På fjället hälsar alla på varandra. Det är trevligt och fullkomligt rimligt. Man går ensam i timmar och så möter man några som är på väg åt andra hållet. Utbyter något tips om vägen, konstaterar att det är med- eller motvind, eller nåt sånt.
I storstaden skulle det förstås bli fullkomligt orimligt att hälsa på alla man möter så det resulterar i att man knappt hälsar på någon.
Väldigt trist.
Jag sitter på balkongen, solen gassar och det är galet varmt. kvällståget mot Stockholm ar förbi nere vid sjön, det tutar vid de obevakade övergångarna. Tidtabellen börjar bli bekant. Tågens regelbundna tut är min kyrkklocka.
Ikväll ska jag ingenstans. Andra får kliva på tåget.
Jag borde skriva. Om andra som åker tåg. Passagerare på ett tåg som tar dem till en station som heter Blåhärad i Tidlösa. Men ännu är det för varmt på balkongen. Kanske senare ikväll när solen gått ner bakom bakom berget.
Samtidigt. Jag vet vad som händer om man velar för länge. Då slutar tågen att stanna på stationen och det gamla gula huset står övergivet kvar.
Idag har jag verkligen ingen aning vad jag ska skriva. En vers kanske, en dikt eller ett kletigt grötrim? Nej det är juli och inte jul och om den saken har jag skrivit redan. Det känns som jag skrev det inägget nyss men det var för fyra år sedan, fyra år och fyra dagar sedan för att vara exakt.
Ok så det får bli en dikt ändå.
Jag gräver,
du gräver,
hon gräver,
vi gräver,
de gräver...
Den är inte särkilt vacker men den är jäkligt djup.
Och man har inte roligare än man gör sig.
Vissa är mer noga med tiden är jag. De vet precis vilket år ditt eller datt hände. För mig flyter allt ihop. Iallafall är det handlar om saker jag gjort flera eller till och med många gånger.
Jag tycker det är vilsamt när minnena flyter samman, när allt är häromåret oavsett om det är 3 eller 33 år sedan.
Det gäller att fira så mycket man kan! Jag har nu haft ganska många första semesterdagar hittills denna ledighet. Den sista inföll igår. Nu har både maken och jag äkta semester från våra jobb. Inte uttag av flex och inte helg.
Tisdag säger kalendern att det är idag och det stämmer säkert men det behöver vi inte bry oss särskilt mycket om. Nu följer några oplanerade dagar då vi inte måste veta vilken veckodag det är. Skönt.
För mig är det ett mått på hur djupt in i ledigheten jag gått. Om jag nått stadiet av att vara dagvill är det ett gott tecken. Det borde man tillåta sig oftare.
Det är väl nån sorts tradition. Att lyssna på Sommar i P1. Radioprogrammet som funnit i alla tider. Eller har det verkligen det? Hur ligger det egentligen till med den saken?
nej, inte precis i alla tider men bra närapå. Det första programmet sändes 1959. Nästan pensionsmässigt alltså men just gällande det här radioprogrammet hoppas jag att det inte tänker gå i pension.
Det är inte så att jag minns första gången jag hörde programmet men det bör ha varit länge sedan. Jag minns att jag lyssande på det under en sommar då jag jobbade men jag minns inte vilket jobb det var. Minns bara att det stod en påslagen radioapparat någonstans inom hörhåll för mig.
Signaturmelodin är i original från 1960, det var visst någon annan melodi den allra första sommaren men sedan dess har det varit samma. De glada stråkarna förmedlar själva sinnebilden av sommar. Segelbåtar på fjärden under en klarblå himmel. Svepande klänningstyg och kavajer i lätta luftiga material. Stråhattar på svaj och glada sommarlediga barn.
Sådan är bilden av min sommar.
Något fattas i mitt skapande. Det blir inte bra på det sätt som behövs. Jag vet ju att det går och oräkneliga i min omgivning lyckas gång på gång. Är de så olika mig?
Tydligen och det är helt omöjligt att sätta fingret på vad som skiljer. Det går inte att peka på en viss textrad eller en formulering eller ett kapitel och säga, detta är vad som fattas. Lägg bara till eller dra ifrån det här så ska du se att det flyger.
Det ligger bortanför min fattningsförmåga, som en dimension jag inte kan uppfatta. Som vore jag fånge i en tvådimensionell värld eller saknade ett sinne som andra har. Det tycks lika omöjligt för mig behärska berättandets konst som för en som aldrig sett att förstå färger.
Rent tekniskt, fysikaliskt går det att förklara och förstå men själva upplevelsen går en totalt förbi. Längtan ger dock inte vika. Den lyder inga förnuftets lagar, Vägrar lyssna. Fortsätter drömma.
Även den som aldrig har sett kan få drömma om en regnbåge.
