Idag är det den sista mars och min yngsta dotters födelsedag. För sjutton år sedan gick jag otåligt och vankade och väntade på att hon skulle behaga födas. Dagarna gick och det är magiska datumet kom och passerade.
Det närmade sig en vecka över tiden och risken att hon skulle bli ett aprilskämt började bli oroväckande hög.
Nu slapp hon som tur var undan detta öde med knapp marginal. Det blev födelsedag den trettiosista mars och vips har det gått sjutton år. Time flies.
Jag tycker det är skoj hur många olika ord man kan få fram genom att lägga till förled på ett ord. I detta fall ordet fall.
Infall, utfall, avfall, nedfall, frånfall heter det väl inte? Och frånfälle kanske inte gills. Påfallande kan man säga att något är.
Uppfall finns nog inte och framfall vill man helst inte prata om.
Och bakfall, är det ett fall av bakfylla?
Tillfall. När något tillfaller mig.
Faller i faller en faller alla...
Förstår morgondagens eller kanske redan dagens barn vad det uttrycket betyder?
Nu när betalningsmedel för länge sedan slutat klirra mot kassalådans botten. Och dessutom var det väl mest prassel i kassan ett bra tag innan även det försvann.
Nu är det tyst. Möjligen hörs ett digitalt pip. Pip i kassan. Det låter inte till närmelsevis lika skoj.
Swish däremot är skoj. Swish låter det när betalningen far iväg och visst hörs ett litet klirr när pengarna landar i andra änden.
Det känns som jag alltid är hemma. Alltför sällan ser jag annat än hemmets i och för sig betydligt fler än fyra väggar men ändå. Ständigt dessa väggar. Samma tradiga trall.
Annars, för i tiden, gillade jag att gå ut. På lokal. Nu lät jag riktigt ålderstigen, inser jag.
Men, faktum är att jag saknar mina gamla favoritställen, de där jag brukade sitta ock skriva efter jobbet eller en stund på helgen.
Thelins café, Björkens bar, LeBistro och baren hemma i backen, den som bytt namn flera gånger. Jag har alltid haft en faiblesse för hotellbarer och hemtrevliga fik. De där ställena som känns perfekta för en stunds avkoppling med en skrivbok som bästa sällskap.
Jag tappade bort rutinen när jag slutade jobba på kontor. När jag inte hade en hemväg där jag passerade de där ställena och naturligt kunde slinka in. En station mellan arbetet och hemmet. En hållplats att landa på. På något vis måste jag finna vägen tillbaka till mina gamla stamlokus.
Jag hör hur de lockar på mig.
Dimman har legat tät utanför fönstren flera morgnar i rad. Som i Lützen. En massiv vägg av ogenomträngligt vitt fluff. Jag tänker att dimman svalt allt därutanför. Husen, kanalen. till och med balkongens svarta smidesräcke. Tänk om allt är borta på riktigt. Inte bara tillfälligt dolt av fuktmättad luft.
Det är svårt att veta säkert vad som finns i dimman. Inget träd anar sin granne. Alla är ensamma.
Plötsligt som genom ett trollslag kommer solens fingrar av ljus och skingrar dimman. Allt den dolde fanns kvar. Känner lättnad.
Just nu, just här händer ingenting och i det vill jag vila. Försjunka i händelselöshetens famn.
Ser inte bakåt. Blickar inte framåt.
Bara är.
Ingenting.
Mina önskningar är oftast inte av det materiella slaget. Inte direkt och isåfall är de små. Som gyllene korn av rom eller ostron tronande på en bädd av krossad is.
En iskall öl i en varm bastu. Något som förr kunde räknas till de enklare nöjena är numera belagt med en obligatorisk avvägning om elpriset motiverar till att avstå.
Skulle jag räkna ihop den verkliga underliggande totalkostnaden för en hägrande stund i bastun så skulle det framstå som svindyrt. Man kan tappa lusten för mindre så jag låter bli att räkna.
Är solnedgången gratis att njuta? Kanske, det beror på om man räknar in altanen den betraktas från, eller stranden på en ort dit det krävts flygbiljett och hotell.
Pengar är inte likställt med lycka men ibland kan tillgången till pengar göra lyckan mer tillgänglig. Iallafall för den som fått smak på löjrom, gåslever och champagne.
Som tur är kan jag ännu mer uppskatta enkel soppa på potatis, lök och vitkål.
