Back in Business

Idag är första arbetsdagen för terminen. Jag delar fortfarande in mitt år i terminer, har liksom aldrig släppt det där med skolan... Det är väl de långa sommarloven som lockar.

Idag inleds alltså vardagslunken. Och det ska bli skönt. Intalar jag mig. Vänligt men bestämt. Det har blivit dags att kavla upp de mentala ärmarna, det är fortfarande varmt ute så kortärmat gäller ännu och börja jobba. 

Och det bästa med arbetet det är att man kan få gå på After Work och det ska jag givetvis passa på att göra.

Det som saknas i tiden

Mellantiden fattas mig. Den där lilla stunden mellan jobbet och hemmet. Då, när jag kunde landa i mig själv (usch så klyschigt det låter!) men vad ska man annars kalla det?

Ställtiden, som Bodil Jönsson myntade. Tiden då man ställer om från det ena till det andra.

Jag brukade kalla det textstund och som sällskap hade jag en blommig skrivbok jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent. Det kan ha varit sommaren 2017. Sju år sedan, varför är det alltid sju år sedan då man tänker tillbaka på något? 

Eller tjugosju? Som det gått sedan den sommaren vi flyttade in i huset där vi bor. Då var jag för övrigt också just tjugosju år. Det är den ålder jag alltid tänkt och sagt är den optimala. Den där jag skulle velat stanna för evigt om det gick.

Du är inte för ung för något speciellt. Jag hade tagit examen, fått jobb, gift mig och som sagt flyttat in i det lägenhetshus som jag ännu bor kvar i. Nu har det i en grisblink gått lika lång tid till. 

Två gånger tjugosju, är det möjligen dubbelt så bra?

Hur som helst så ska jag återuppta den där textstunden. Åtminstone en dag efter jobbet varje vecka ska jag boka in en träff mellan mig och den där blommiga skrivboken. Inte samma som sist utan en likadan. Den första jag fick är förstås fulltecknad sedan länge.

Det som saknas i tiden är möjligen en pausknapp. 

Spring för livet

Varför springer jag? För att orka. Orka med livet. Rensa ut tankar, stress och sånt som annars fastnar.

Stelnar.

Vardagsspringandet och loppen. Vardagsspringandet bara är. Loppen är kul! Att vara en av många med ändå själv. Lagsport har dessvärre aldrig varit min grej men att kunna dela glädjen efter målgång.

Ibland är alla klädda i likadana tröjor, som på Midnattsloppet. Det är en mäktig syn. Även efteråt på puben där många dricker sin välförtjänta vätskeersättning efteråt. Man ser vilka som sprungit, Varje år en ny tröjfärg. Detta år är den mörkt turkos. Jag som hoppats på illrosa men jag får helt enkelt gilla läget.

Delar av en helhet

Det finns så många olika ord för delar av en helhet.

Brottstycken, spillror, skärvor, fragment... Smulor!

Alla är de delar av något som en gång varit helt. Jag söker efter motsvarande ord för delar som kan höra samman. Legobitar som kan bli ett hus eller en bil eller som deras senaste påfund,  en katt.

Jag hittar inga bra ord men kanske kan allt bli delar till en ny helhet?

Sandkornen kan aldrig åter formas till ett berg men väl till ett slott på stranden.

Eller något mindre poetiskt och mer vardagsnära. Smulorna kan inte bli till brödlimpor men väl till panering på en wienerschnitzel!

Ett stråk av språk

Jag har just återupptagit mitt springande. Nyss hemkommen från en månad på resande och icke springande fot är det nu hög tid att komma i gång. Komma i form.

Nu på dag två av en streak, om man nu kan kalla det så efter blott två stackars vändor fram och tillbaka längs kanalen. En sträcka jag vet är precis 3 kilometer. Nåja, imorgon blir det tre om jag bara håller i.

Om jag klarar en hel vecka så kommer jag upp i den sträcka det är meningen att jag ska springa om knappt en månad. 7 x 3 = 21.

En hel halvmara. Eller en halv helmara. Jag vet inte vilket alternativ som låter minst osannolikt att jag ska klara, inte heller vem jag lurar genom att uttrycka det sådär fånigt.

Men det var egentligen inte mitt fåfänga försök till löpträning jag tänkt skriva om. Inte alls utan snarare om alla de olika språk som jag hann uppfatta under min korta tur längs kanalen. Mitt löpstråk är som ett virvlande vatten av olika tungomål. 

Medan jag springer hinner jag uppfattar ett ord här och ett ord där. Ibland är det språk jag enkelt kan identifiera. Två glatt pladdrande tjejer på franska, ett festklätt jättesällskap italienare, Flera olika slaviska språk som jag tyvärr inte klarar att identifiera närmare än just så.

Roligt att så många oliktalande väljer att flanera längs detta stråk. Efter att ha tillbringat flera veckor i olika europeiska länder gör det hemkomsten mindre abrupt. 

Från koja till slott

Eller nåja, snarare från campingplats till slottspark men det låter ju inte alls lika klatschigt. Ungefär så gick sommarens resa. Både campingen och slottet låg i Danmark som av geografiskt praktiska skäl blev både startpunkt och sista anhalt för vår Europa-tour 2024.

Det är roligt att resa med bil man ser, så att säga, mer längs vägen. Olika länder och platser blir som ett helt pärlband av mini-resor. Var och en med sin särart. Ena dagen i storstad, nästa i en liten by på landet, Ett par dagar på en ö i Atlanten och ytterligare några i huvudstaden i ett pyttelitet land.

Hav, berg och vidsträckta fält med vinrankor eller solrosor. Motorväg och slingrande serpentiner, tunnlar och broar och till sist en färjetur så kort att vi nätt och jämt hann få i oss de obligatoriska röda varmkorvarna.

Nu sista anhalten på ledigheten, en semestervecka återstår som ska tillbringas hemma i stan.

Biscayabukten och Medelhavet

Efter bergen kom havet. Två städer vid Biscayabukten och efter det Medelhavet. Berg och hav. De två behöver varandra, formas av olikheterna. Motsatser som skapar en helhet.

Nu är jag i ett land som till stor del saknar kust. Bara en liten remsa mot Nordsjön och en liten bit in åt andra hållet. In mot det lilla innanhav jag själv bor vid.

Snart hemma igen. Ska bara ta oss över lilla och stora Bält samt över Öresund. Bergsmassiven är passerade för denna gång.