag ha utvecklat en folkskygghet? Kanske. Kan jag bara umgås via en vägg av glas. Har jag blivit som flickan på andra sidan spegeln?
Vid genomgång och redigering av det manus jag jobbar med har jag hela tiden startat i början. Börjat i starten. De kapitel som ligger först har därför blivit genomgångna mest.
För varje varv har jag nått lite längre men det är först nu som jag närmar mig slutet, de sista kapitlen. Upplösningen.
Den här delen av texten är i stort behov av såväl redigering av det gamla som nyskrivning av nytt.
Undrar om det är klokt att göra båda sakerna parallellt i samma svep? Antagligen inte men jag kan inte låta bli.
Jag har bara att följa historien dit den vill ta sig, dit den vill ta mig.
Det finns en osynlig flod som bär oss genom livet. Vi flyter med den. Ibland gör den tvära kast och det finns höga fall.
Det finns virvlar och vassa stenar men där finns också trädstockar att hålla fast vid när vi behöver extra flythjälp för en stund.
Där finns mjuka klippor värmda av solen som vi kan vila oss starka på.
Intressant hur en tanke hakar i nästa, som vagnar i ett oändligt långt godståg.
Som vanligt startade det i duschen.
Jag tror det började med alias, sådant som man kallar sig i ett spel. Själv brukar jag heta Blixten efter den lilla röda bilen i den tecknade filmen. Det ger liksom bra skjuts.
Nåväl, tanken på Blixten påminde mig om ett foto jag en gång fick av en kollega på förrförra jobbet. En Camaro på Mantorps racerbana målad just som Blixten.
Kollegan visste att jag gillade både bilmärket, jag hade en Camaro på den tiden, och Blixten. Bilden blev min bakgrundsbild på datorn under många år.
Men nu undrade jag vem kollegan var. Först var minnet mycket dimmigt. Inget namn, inget ansikte, bara en känsla. Sen klarnade det långsamt, fram trädde hans fru, som jag nu mindes var präst. Då kom ett minne av ett dop som hon förrättade. Vems? Jo, en hela annan bekants dotter, vars fru råkade vara kusin med min kollega, prästens man.
Så kan det bli när jag åker med tanketåget. Jag minns fortfarande inte min kollegas namn men jag känner på mig att det finns på nästa station om jag åker med en bit till.