Tillfreds

Tillfreds, vilket vackert ord och vilken vacker känsla. Att vara tillfreds. Tillfredställande. Att skriva är det mest tillfredställande jag vet. Att fullständigt få försjunka i orden.

Förmodligen är skrivandet det närmaste en religion jag kommer. Det är min tro, min livlina och min styrka i livet. Något jag kan förlita mig på och något som ger ro och tröst och det där som man söker i tillvaron.

Jag skriver om hopp, om långsam förvandling från något till något annat som ändå är samma men så mycket bättre. Det som händer med tiden. Insikter, lärande och mänsklig utveckling. Jag tror den gemensamma nämnaren i alla mina berättelser är längtan och rörelsen, längtan efter något annat, att bli något annat.

Maj, som vill skapa den tillvaro hon alltid känt finns där för henne, den där hon egentligen hör hemma. Monica som behöver förstå sina gamla drömmar i nutidens ljus och genom dem lösa tre hinder för att få tillbaka sin oförställda lycka. Kim som finner sitt rätta kall i konsten och hittar hem igen. Hjärtrud som vill åka skidor istället för att vandra i Saharas öken och Nina som äntligen löser sin livsskuld och finner kärleken.

Alla söker de något och alla lämnar de något bakom sig. Som ett avlagt skal, eller ömsandet av ett för trångt skinn. De blir till något större, något mer. Helare och friare. 

Undrar om det även sker med mig medan jag skriver om alla dessa karaktärer?