Ur startblocken

Och ur morgonrocken lyckades jag äntligen ta mig denna förmiddag i slutet av april. Ut och springa alltså. Det tar alltid emot och jag drar mig i det längsta men till slut så går det inte att skjuta på längre. 

Denna förmiddag var det alltså dags för säsongspremiär för min lilla löptur på 3 stackars kilometer. Lagom kort för att det inte ska bli övermäktig att ens ge mig ut. Jag är ju strax hemma igen. Ungefär så. Det gäller att övertyga sig själv om att det snart är överstökat. Och så är det ju.

Betyder nu detta att jag kan göra springandet till en god vana att hålla fast vid? Kanske. Det beror på vad vinsten är. Om vinsten är att känna mig lite piggare så är det ju bra men inte lockande nog i sig. Kaffe kan duga gott och likaså en promenad i dagsljus. 

Kungsholmen runt stod det skrivet med sprejfärg på gångbanan och genast vaknade min tävlingslust. Att springa ett lopp kändes lockande. Jag har sprungit många millopp på Söder och i Paris men aldrig runt min egen ö och aldrig såhär tidigt på säsongen. Kommer det ens att gå, eller blir det jag som kommer att behöva gå?

Musans gyllene väg

Den som har turen att få kreativ guidning från högre makter gör klokt i att följa med på färden.

Att skriva inom en specifik genres mall gör det förvisso enklare att nå ut på den så kallade marknaden. Men vad är marknaden annat än förväntan om potentiella läsare?

Du behöver inte gå omvägen via marknaden, tvärt om. Skriv hellre direkt för läsaren. Äkta vara lockar mest. På läsarnas marknad är musans guldmynt hårdvaluta.

En övning i ärlighet

Morgonsidorna ger övning i att uttrycka mig ärligt och sanningsenligt. Öppenhjärtligt. Avskalat skulle man också kunna kalla det. Utan filter.

Den som lyckas skriva ärligt, autentiskt, äkta och med välvilja. Den som vill sin läsare väl. Den kan lyckas fånga en trogna skara.

Alla dessa morgnar, alla dessa skrivböcker som fyllts med ord från mitt yrvakna ohöljda sinne, Om jag vågar skriva äkta på de sidor som ingen annan ser kan jag även våga vara sårbar på andra ställem.

Morgonsidorna har lärt mig att skriva sant. Inte sant i bemärkelsen att mina historier är på riktigt. Inte alls, de utspelar sig i en annan verklighet men en verklighet icke desto mindre.

En trovärdig verklighet. Värd att tro på i all sin osanolikhet.

När kalendern går fel

Det är inte bara mitt Schweiziska precisionsur som går fel, även min inre kalenderfunktion tycks vara i behov av kalibrering.

Annars händer det mest på semestern när veckans olika dagar hunnit smälta samman till nåndag. Detta underbara tillstånd när allt flyter.

Nu när det hände mitt i arbetsveckan och terminen är det inte lika underbart utan mest förvirrande och smått irriterande. Envist höll min inre kalender fast vid övertygelsen att det var söndag igår. Så till den grad att vi vid veckohandlingen missade att köpa något just till söndagsmiddagen. Den jag alltså trodde inföll redan igår.

På det här viset får jag denna helg njuta av två söndagar men får klara mig utan lördag. Och samma sak var det även tidigare i veckan då jag trodde hela tisdagen att det var onsdag. Normalt får min intre kalender pricksäkert just därför märks det så tydligt när den hamnar ur synk.

Beskriva - att skapa en värld

Ibland roar jag mig med att dissekera ett ord eller ett uttryck. Vad betyder något egentligen, liksom bortom ordet i sig? Dagens ord är Beskriva.

Att beskriva något har jag i vardagen tänkt betyder att man berättar sådär lite lagom förklarande vad något är eller hur något fungerar eller ser ut.

Men, om man lyssnar så... är det något som levandegörs genom att man skriver om det.

Eventuellt blir det tydligare om vi tar till närbesläktade ord som besjunga och betrakta. Fast, visst haltar det betänkligt när vi kommer till nästa sinne och måste bekänna att vi resonerat oss ända ut i busken.

Märk här hur jag skriver vi, fast det bara är jag själv som gjort mig skyldig till detta. Jag vill ha sällskap i klaveret. 

Jag fortsätter mitt beskrivande. Omskriven, beskriven. Levandegjord genom orden. Bara genom att beskriva något, en person, en plats, en miljö kan jag få läsaren att se, känna, höra, dofta, smaka. Uppfatta något som verkligt.

Att beskriva är att skapa.

En hisspitch

I två av mina nu pågående romanprojekt förekommer hissar som skapligt betydelsefull rekvisita. Kan man förresten betrakta en hiss som rekvisita, eller är det snarare en del av miljön? Nåja om vi lägger just den frågan åt sidan kan jag konstatera att hissarna otvetydigt spelar roll i berättelserna.

I den ena, en vackert utsmyckad hiss i ett sekelskifteshus, döljs ett hemligt meddelande bakom spegeln. I den andra utspelas ett skottdrama.

Jag tänker att mina hissar är metaforer för en förflyttning, en resa. Kanske är du inte den samma när du stiger av som när du går på. Vem vet vad som händer mellan två våningsplan, kanske korsas även en dimension?

Hissar har alltid fascinerat mig. Jag var en sån där besvärlig unge som alltid lekte i hissen trots den lilla mässingsplaketten som tydligt förkunnade att den inte fick begagnas av minderåriga. Jag visste mycket väl vad begagna betydde men tänkte att det var fullt trovärdigt att oskyldigt påstå motsatsen om vicevärden skulle komma på mig.

Jag tror även att jag innehar någon form av informellt stadsrekord i antal gånger jag fastnat i en hiss. En urval: 

I i höghuset där fritidshemmet låg fick jag klättra ut medan hissen satt fast mellan de två översta våningarna. 

Fredagkväll på jobbet, ett folktomt Ericssonkontor. Endast tack vara en tidigt mobiltelefon, en prototyp, jag råkade ha i bakfickan, räddades jag ifrån att sitta fast hela helgen. 

På ett annat jobb, en statlig myndighet, fast i liten hiss med sju olyckliga kollegor. Två mer olyckliga än oss övriga. Den gången ringde jag blandkåren som fick komma och bända upp dörren så de snabbt fick komma ut i friska luften.

Hemma i mitt hus satt jag relativt nyligen fast i en dryg timme när det var strömavbrott i halva stan. Som tur var hade jag en papplåda att sitta på, den som jag var på väg ner i soprummet med. Inte ens brandkåren hade tid att släppa ut mig den gången.

På en företagsfest, jag minns inte några detaljer men jag minns baren. De hade placerat den i hissen och som gäst fick man kalla på den till det våningsplan där man befann sig. Genialiskt och konstigt att man inte ser det konceptet oftare. Den hissen fastande inte på annat vis än i mitt minne och signaturdrinken måste ju ha varit Gröna hissen.

Metaforer

Jag älskar liknelser, bildspråk och metaforer. Gödslar med dem i mina texter. Hmm blir de då fulla av skit? Mycket möjligt men det avhåller mig inte för i skiten växer en och annan vacker blomma.

En gång träffade jag en person i jobbet som hävde ur sig att hen hatade metaforer, En fullkomligt obegriplig ståndpunkt. Häpnadsväckande, jag som dittills levt i den uppenbart naiva övertygelsen att alla liksom jag såg metaforer som något närmast magiskt.

Jag tog det väldigt personligt kan jag erkänna. Insikten skavde. Att det fanns sådana människor. Det var som att höra någon säga sig ogilla solnedgångar, kattungar eller havets vågsvall.