Mina micro-odlingar

Säg microbryggeri och alla vet vad det är. En liten oberoende ölmakare. Ofta lite vid sidan om allfartsvägarna. Ofta gott. I midsomras smakade jag en sort från Japan och kunde glädja mig åt att mina idoga språkstudier gett utdelning. Något av burkens alla tecken lyckades jag tyda till något begripligt.

Men nu var det inte öl vi skulle uppehålla oss vid, utan min balkongodling.
Jag ägnar mig alltså år microodling. Är självförsörjande på chili och då är vi ändå många i familjen som gillar hettan i de små rackarna.

Samma sak med gräslök som jag mest har för de vackra lila blommornas skull.
Jordgubbar, smultron och små citrusfrukter finns också i min samling på balkongen.
De odlar jag mest till fåglarnas glädje. De hinner oftast knipa de mogna bären före mig. Det är Ok.

Dags att kolla om nån ny chili mognat sedan sist. Pasta med räkor, chili och vitlök står på dagens meny.

Att återknyta kontakten

Jag skall möta mitt inre konstnärsbarn. Hon som målade solar i regnbågens alla färger. Hon som inte kände begränsningar. Inte ens kändes vid gränsen mellan fantasi och verklighet.

En gräns man inte känner till borde inte kunna hämma. Kan jag som vuxen avlära mig tron att fantasin inte kan försätta berg?

I skrivandet skall jag inte låta mig begränsas av funderingar på exakt sanningshalt. Det är skillnad på verklighet och trovärdighet.

Trovärdhet måste däremot finnas i berättelsen. Den måste vara värd att tro på.

Alla goda ting är sju...

Sommarlov. Bara smaka på ordet... Solmogna smultron, gärna på ett strå. Jordgubbar. Rabarber. Omogna krusbär, bara för att man inte kan vänta. När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig smakat mogna krusbär.

Vem har tålamod till det?

Blomsterkrans i håret, fast den bör man inte smaka på, såvida man inte är en ko.
Syrener och björklöv. Skolböckerna återlämnade och bara rolig läsning att se fram emot under lovet.

Så minns jag mina sommarlov. Så vill jag ha min semester.

Den börjar nu. Förra året beskrev jag mina lediga dagar som chokladpraliner i en ask.
Där låg 40 ännu oplanerad sommardagar framför mig i en obruten förpackning.

I år är det hela 49. Sju veckor, gånger sju dagar. Med början imorgon.

Detta år blir det till stor del hemester. Det var planerat så, på grund av en långresa i julas. Nu är vi i gott sällskap av det stora flertalet i stan. Var och en på sin kant, eller balkong.

Själv skall jag sitta där och läsa, skriva och lukta på blommorna. Försöka att låta bli att äta av dem. Jag har annat ätbart på balkongen, men det skriver jag om en annan dag!

Nattugglan är uppe med tuppen

Jag vill gärna hävda att jag är kvällspigg. Min man skulle inte nödvändigtvis hålla med, utan hänvisa till de otaliga gånger jag somnat i soffan i Netflix-skenet.

Men, det beror ju bara på att jag tvingas stiga upp i ottan för att jobba, skulle jag försvara mig. Och det är helt sant. Det är de där hemska morgnarna som förstör mitt kvällsugglande. Bara vetskapen att jag måste upp på morgonen gör mig trött. En helt annan sak är det om dagen efter är ledig.

Visst hade det varit mer praktiskt om jag varit morgonpigg. Då hade jag inte behövt känna mig som en dö sill varenda morgon innan kaffet kickar in. Jag hade glatt skuttat ur sängen och skrivit i tre timmar innan kontorsjobbet tar över min kropp och hjärna, men aldrig min själ.

Jag får sätta mitt hopp till att kvällsugglan, trots påtvingad tidig uppstigning orkar stanna uppe på ett mer kreativt sätt än sovandes i TV-soffan. Ibland händer det.

Som tur är blir det strax semester och jag slipper styras av arbetets kalender. Kvällsugglan ser fram emot sena kvällar på balkong och vid köksbord. Tuppen får hålla näbb.

Begränsningen skapar fokus

Även jag kan ibland inbilla mig att brist på tid är ett hinder för att skriva, för att ens börja. Hinner jag inte klart är det ingen idé att starta. Dumt och inte ens sant. Snarare är det så att en begränsning i tid skapar ett fokus.

Den som har oändligt med tid kommer aldrig till skott. Det vet jag så väl efter perioder i livet då jag inte haft andra förpliktelser än att göra just vad jag vill. Skriva har jag tänkt. Men det har inte blivit så mycket av det.

Istället för i de långa ledighetsräckorna har det blivit betydligt mer skrivet i småsnuttarna man knycker i vardagen. Visserligen rimmar texternas längd med skrivtiden, jag har ännu inte lärt mig väva ihop textfragmenten till något längre.

Nu skall jag gå skrivkurs över sommaren. Den startar på måndag med en intensivvecka med lektioner varje kväll. Via Zoom. Jag retade mig först på att startveckan inte låg en vecka senare, då jag hunnit gå på sommarlov. Men nej, vid närmare eftertanke är det bra. Att det inte finns eoner av tid för skrivövningarna kommer tvinga mig att fokusera.

Begränsningar skärper sinnet. Och det gäller inte bara tidsmässiga begränsningar, utan även i ämne och längd på det som skall produceras. Novelltävlingar brukar vara bra. De skall ofta handla om ett visst ämne eller åtminstone ett "startord". De har ofta en angiven textlängd så även där finns en begränsning. Dessutom har de en deadline för inlämning.

Full frihet i tid, omfång och ämne är sällan fruktbart. Uppsats i skolan med fritt ämne ledde ofta till att jag åt upp pennan i ren desperation. Minns fortfarande smaken av målat trä med blyerts i mitten. Flisorna fastnade mellan tänderna. Jag måste ha ätit upp ett och annat suddgummi också, för plötsligt minns jag både smak och konsistens även av dem. De rosa, inte de gröna. De var för hårdsmälta.

När berättelsen vägrar släppa taget

Eller kanske är det jag som inte kan släppa taget om berättelsen. Oavsett vem som håller hårdast grepp om vem så har jag en historia som vill ut, men som samtidigt är svårdefinierad.

Jag kan inte släppa den men får heller inte ett stadigt grepp om den. Frustrerande.

Nu var det ett bra tag sedan vi möttes, Maj och jag. Min berättelses jag. Vi brukar mötes vid våra köksbord. Jag vid mitt och hon vid sitt. Det är där vår gemensamma berättelse startar. hur den slutar har ännu ingen av oss förstått.

Nu är det återigen sommar, ännu en skrivsommar då jag hoppas kunna återknyta kontakten med min vän på andra sidan texten.

Vi försöker igen. Historien vill bli berättad. Den skapar någons verkligen. Om det är min eller Majs låter jag vara oskrivet.

Pank och skuldfri

Detta är en hyllning till friheten. Att inte tyngas ner av tingen. Jag äger ingenting. Inget stort. Det största är nog en snart 30 år gammal gul cykel.

Jag har alltid tilltalats av tanken att inte äga för mycket. Att resa lätt. En period i ungdomen hade jag allt jag behövde i en röd gammal ölback. Det var inte nödvändigtvis en lycklig tid i livet, men jag minns en stark känsla av frihet.

Nu många år senare har ägodelarna ansamlats, det är fullt i skåpen och lådorna. Drömmen om en tom hylla förblir en dröm.

Vinden, detta fullständigt belamrade utrymme. Där skulle jag vilja röja. Det finns galet mycket bråte där bland lådorna med julpynt och resväskorna som säkert får vänta länge på att komma ut i världen igen. Jag har också ett starkt minne av att ha fyllt och märkt några flyttlådor med "landet". Vi har inget fritidshus och jag skrev det på lådorna mest på skoj. Vad det är i dem har jag för länge sedan glömt.

De kunde vara kul att leta fram och titta i.

Prylarna på vinden och allt som ligger inne i skåp och lådor är så kallat lösöre. Löst och ledigt, inget som tynger ner. Borde vara enkelt att gallra i. Möjligen är det lite trångt för alla böcker i dubbla led i bokhyllorna. Men för böcker gör jag ett stående undantag vid all sorts rensning.

Boktravarna på sovrumsgolvet är fredad zon.
Stuffocation är titeln på en bok om tingens tyngande makt. Den kom ut före Marie Kondos än mer drastiska rensningstips. Det var renande att läsa boken men jag skulle aldrig kunna följa hennes råd.