Kärnfullt som ett granatäpple

Om man saknar ett bra beskrivande ord för ett fenomen är japanskan ett bra språk att leta i. 

Där finns många bra ord som snitsigt och snärtigt beskriver saker man annars skulle behöva flera meningar för och det ändå är långt ifrån säkert att andemeningen går fram.

De mest svårbeskrivna vanor kan rymmas i ett par stavelser och då får man även med den tillhörande känslan.

Som tsundoku som betyder att köpa böcker men inte läsa dem, eller att stapla böcker i högar i syfte att läsa senare, ett senare som ständigt skjuts på framtiden.

Jag menar, det är ju en hel berättelse i det ordet. Alla dessa bokhögar med historier som jag verkligen velat läsa, som är köpta just i det syftet. Förstås. Varför skulle man annars köpa böcker?

Jodå, jag har hört talas om inredningsböcker, alltså inte böcker som handlar om inredning utan böcker som införskaffas som accessoarer till ett hem där man sällan läser. Det finns till och med en yrkeskategori som agerar rådgivare i vilka böcker som passar.

Undrar vad en sån konsult skulle tänka om min totalt osorterade bokhylla. Jag har iallafall, tsundokun till trots, läst merparten av böckerna som trängs där.

Call it a day...

Dagen närmar sig sitt slut. Let's call it a day. Märkligt uttryck kan man tycka. Konsulterar det allvetande Wikipedia och får reda på att uttrycket från början löd, call it half a day och syftade på att man gick från jobbet innan det var slutfört. 

OK, ja det lät ju snäppet begripligare.
Jasså, du tar halvdag idag? 

Nu närmar sig denna dag stunden då den övergår i nästa.

Dags att tänka på refrängen. 

Mina kaffemuggar

Under de månader som jag jobbat hemifrån har jag försökt hitta på olika knep för att särskilja arbete från fritid. Jag har alltid varit en sådan som envist vägrar blanda nytta med nöje. Aldrig velat varken plugga eller jobba hemma.

Hemmet har varit för fritiden.

Med viruset härjande gick det förstås inte längre att hålla på den principen och distansarbete är säkerligen här för att stanna även sedan risken för sjukdom minskat.

Hur gör man då för att skapa de små skillnaderna? Markörer. Något som signalerar att nu jobbar jag och annat som signalerar att nu är det ledig tid. 

En markör är ur vilken kaffemugg jag dricker. Arbetsdagar gäller öronlösa benvita. Lediga dagar får en av mina två helgmuggar komma fram ur skåpet. Båda har jag fått av min äldsta dotter. Den ena pryds av en stilig ren och den andra är solgul med en uppmuntrande uppmaning inristad runt om.

Undrar jag om jag är ledig eller jobbar är det bara att titta vilken mugg jag har bredvid mig. Kaffe dricks alltid, vardag som helgdag. 

Minnen i livets fotoalbum

Många önskar sig mer tid. Vid en första anblick känns det självklart men om man tänker ett varv till så blir det inte lika enkelt. Vad är det vi vill åt, egentligen? Mer tid till vad?

Vore det önskvärt att ha obegränsat med tid men inget att göra? Troligen inte.

Jag tror att det i själva verket är fler minnen vi vill ha och att tiden bara är ett medel. Minnen har ju den effekten att de får tiden att framstå som större. Rymligare.

Ju fler och färgstarkare minnen desto större upplevs tiden. Det är därför en helg på nytt ställe känns så mycket längre än en hel drös med vanliga arbetsveckor hemma. Så fort du gör något nytt så vidgas tiden och ännu mer om du dessutom anstränger dig lite extra för att befästa minnet.

Befästande kan göras genom att berätta om helgen för en vän som inte var med eller genom att låta sig påminnas via små detaljer, som åh den här efterrätten åt jag senast i Oslo, Linköping eller Paris eller den här boken läste jag på tåget till Luleå.

Förmodligen är det en av förklaringarna till att de första åren av livet, säg de 10 - 20 första, tycks utgöra en så stor del av livet även för den som passerat pensionsåldern. I princip allt man gjorde då var nytt och för första gången. Alltså skapades en mängd minnen som man dessutom haft tillfälle att befästa under lång tid. Så klart att den tiden lämnar ett tydligt avtryck.

Det är bara att titta i vilket fotoalbum som helst, babybilderna tar upp flest sidor eller mest hårddisk. Senare i livet blir det ofta glesare mellan bildminnena, jul, midsommar och kanske någon jämn födelsedag.

Inte konstigt då att tiden kan krympa ihop till ingenting. Gör du samma saker varje dag optimerar hjärnan, buntar ihop och lagrar det som ett enda minne. Åratal kan krympas ihop till en dag.

Tricket att få mer tid tycks vara att skapa fler unika minnen. Det måste inte vara storslagna saker som dyra resor eller mat för en kung. Det viktiga är att det är något nytt. Något du inte gjort förut. Något minnesvärt.

Dagens visa uppmaning lyder därför:

Minnen skapar tid så ta dig tid att skapa minnen.

Läsa papperstidning

Nu för tiden läser jag mest tidningsartiklar på dator eller mobil och även om innehållet förstås är det samma är det ändå inte samma känsla som med en fysisk tidning.

Inget slår doften av trycksvärta. Jo, det skulle möjligen vara tjära. Inget av dem luktar egentligen särskilt gott men det är en lukt som gör gott. Som känns god. Invand och trygg.

Likaså känslan av papper mot fingrarna. Vinden som rufsar om i bladen ifall man sitter utomhus och läser eller ligger i en hängmatta. Själva sinnebilden av hur en sommartidning skall läsas.

En rättvis köksklocka

Min köksklocka stannade, batteriet tog väl slut. Jag tycker den stannade på en klok tid, tio i nio. Det känns bra, varken för tidigt eller för sent. Och det gäller oavsett om det är på morgonen eller kvällen.

I vardagen är man ju skapligt styrd av klockan. Möten som startar en viss tid kan vara bra att ha koll på. Några gånger under livet då jag insett riktigt hur beroende av klockan jag är, har inträffat just när batteriet lagt av. Första gången var det ett armbandsur. Efter att ha stirrat på den tomma armen alltför ivrigt bestämde jag mig för att inte byta batteriet.

Jag gick utan klocka i många år, tills jag fick en av min man. Den går inte rätt, jag har den som ett smycke.

Sen kom mobilerna med inbyggd klocka och jag satt åter fast i tidens garn.

Köksklockan kan gott få stå. Det är ändå semester.

Ledighetens lov

Sådärja! Då har semestern inletts. Inte sju hela veckor som jag först tänkt skriva, utan lite halva. Jag slutar mitt i en vecka och kommer tillbaka mitt i en annan. Allt enligt en ny tradition jag provade förra året. 

Ledig från första juli oavsett veckodag och börja jobba på den femtionde dagen därefter.

En lång ledighet återskapar något av barndomens känsla av ett oändligt sommarlov. Ett pärlband av dagar där man av och till hade olidligt tråkigt. Alla kompisar bortresta och ösregn och inget att göra. Så var det ibland innan sociala medier uppfanns.

Tråkighet skall inte föraktas! Det är därur kreativiteten föds, är dess källa. Om man inte hinner ha tråkigt hinner man ingenting alls.

Så nu sitter jag vid köksbordet med den obligatoriska kaffemuggen. Nu den i solgult. Den för lediga sommardagar och försöker frammana lite kreativ långtråkighet.

Carpe tristitia carpe odiosis... kanske vore något att brodera på en väggbonad?