Cigarrpyromanen

Vem är cigarrpyromanen? Den frågan infann sig genast så snart jag fick höra talas om att han fanns. Eller, rättare sagt, finns gör han förstås inte ännu. 

Jag tror åtminstone inte det. Kanske alla potentiella romanfigurer finns halvfärdiga i ett rekvisitalager för karaktärer. De väntar där tålmodigt som klippdockor på att bli påhängda egenskaper och karaktärsdrag.

Cigarrpyromanen står isåfall lugnt avvaktande i sin vinröda rökrock med intrikata snirkliga mönster i guld och svart. Ärmarnas muddar och krage är pälsbrämade. Tofflor på fötterna. Han är en smula undrande till vad han förväntas ställa till med för elände. Pyroman låter en smula olycksbådande.

Jag fick cigarrpyromanen som idépresent av min man. Bara detta ord men det räcker förstås för att väcka min nyfikenhet. Vem är han? Och vad i hela friden är det denna i grunden fridsamma man bränner upp?

Raspberry Feelings

Igår plockade jag hallon för första gången på drygt 40 år. Ändå satt det kvar i muskelminnet. Den njutningsfulla känslan av att fylla en hink med de röda bären. Det var inte vildhallon utan självplock i en odlingstunnel, stora som jordgubbar. 

De lagom mogna bären lossnade så lätt, närmast hoppande via min hand och ner i burken. Hade inte mina små hinkar som tidigare innehållit grekisk yoghurt blivit fulla hade jag aldrig kunnat sluta plocka. Jag övervägde starkt att fortsätta fylla en papperskasse jag också hade i bilen.

Jag kände igen denna smått besatta känsla av frenetisk skördande från barndomen. Under samma period som mitt senaste hallonplockande ägde rum skördade jag även ärtor, körsbär, plommon, krikon, vinbär, potatis, äpplen och säkert nåt mer som jag nu glömt att räkna upp. Frilandsgurkor kanske.

Ärtorna skulle sedan spritas och i känslan av att sitta i timmar och öppna ärtskida efter ärtskida och se en stor röd skål långsamt fyllas till brädden av de små gröna kulorna fanns något djupt tillfredställande.

Det var fint att återuppleva den känslan. Det lugnande att göra något med fingrarna, att gå samlaren i mig till mötes.

De första orden - ett decennium på bloggen

Idag för exakt tio år sedan skapade jag bloggen Lust och ro och ett första inlägg med just titeln De första orden.

Så nu är jag framme vid dagen för tioårsjubileet. Det känns märkligt att det verkligen gått så många år sedan jag klickade fram det första inlägget på min första blogg.

Om det blir en tryckt bok återstår att se men om, så blir detta bokens sista inlägg. Nummer 405 i ordningen om jag räknar rätt.

Texterna här på bloggen fortsätter däremot. Kanske redan imorgon!

Självklar självkänsla

Självkänslan är som starkast när den är bortglömd. I självhjälpslitteraturen sägs annars att självkänslan är något vi behöver jobba med. Ungefär som med kärleken men det tror jag inte heller behövs. Jag tror att kärleken liksom självkänslan bara finns där för oss att få alldeles gratis och utan ansträngning.

Inte ska man behöva stå vid spegeln och krampaktigt leende berätta för hon där mitt emot att hon duger, rent av är av världsklass.

Ha! Så genomskinligt. Sådana billiga trick går vi inte på. Det känns precis lika falskt som när någon annan brer på lite för bredd om sin egen förträfflighet. 

Genast väcks misstänksamheten och med den tvivlet.

Så här gäller bara att slappna av, inte anstränga sig. Bara vara den du är.

Ordspråkstombola

Det slog an många strängar på min lyra

Han är inte den vassaste hästen i stallet

Hon har inte alla knivar i stället

Jag har en begraven hund ihop-plockad med dig

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Har man tagit fan i båten får man kasta honom i sjön 

En trasmatta av ord

Hösten 2012 läste jag the Happiness Project av Gretchen Rubin, en bok jag fått med mig hem från sommarens besök i New York. En av de saker författaren gjorde under sitt år av utforskande av lyckobringande aktiviteter var att starta en blogg.

Jag kände direkt avundens bekanta lockelse.

Jag vill också!

Känt och gjort. Jag startade denna blogg. Lust och ro. Naturligtvis anspelande på lugn och ro som inte alls är tillräckligt för att jag ska kunna skriva, jag behöver även lusten.

Inläggen har kommit att handla mycket om skrivande. Skrivande, tid, språk och ord. Kärleken till orden.

Från början syntes inget större sammanhang, det var mest funderingar och kåserier. Med tiden har jag dock börjat ana ett mönster. Till synes lösa trådar formar en sammanhängande väv. Sammanhanget framträder först efter att många bitar lagts till bilden. Helheten syns bara på håll.

Hurra för hundra för fjärde gången

Nu har jag passerat ett nytt hundratal inlägg igen. Det går verkligen snabbare och snabbare nuförtiden. Egentligen är detta det fyrahundraförsta inägget men text nummer 400 ville handla om söndagssolen och inte detta jubileum.

Raden av inlägg har stadigt växt sedan starten hösten 2012. Alldeles snart firar Lust och ro tio år. Ett decennium av små texter. Dagen som bloggen fyller 10 kommer den därmed innehålla drygt 400 texter.

Jag har en idé om att fira genom att skapa en tryckt version av de tio första åren. Jag var nyfiken på hur tjock en sådan bok skulle bli. Nu är jag uppe i 266 sidor så 270 blir det nog. 

Vi får se...