Och nu är det då äntligen november! Får man ens skriva så? Äntligen och november i samma mening och utan att inkludera ordet slut. För ännu är inte november slut.
Men slut är min väntan på fjärde delen av septologin Uträkning av omfång som handlar om en enda novemberdag som upprepas i en oändlig loop.
För Tara Selter tar månaden aldrig slut. Hon är Solvej Balles romankaraktär som för evigt fastnat i en novemberdag. Den artonde för att vara noga. I början var Tara ensam om sin upplevelse men efter en tidsrymd motsvarande ett par år träffade hon en man i samma situation. Nu en bit in i fjärde delen är de ett helt kollektiv av personer som upptäckt att de delar samma bisarra situation.
Det faktum att de numera är ett helt sällskap på säkert dryga femtio personer som sitter fast i artonde november gör upplevelsen mindre klaustrofobisk. Det var just känslan av ensamhet som jag tyckte var mest skrämmande och som gjorde att jag fastande så hårt för historien i somras.
Tänk att behöva förklara om och om igen för sina närmaste att man upplever samma dag på repeat. Man kan leverera så pass träffsäkra bevis för att så verkligen är fallet att omgivningen tror en men nästa dag börjar allt förklarade om igen.
Inte undra på att alla till slut gett upp och lämnat allt bakom sig, valt att resa runt på måfå på egen hand utan att försöka knyta några nya vänskapsband, för det går ju inte.
Tills nu då när de träffat på en hel drös med folk som är strandade i samma novemberbåt.
Fascinerande historia som visar på kraften i begränsningen. I det här fallet begränsningen av en enda dag. Tiden har hakat upp sig.
En likande melankolisk känsla fick jag av romanen Väggen av Marlen Haushofer som handlar om en kvinna som blir ensam fast i skogen kring en stuga hon lånat av en vän. Det kommer som en osynlig vägg runt ett område och hon tar sig aldrig därifrån.
Läsning som går på djupet. Läsning som passar i november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar