Jag har nu inträtt i sista trimestern av dessa väntans tider. Om tre månader är det tänkt att mitt bokbarn ska se dagens ljus. Processen pågår och som jag konstaterat tidigare kräver denna grossess betydligt mer inblandning från min sida än när det handlat om mina människobarns tillblivelse.
Uppgiften för stunden handlar om att nagelfara texten som nu är satt inför tryck. Det gäller att hitta alla dessa små typos som kommer att kännas sjukt onödigt irriterande om de hamnar på pränt. Ett skrivfel blir så mycket mer permanent i pappersform än digitalt. Det digitala låter sig så enkelt redigeras och korrigeras. På det analoga pappret står vad det står.
För evigt inpräntat.
Jag är fullt på det klara med att jag omöjligt kommer att hitta precis allt men jag måste ju försöka. Tar till alla medel och stirrar mig blind på orden jag en gång i tiden formulerat. Vad tusan står det egentligen?
Berättelsen, den skrivna värld som jag gjort mitt yttersta för att göra så verklig att läsaren ska glömma att den läser måste nu lösas upp och bli till ord, tecken, bokstäver och stavelser. Lösa byggstenar. Beståndsdelar. Ärligt talat har jag nog aldrig sett dem tidigare. Jag har aldrig sett orden, aldrig skrivit dem medvetet. När jag skapade historien var den redan i en sammanhållen värld, minst lika verklig som den här andra.
Den värld där jag nu sitter och stirrar på ord i en datafil som ska matas in i en tryckpress.
Hittills har jag hittat ett mellanslag för lite och ett för mycket.
Med andra ord, i snitt fullt korrekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar