Vi är en vecka in i augusti och det är förstås egentligen en bra bit av sommaren kvar. Och ändå. Förgängelsekänslan har satt tänderna mig. Har mig i sitt grepp. Det är gruvligt gruvsamt. Som att tårarna ständigt ligger på lut, fast jag strängt taget inte har har ett dugg att gråta över.
En sommar som snart är till ända. Är det något att böla över? Nej, och jag gör det förstås inte heller, jag säger bara att det känns. Känns. Och känslor ska man inte vara rädd och ängslig över. De ska man släppa fram. Har jag läst i nån av alla dessa självhjälpsböcker jag plöjt för att döva ångesten.
En vecka drygt har jag kvar av min sommarledighet. Inget jobb ännu i sikte. Och mycket skoj att se fram emot. Midnattslopp, utflykt med Deckarvännerna och till och med en bokrelease på en ångbåt.
Jag ska verkligen inte klaga. Och ändå, varför känns det så sorgligt när semestern närmar sig sitt slut. Efter många år och många semesterslut, jobbstarter och innan dess skollov och terminsstarter, så vet jag.
Jag är förgängelsekänslig.
Det är övergången som är problemet. Skiftet. Jag kan komma på mig med att vilja snabbspola tills dess vardagen hunnit bli just vardag och allt känns bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar