Silent & Listen - Konsten att lyssna

Har du tänkt på att orden LISTEN och SILENT innehåller samma uppsättning bokstäver?

Utan att tolka in en alltför djup mening i detta faktum ger det en nyttig påminnelse om vikten av förmågan att lyssna och vad som krävs för att det skall vara möjligt fullt ut.

För att verkligen kunna lyssna. höra och förstå vad som sägs, behöver du själv vara tyst. Och omvänt, när det är tyst runt omkring dig, kan du få andras uppmärksamhet på det du vill kommunicera.

För oss som tillhör de pratgladas skara är det här något man får kämpa med varje dag. Tystnaden och lyssnandet kommer inte naturligt, det måste övas, tränas och nötas in.

Tystnaden kan kännas onaturlig och obekväm, man sitter där och stirrar på varandra och väntar. Då är det så lätt att säga något, vad som helst, bara för att få slut på obehaget. Men, med dina ord klipper du av tanketråden och du får aldrig veta vad den kunde ha lett till.

Uthärda tystnaden, en aning längre än vad som känns bekvämt, låt tankarna födas och formas. Det kan ta tid innan de är färdiga att formuleras och uttalas i ord.

My precious

Det var kärlek vid första ögonkastet. Det kändes i hela kroppen, jag bara måste ha henne. Blev lycklig av att se henne, höra henne. Snygg. Vacker. Jag hade drömt länge och sett på sådana som liknade henne som en ouppnåelig dröm.

Men så stod hon där en dag, helt oväntat. Det var inte alls planerat. Hon hade just kommit från det stora landet i väster. Det var 1997, året då allt hände. Examen från högskolan, första riktiga jobbet, flytt till lägenhet i nybyggt hus och så bröllop på det.

Vi gjorde många resor tillsammans, från Nordkapp till Andorra och många till Frankrike. Både innan barn och senare med de två döttrarna. Men åren har gått, hela tjugoen stycken om man skulle våga räkna efter och sådana som Emy orkar inte så mycket längre än så.

Emy kom till Sverige som fyraåring och fick ett nytt liv i Europa. Nu har hon lämnat oss, eller snarare vi har lämnat henne.

Jag vet att det är larvigt att känna saknad. Hon är ju bara en bil...   

I tillväxtzonen för det livslånga lärandet

Tänk om jag kunde befinna mig där oftare. Strax utanför den där komfortzonen, där så många av oss fastnat bekvämt tillbakalutade, djupt nedsjunkna bland soffkuddarna. Så djupt att vi knappt ids kravla oss upp efter en kylskåpskall öl till chipsen. Och attans, ingen finns där som kommer och serverar en till oss.

Endast längtan, inte nödvändigtvis efter något så banalt som en öl, kan få oss upp ur soffans grepp. Längtan kan också kallas driv, passion eller engagemang. Något som krävs för att lära nytt, att orka, att våga, att ta sig tid.

För tid behövs och mod och lust. Det är många saker som behöver sammanstråla i fokalpunkten. Lyckas man blir brännglaskraften stark nog att tända elden.

Idéer vatten värda

Varför kommer alla bra idéer när man står i duschen? Förmodligen triggas de av avslappningen.

Jag skulle behöva en vattentät diktafon eller en sån där skrivplatta med vattenfast penna man kan ha när man dyker.

För alla dessa bra idéer och formuleringar som dyker upp i duschen, de riskerar annars att sköljas bort med tvålvattnet, gå förlorade i avloppet.

Många funderingar hinner komma och gå medan man står där i morgontvagningen. Tex kom jag att tänka på en knasig reklampryl som fanns i samband med att filmen Psycho III släpptes för många år sedan. Det var en liten vattentät transistorradio tänkt att ha i duschen, med just reklamtryck med filmtiteln på. Hur tänkte de där? Mysfaktor. Tja. 

Visste ni förresten att det var chokladsås som föreställde blodet som såg så verklighetstroget ut i duschen? I den första originalfilmen alltså. Fel färg men rätt konsistens, spelar ingen roll när filmen var svartvit.

Brev till en framtida tant

Många säger att de önskar att de kunde skriva till, eller rent av träffa, sitt yngre jag, för att lugna och ge råd. Visa att livet blir bra, att allt ordnar sig. Att man fann kärleken, hittade något vettigt att jobba med. Man har ett hem, vänner och en tillvaro.

Men det går ju inte...

Ditt 15-åriga jag finns ju inte längre kvar i självständig form och kan ta del av dina välmenande råd och försäkran om en framtid. Så, alltså, den du möjligen kan skriva till är ditt äldre jag. Ditt klokare mer erfarna jag. Jag skall skriva till min inre tant. Hoppas hon är tillfreds med livet och sig själv. Min inre tant som en dag blir verklighet om jag får leva så länge att hon hinner utvecklas.

Vem är hon då? Är hon jag eller något mer? Hon har mina minnen men har upplevt så mycket mer. Är kanske mormor. Hur börjar man?

Hej du? Hej mig, oss?

År 2038. Är det höst eller vår, närmar sig en jul eller sommar? Håller du fast vid dina traditioner, vilka nya har du vant dig vid? Är du pensionär? Vilket var ditt sista jobb? Fick jag någonsin något publicerat?  Hur många millopp har det blivit? Någonsin någon längre distans än så? Vet jag hur en Dry Martini smakar? Singapore Sling? Kommer jag ihåg hur man virkar mormorsrutor, det kanske är dags nu att ta upp den tråden, eller garnet...

Vad är modernt nu? Vilken sorts teknik finns i mitt liv? Hur går det för Jorden, politiken, miljön, Sverige, Europa och världen? Vad tänker du om dagens ungdom?

Vilket är ditt lyckligaste minne? Vilken ålder är bäst (hittills)?
Älskar du fortfarande Champagne? Kaffe och vin, saltlakrits och violgodis?

Senast lästa bok? Kan du fortfarande inte laga mat?
Vem är din bästa vän?

Kommer du ihåg när flickorna var små, typ ett och fem, riktigt små? Det är knappt jag minns det ens nu när de är 11 och 15.

Kom du någonsin förbi din oro?
Är du lycklig? Minns att jag var lycklig nu, då, när jag skrev det här till dig, mig, till oss.

Din bästa vän, från 2018.

Vykort på vift

Ibland sker lustiga sammanträffanden, slump och synkronicitet i samverkan skapar skeenden som sticker ut. Man undrar, hur är det möjligt?

Min mamma var i London en vecka i höstas. Därifrån skickade hon tre vykort, till barnbarnen och ett till min man och mig. De kom aldrig fram. Sådant kan ju hända, inget konstigt så långt.

Tre månader gick och nu i veckan hittade mamma ett vykort hemma, likadant som ett av de hon skickat till oss. Hon hade köpt några extra att spara som minne. Hon skriver några rader på det och lägger det på lådan. Skriver något om att det är istället för de som kom bort i postgången.

Inget konstigt här heller. Vykortet kom fram och låg ett dygn på hallbänken. Det märkliga är att dagen efter ligger även de tre förkomna vykorten i vår brevlåda. Efter tre månader, med frimärken men inga poststämplar. Som om de levererats av en brevduva som tagit omvägen via Afrika, eller som min mamma tror, att de varit en sväng vid Hogwarts och blivit levererade av självaste brevugglan Hedwig.

Ja, man kan ju verkligen undra vart de tre vykorten varit alla dessa veckor. Mest troligt är förstås att de råkat bli liggande i den hotellreception där min mamma lämnade dem för att postas. Någon har till slut hittat och skickat iväg dem. Men, varför det slumpade sig så att de skulle råka komma dagen efter min mammas extrakort, skickat här hemifrån, förblir en gåta.

Tänk om vykorten kunnat berätta var de hållit hus.

Mitt liv på 3 minuter

Jag har en rolig fylla-i bok som jag fått av min dotter. "Mitt liv på 3 minuter" heter den och är nu nästan full. Jag räknar till 141 ifyllda sidor. På varje sida finns två frågor. De första från 7 januari förra året lyder:

När jag var barn var mina drömmar:

Osannolika

Minnesvärda
Detaljrika
Ibland sanna...
Min räddning undan tristess

I efterhand tänker jag att:

De var betydelsefulla. Att de ger näring till mina berättelser. 

Tio oskrivna bland finns ännu kvar och sist i boken finns en uppmaning att skriva ett brev till sitt yngre jag. Ja, det kan jag ju göra men till vilken nytta? Mitt yngre jag får ju inte läsa det. Bättre då att skriva det till mitt äldre jag. Hon finns förhoppningsvis kvar och kan läsa vad jag skriver till henne.

Vad skulle jag skriva då?

Det får bli ämnet för ett framtida blogginlägg. "Ett brev till mitt äldre jag" Sen gäller det bara att komma ihåg att läsa det också.

Och ingen fara jag har även fått en fylla-i-bok av dottern som heter "Min framtid på 3 minuter" den tar jag mig an när de kvarvarande tio sidorna i den första är ifyllda, för nu har det där ifyllandet blivit en trevlig vana som jag inte vill vara utan.