Sportlovsveckan för oss och alla andra Stockholmare börjar imorgon. I fjällen är det plusgrader och regn. Visst finns det ännu snö i backarna och jag ser att liften går. Tar med sig tappra skidåkare, som trotsar blötan, med sig sig upp på berget.
Vi sitter inne. Kurar. Det hade vi gjort oavsett väder denna gång på grund av ett fotbollskadat knä och allmän sympati. Det kommer fler chanser till skidåkning i perfekt snö med sol och klarblå himmel. Så ser sinnebilden av en perfekt skiddag ut.
Under veckan har jag haft afterwork i bastun ett par gånger. Lagom till när jobbdatorn landar i sin ryggsäck är bastun varm och ölen kall. Sann vardagslyx. Första gången jag skrev om denna fina vana var ganska precix ett år sedan och den gången handlade det om näsbränna.
När jag häromdagen skulle beskriva mitt nöje för min ömma moder som liksom jag är begåvad med språkpolisens känsliga sinne blev det lite skojigt.
Såhär skrev jag i ett mess:
Själv fick jag en Corona från ICA som låg kvar i kylen sedan i somras i bastun, med en limeklyfta i.
Jag insåg ju direkt hur det lät. Syftningsfel är bara förnamnet...
Språkpolisen i mig frågade sig, och sin mamma, om det framgick att ölen legat i kylen och inte i bastun sedan sommaren. Och hur var det med limeklyftan, hade även den legat i sedan i juli?
Hur jag än vände och vred på orden lät det som att ölen stått i bastum med limeklyftan i sedan i somras.
Innan ligger alla vägar öppna. Innan man gjort sitt val och taget den ena eller den andra vägen. Framåt är allt möjligt. I backspegel ser man bara den vägen man tog. I valet klipps alla alternativ bort. De hamnar som en bortklippt filmsekvens, i papperskorgen istället för att visas på bioduken.
Du är din egen filmklippare. Du står även för regi och kostym. Kanske även för tillsättning av biroller och statister. Det är en smula oklart.
När eftertexterna rullar sitter du längst fram på parkett.
Jag njuter av min självvalda ensamhet. Högst frivilligt har jag dragit till fjälls för en veckas arbete och kvällar i mitt eget sällskap. Planen är att hinna läsa och skriva något mer än jag annars brukar göra.
Tiden får utvisa hur väl jag lyckas med min föresats. Halvtid i solituden har redan passerat. Dags att lägga på ett kol med andra ord.
Samtidigt en saknad efter de som jag normalt delar mitt liv, badrum och kylskåp med. Konstigt hur man kan sakna att vänta på sin tur i den enda duschen i en familj med tonåringar.
Här i solituden har jag en lyxig regndusch alldeles för mig själv. Middagen bestämmer jag. Jag törs knappt skriva vad jag ätit hittills under veckan. Abbas fiskbullar i hummersås, en semla, fjällfil, te och mackor med sardiner och ikväll står Findus frysmiddag (köttbullar) på menyn.
Nåja, vi prioriterar alla olika och jag prioriterar nu tid. Dessutom råkar jag gilla det jag ätit. Är till och med stolt grundare och medlem i den vilande föreningen Fiskbullens vänner.
Det är lustigt. Den tredje sidan hamnar alltid i en ny skrivbok. Mina morgonsidor alltså. Varje morgon i ur och skur skriver jag tre sidor dravel i en skrivbok. När en skrivbok börjar bli full tycks det alltid få plats två sidor och så hamnar den tredje som första i nästa skrivbok.
Inte med flit och avsikt men jag har märkt att det blivit så nu ett flertal gånger. Som en mjuk övergång till nästa bok, en med ännu bara tomma sidor.
Så var det också i morse då jag skrev två sidor hemma vid köksbordet medan tågen for förbi utanför fönstret. Tredje sidan skrev jag på tåget när jag en stund senare åkte förbi samma fönster på min färd norrut.
Jag tänker på det som en styrd slump. En slump som man hjälper en smula på traven. Som livet i största allmänhet alltså.
Imorgon fortsätter boken att fyllas med mina tankar. Med mina ord. Mitt kära dravel.
Hur bär man sig åt för att nå ut? Till en publik eller läsarskara alltså. En historia som aldrig når ut, den når heller aldrig fram.
Den måste ut ur mig.
In i dig.
En obeskriven historia kommer aldrig att bli mottagen. Aldrig läst, begrundad eller bedömd. Det är bara de beskrivliga berättelserna som blir beskrivna.
Tänk om det är de obeskrivliga som är de mest fantastiska? De som innehåller det vi behöver läsa, höra eller veta. Så synd i så fall.
Den som knäcker koden att beskriva det obeskrivliga blir en sann hjälte.
Varför skapar vi? Skriver böcker, målar tavlor, skulpterar och agerar på scen.
Jag tänker att det är så en verklighet blir till. Någon skapar den. Någon med fantasi stark nog att föreställa sig en värld. Eller kanske tillräckligt många som tillsammans vågar hoppas.
