Ljuva livet på 3:ans spårvagn

Under några av mina formativa tidiga tonår firades nyåret i en av våra städer med spårvagn. En nyårsafton råkade jag befinna mig på en sådan precis vid tolvslaget.

Meningen var förstås att vi skulle hunnit av och hem till hemmets lugna vrå och skåla in det nya året med våra föräldrar men jag och mitt unga sällskap var sent ute och fast på vagnen. Och ensamma var vi inte heller.

Vagnen var påfallande full för att vara mitt i nyårsövergången. Fullt ös och god stämning som jag minns det. Vad jag även minns är en kyss med en vilt främmande man. Inget erotiskt utan bara en ren nyårsönskning. Rätt kul och jag har uppenbarligen inte glömt den, nu vid pass fyra årtionden senare.

Slutet på året

Varifrån kommer sagorna som vi så gärna vill tro är sanna? Sagan att någon finns för oss, att vi inte är slumpvis utslängda till ingens nytta och glädje.

Mörkret faller. Tre dagar kvar av ett år. Ett år som ännu en gång gått så fort att jag inte hängt med. Det kunde lika gärna ha varit ett fåtal veckor sedan jag senast försökte summera ett gånget år. Senast jag blickade tillbaka längs vägen jag gått och sneglade framåt på den ännu otrampade vägen in i det nya.

Det är bevisligen dryga 360 dagar sedan. Svindlande. Och likadant kändes det sist och gången före det. När senast kändes ett år som ett år?

Och vad ska ett år kännas som? 

Som att det betytt något. Som att det gjort skillnad. Som att något blivit av och blivit till.

Det har det för somliga. Och det får vara gott nog. Jag hade inga förväntningar på 2023, bara förhoppningar för andras räkning. Jag vet vad jag önskar. Det kanske inte blir verklighet men även ouppfyllda drömmar kan berika och roa.

Mellandagar

Mitt emellan. Lagom som mellanmjölk. Det är dagarna mellan jul och nyår. En vecka som innehåller både helgdagar och vardag och som för mig brukar innebära ledighet. 

Jag kan inte påminna mig om att jag arbetat en mellandag under hela mitt yrkesliv. En av fördelarna med ett vanligt kontorsjobb. Det jag gör kan förhoppningsvis vara till nytta men det är aldrig akut och sällan ens bråttom. Allt kan tryggt vänta tills en vecka in på nyåret.

Jullov. Tid att läsa och skriva. Och gå på promenad i den sällsynta snö som detta år fallit och ligger kvar. Mellandagar, som ett välkommet mellanrum i tiden. Välbehövligt och väldigt lagom.

Dan före dan före dan...

En kort stund stund till stämmer rubriken, sen slår det över och blir den 23 december. Dan före dan. Dopparedan. Som många säkert inte ens minns varför den kallas så. Visst har jag ätit dopp i grytan men bara ett fåtal gånger och det var länge sedan. Jag minns bara att jag inte tyckte det var så mycket att så att säga hänga i julgran.

Aldrig att jag åt jag det i min barndom, då hade vi inte ens en julskinka, än mindre något spad att doppa brödet i. Grisfötter har jag däremot vaga minnen av.

Det är så mycket jag vill hinna med och så lite tid. Så många traditioner som lagt sig ovanpå varandra. De ändras och läggs till men inget dras bort. Inte utan att det känns som att något viktigt missats. Sanningen är den att allt inte kan hinnas med, inte varje år. Det är en omöjlighet. Man får tänka att allas upplevelser sammantaget räknas. 

Någon gick i ett luciatåg och någon annan var på julbord i fjällen. Alla måste inte göra allt. Vi kan dela varandras upplevelser och på så sätt få en glimt av mer än man rimligen kan hinna med.

God julhelg!

Önskvärt

Vad är värt att önska sig? Det är sådant man kan fundera på såhär i juletider. Önskningar listas och dryftas. En trave böcker till mor en kasse med små vinflaskor till far. Det vanliga men förhoppningsvis ändå uppskattade. Ungarna blir numera gladare för mjuka paket än hårda. Så blir det när de växer upp. 

De hårda var skojigare att köpa. Jag kan fortfarande sakna att köpa leksaker. Det finns en viss magi i en leksaksaffär i juletid.

För den som tror på enhörningar kan en sådan finnas med på listan över önskningar. Vad man nu har en enhörning till. De är visst rätt krävande varelser om behöver rätt dos av sken både från måne och regnbåge för att må bra. Samt att hornet regelbundet ska poleras med en mjuk trasa. 

Det finns mycket värt att önska. Just nu är det en tallrik risgrynsgröt.

Bokstavligt talat meningslöst

Det känns meningslöst här. Bokstavligt talat alltså. Inga meningar blir skrivna. Jag skjuter upp det till bättre dagar. Bättre tider. 

Bättre för vad? 

Jag kommer knappast ha mer tid i framtiden. Snarare är det väl helt säkert så att mer tid på mig än jag har just nu kommer jag aldrig få igen. En lätt obehaglig tanke men desto mer sann.

Det borde vara fullkomligt förbjudet att slösa bort mer av min dyrbara skrivtid på meningslösa mobilspel. För där ligger en annan sanning. En utöver den om att tiden rinner iväg. Förslösad på att krossa porslin och små kassaskåp och annat larv. Allt för att vinna, igenting.

De som designat de där galet beroendeframkallande spelen var jäkligt smarta. Frågan är hur dum jag själv är som går på det enkla tricket. 

Häpp, ett klick senare och appen är borta från mobilen. Visst den går att ladda ner igen men det bjuder ändå på ett visst motstånd.

Meningslöst var ordet!

Brottstycken

Nu har jag slut på färdigskriven text. Mitt manus slutar i tomma intet. Som en halvfärdig bro där några armeringsjärn tvekande spretar ut ur betongen i ett fåfängt försök att nå den andra stranden.

Det jag har nu är bara brottstycken. Hur de ska kunna fogas samman till en hållfast händelsebro är en mycket svår gåta att lösa. Hållfasthetslära för text finns det en kurs i det?

Berättarklister har jag skrivit om förr men det förslår inte här. Klister kan möjligen funka för att lappa ihop mindre hål och skarva lite där det skaver. Det jag behöver nu är snarare betongblock, gjutformar, cement och stora mängder armeringsjärn.

Byggblock mot writers block...