Guldkulan

The Golden Snitch rullade in i mål. Kvickt gick det inte men ändå knaprades hela tre minuter från förra årets tid, så nöjd får jag lov att vara. Stockholms halvmara. Givetvis bara hälften så marig som en hel men för min del räcker det långt och blir över.

Jag fick en flaska Champagne i present av goda vänner tidigare i våras. Den hade det tjusiga namnet Guldkula och vad kunde passa bättre än att fira med den efter målgång. Sagt och gjort och skål!

Härnäst väntar en platt mil i Hässelby. I bästa fall får man då springa in i en klar och vacker höst.

Grytvante-tider

Hösten är onekligen i antågande. Vädret är grått och blött, fast ännu inte särskilt kallt. Idag väntas exempelvis 18 grader men inget regn. Perfekt löparväder med andra ord och idag ska det löpas. Stockholm halvmara närmare bestämt. Hjälp vad har jag gett mig in på?

Och för andra gången dessutom. Lär jag mig inget? Förra året låg loppet en vecka in i september alltså en hel vecka senare än nu. Och det var svinvarmt. Om jag tog mig runt då borde jag klara det nu med. Så går mitt resonemang.

Nåja, ikväll är det oavsett över. Även en av döttrarna ska springa. Hon kommer vara i mål och redan vara på kräftskiva innan jag lufsat mina två mil. Men så får det vara. 

Hösten medför inte bara motionslopp utan också goda grytor, gärna med rödvin både i och till. Vantar hoppas jag inte ska behövas ännu på ett tag. Men fast jag försöker lära mig att det inte är någon idé att streta emot så gör jag det ändå. Försöker hålla sommaren kvar. Envisas med att prata om sensommar i början av oktober. Dricker de sista glasen rosé invirad i en yllefilt på uteplats.

Varför har jag så förtvivlat svårt att släppa taget?

Sommarens slut innebär ju bara starten på något nytt. En ny höst. En ny termin. Nya möjligheter till äventyr både i verkligheten och i mina påhittade text-världar.

Ok då, låt hösten komma in! 

En ny termin tar sin början

Det är terminsstart. Hösttermin. Ett nytt läsår tar sin början. Jo, jag delar fortfarande in året i terminer. Det sitter i, djupt rotat i en sedan länge utexaminerad skolflicka.

På jobbet arbetar jag med internutbildning så där kan jag hållas och planera terminens kursutbud. Det går bra och jag kan till och med skämta om att eleverna inte ska glömma äpplet till fröken.

På fritiden skriver jag och går en kurs i ämnet. En som förhoppningsvis aldrig tar slut. Fullärd blir man ju aldrig. Om jag räknar rätt börjar jag nu termin nummer 11. Jag hade varit nästan färdig läkare om det var en sådan utbildning. Det är det nu inte, möjligen kan jag hoppas på att med gott samvete få kalla mig författare.

Hösttermin är nystart. På många sätt större än nyår. Nyår är mer en fest mitt i vintermörkret än en reell nystart. Det enda som växlar upp där är årtalet. I en rasande fart dessutom. Nu håller vi kvar vid 2025 en stund till. En termin till.

Låt stå.

Hisstorier

Häromdagen på jobbet träffade jag en hissmontör och vi kom i samspråk. Han hade undersökt maskineriet och kollat loggar efter ett stopp där någon fastnat i hissen.

Jag blev påmind om min fascination för hissar. Det är lite som en teleportör, en portal till en annan värld. För vem vet egentligen var man kan hamna?

I mina berättelser eller kanske hisstorier förekommer påfallande ofta hissar och nu triggades tanken på en bok om hissar. Jag har ju redan en påbörjad om badkar, så varför inte...

Tillsammans i ensamheten för sig själv i tvåsamheten

Nu är det snart den tiden i livet då ungdomarna är utflugna, empty nesters, kallas fenomenet på engelska. Sitter vi alltså där som två förvirrade fågelholkar. Nyss hade vi ungar som krävde mask dygnet runt men nu är de ute och flyger på egna vingar.

Då är det dags att prova relationen. Håller tvåsamheten? Minns vi vad som en gång fick oss samman? Jo, jag tror faktiskt det. Vi har roligt ihop och kan även vara ifred i varandras sällskap. Det tror jag är nyckeln.

Vi är oss själva, även tillsammans. Och konstigt nog, jag som är utpräglat introvert och gärna är för mig själv känner inte det behovet i hans sällskap.

Livsöden på löpturen

Man hinner höra mycket medan man springer. På min vanliga tur längs kanalen och Riddarfjärden hör jag samtal. Jag vill inte tjuvlyssna, tycker inte direkt om denna ofiltrerade insyn i folks liv men de pratar högt och jag kan ju inte gärna springa med händerna för öronen.

En rejält överförfriskad man satt på en parkbänk, han meddelade alla och envar som passerade att han minsann lätt kunde räkna sig som ekonomiskt oberoende och att han slösat bort hela sin ungdom på att studera och skaffa sig en massa fina examina. Han tycktes tala med någon men tror knappt han pratade i telefon. Det hela var bara en show.

Efter det sprang jag förbi en gråtande kvinna på en annan parkbänk och hon pratade med någon i telefon. Sa att något var så pinsamt eller förödmjukande eller vilket begrepp hon nu använde. Jag antar att det var det som fått henne att gråta.

Det känns som man springer rakt in i människors privatliv. Jag får ofrivilligt ta del av deras livsöden och berättelser. 

Livet pågår medan jag springer förbi.

Förgängelsekänslan

Vi är en vecka in i augusti och det är förstås egentligen en bra bit av sommaren kvar. Och ändå. Förgängelsekänslan har satt tänderna mig. Har mig i sitt grepp. Det är gruvligt gruvsamt. Som att tårarna ständigt ligger på lut, fast jag strängt taget inte har har ett dugg att gråta över.

En sommar som snart är till ända. Är det något att böla över? Nej, och jag gör det förstås inte heller, jag säger bara att det känns. Känns. Och känslor ska man inte vara rädd och ängslig över. De ska man släppa fram. Har jag läst i nån av alla dessa självhjälpsböcker jag plöjt för att döva ångesten.

En vecka drygt har jag kvar av min sommarledighet. Inget jobb ännu i sikte. Och mycket skoj att se fram emot. Midnattslopp, utflykt med Deckarvännerna och till och med en bokrelease på en ångbåt. 

Jag ska verkligen inte klaga. Och ändå, varför känns det så sorgligt när semestern närmar sig sitt slut. Efter många år och många semesterslut, jobbstarter och innan dess skollov och terminsstarter, så vet jag. 

Jag är förgängelsekänslig.

Det är övergången som är problemet. Skiftet. Jag kan komma på mig med att vilja snabbspola tills dess vardagen hunnit bli just vardag och allt känns bra igen.

Norrloumi

Mathållningen här i norr är lite rolig. Ikväll blir det sallad med Norrloumi och till det kanske en bit Norrlands-leväjn.

Norrmejerier och Polarbröd är vitsiga i sin namngivning av produkter. Möjligen kan kan tycka att de gått snäppet för långt med sin Norrskensfil med anglosaxiskt klingande namn som Strawberry & Frosty Lime och Icy Peach & Polar Lemon. 

Nåja, nu är det dags att sätta fart med maten. Gomiddag!

Måla med ord

När jag startade den här bloggen för en herrans massa år sedan minns jag bara att jag ville, nej behövde, ett utlopp för mina ord. De som annars riskerade att fullständigt översvämma mitt sinne. Bilderna fanns i orden, det blev aldrig några foton i inläggen.

Åren har gått, bloggen som format har hunnit både bli poppis och närmast gått ur tiden, ersatts av poddar och live-sändningar på sociala medier.

Näst intill ingen utöver jag själv läser dessa inlägg. Det är mitt eget navelskådande filosoferande till allmänt beskådande, fast ingen tittar. Bra att ha, sparat på ett förhoppningsvis säkrare lagringsmedium än en dagbok eller lokal hårddisk.

Orden har kommit till användning, är för mig viktiga. De håller mina tankar och skrivande igång, ser till att inte rören slaggar igen eller fryser till is. Så länge orden rinner, flödar, forsar, eller kanske bara smådroppar är det ändå tillräckligt.

Bilder är i detta fall överflödigt. De får den eventuelle läsaren ordna själv i sitt eget huvud, det blir bäst så.

Jämt i Jämtland

"Här skulle man vara!" brukar en vän till min man utbrista, just när han är någonstans där han vill vara och redan är. Det låter lustigt, lite som att han inte tror sig om lyckan att han verkligen är där han vill vara.

Och så kan det förstås kännas. Inte tu tal om den saken.

Idag har jag varit i Jämtland i fyra veckor. En hel månad. Vi åkte upp redan innan semestern och jobbade några dagar, en vecka härifrån. Ytterligare en vecka eller för den med ett fett flexkonto till och med två, återstår innan arbetsvardagen tar vid.

Innan jag fick ett litet extrahem i Åre hade jag aldrig trott att jag skulle finna ro att vara på samma plats i mer än några dagar, allra mest en vecka. Men så blev det oväntat nog tvärt om. Jag som annars vill resa vidare, sällan stanna länge, fann mig här.

En sorts ro. Kanske har jag rent av funnit min lust och ro.